" Itämeren rannoilta löytyi tuhansien vuosien takaisten kauppapaikkojen ketju

Haudoiksi luullut kiviladelmat olivatkin jokisuiden kauppasatamia, joissa etelästä tuotu pronssi vaihtoi omistajaa, sanoo ruotsalaistutkija.

Kansainvälinen kaupankäynti ei ole uusi keksintö. Sen osattiin jo kauan ennen kuin oli valtioitakaan, ja pronssikaudella 3000 vuotta sitten metalliesineiden kauppa suo-rastaan räjähti Itämeren alueella. Esinelöytöjen perusteella pronssin tuonnista ete-lästä pohjoiseen on tiedetty pitkään, mutta nyt ruotsalaistutkija sanoo jäljittäneensä myös kauppapaikat.

Pronssikauden keskivaiheilla noin vuonna 1000 ennen ajanlaskumme alkua Itäme-ren rannoilla yleistyivät sekä pronssiesineet, että laivan muotoon asetellut kiviraken- nelmat. Tällaisia latomuksia löytyy kaikkialta Itämeren alueelta ja ennen muuta suurilta saarilta. Erityisen paljon niitä on Gotlannissa.

Niitä on pidetty hautoina, mutta Göteborgin yliopiston tutkija on väitöskirjassaan toista mieltä: paikoilla tehtiin pronssikauppaa, hän sanoo.

"Kuolonlaivoista" ei löytynytkään vainajia

Tutkija Joakim Wehlin kertoo latomusten sijainnin ja niistä tehtyjen arkeologisten löytöjen kumoavan näkemyksen "kuolonlaivoista", jotka olisi tarkoitettu viemään vainajan sielu merelle. Monista rakennelmista ei löydy mitään merkkiä vainajasta, ja muihinkaan ei yleensä haudattu kokonaisia ruumiita, tutkija havaitsi.

Elävistä ihmisistä jää jälkipolville vähemmän merkkejä kuin haudatuista, joten paik-kojen merkitystä ei ole tajuttu,Wehlin sanoo. Hänen mukaansa latomusten muoto on paljastava: yksityiskohdat kertovat, että kivilaivat tehtiin todellisten laivojen mallin mukaan. Niillä on siis vahva linkki merenkulkuun, Wehlin päättelee.

Maastonmuotoja tutkimalla Wehlin jäljitti useita paikkoja, joita hän pitää pronssikau-tisina kauppasatamina. Kukkuloiden juurella, jokien suulla sijainnutta asutusta on aiemmin pidetty paljon nuorempana, mutta kehittyneet tutkimusmenetelmät ovat osoittaneet sen pronssikautiseksi. "

https://gupea.ub.gu.se/handle/2077/31901

" Östersjöns skeppssättningar. Monument och mötes-platser under yngre bronsålder /Baltic Stone Ships. Monuments and Meeting places during the Late Bronze Age "

Screenshot_2019-01-16%20Between%20Scania

http://www.hum.gu.se/aktuellt/Nyheter/fulltext/stenskepp-vittnar-om-langvaga-resor-och-ett-maritimt-natverk-i-ostersjon-for-3-000-ar-sedan.cid1160538

https://gupea.ub.gu.se/bitstream/2077/31901/2/gupea_2077_31901_2.pdf

HM: On kiinnitetty ennekin huomiota balttiperäisten paikanni- mien ryppäisiin näiden laivamonumenttien ympäristössä:

Laivalatomuspaikkojen ympäristöt varsinkin Ruotsissa näyttävät vilisevän muita paikkoja selvästi enemmän "-ing-"-loppuisia preussilais/kuurilaistyyppisiä paikanni- miä, vaikka sitten kantasana olisikin selvästi ruotsalainen kuten vaikkapa "Glömmin-ge". Muita tuollaisia 1:2500000-mittakaavaisesta kartasta sentin-parin etäisyydellä "oikeasta paikasta": Blekinge, Veinge, Harplinge, Getinge, Slöinge, Faringe, Vittinge, Björklinge,Gysinge,Huddinge,Taxinge,Graninge, Kumlinge.Ihan "hukkapaikoilla" tuon seikan suhteen tuollaisia nimiä ei tuonkokoisten tai isompien paikkakuntien kohdalla näytäkään esiintyvän ollenkaan. Noilla paikoilla on myös muuta keskinäistä yhteyttä: esimerkiksi Faringen-Vittingen-Björklingen-Gysingen-Huddingen-Taxingen keskellä on myös "Kumla", ja Graningen vieressä on mm. "Ålandsbro".

... Pääte on samaa juurta kuin suomen sekä -inen (liivin -ńi) että -kas (liivin -g).

http://keskustelu.skepsis.fi/Message/FlatMessageIndex/374890?page=9#376759

 

 

***

Taermillä laivahauta (hautalaiva) tarkoitetaan myöstoista asiaa: eräissä tapauksissa mm. Saarenmaalla viikinkien (?) sotilasjoukkohautaan on haudattu myös laiva. Tässä tutkitaan sitä mahdollisuutta.

https://nyadagbladet.se/kultur/skandinaviens-aldsta-skeppsbegravning-upptackt-i-norge/

" Skandinaviens äldsta skeppsbegravning upptäckt i Norge

publicerad Idag 7:11

- av Sofie Persson

Herlaugshaugen-Norge.jpg

Herlaugshaugen i Trøndelag.

Vid gravhögen Herlaugshaugen i Norge, som beskrivs i Snorres sagor, har arkeologer hittat Skandinaviens äldsta identifierade skeppsbegravning. Den har daterats till 700 e.Kr och tyder på att en större kontakt med omvärlden troligen skedde tidigare än som antagits.

Herlaugshaugen är en av de största gravhögarna i landet och finns i Leka i Trøndelag. I Snorres sagor nämns den som kung Herlaugs sista viloplats. Utgrävningar som genomfördes i slutet av 1700-talet rapporterades ha avslöjat järnspikar, en bronskittel, djurben och ett sittande skelett med svärd, men fynden försvann under 1920-talet.

Skelettet visades en gång upp på Trondheims katedralskola som kung Herlaug, men ingen vet var det hamnade, säger Geir Grønnesby, projektledare från Norges teknisk-naturvitenskapelige universitet (NTNU).

Under sommaren har arkeologer påbörjat en utgrävning av gravhögen, som har en diameter på cirka 60 meter, med syfte att datera den samt se om den innehåller ett skepp, något man misstänkt sedan tidigare på grund av storleken. När man började hitta stora järnspikar förstod man att ett skepp kunde ligga begravt under högen.

Gravhögen och skeppet daterades till 700 e.Kr.

Makt och rikedomar

Grønnesby påpekar att fyndet visar på regionens avancerade maritima kapacitet då skeppets storlek indikerar betydande kunskaper inom sjöfart. Herlaugshaugen anses vara ett tecken på makt och rikedom, vilket nu tros ha sitt ursprung i handel och maritima aktiviteter snarare än enbart jordbruk.

Trots att vikingatiden vanligen anses vara mellan cirka 800–1050 e.Kr., har fyndet väckt diskussioner om periodens början. Grønnesby menar dock att man inte kan säga att vikingatiden började tidigare enbart baserat på den här dateringen, men att man inte bygger ett sådant stort skepp utan anledning.

Skeppsgraven tyder på att kontakten med omvärlden var större och tidigare än man tidigare trott, säger han. För när man bygger ganska stora skepp är det oftast för att man ska resa långt med dem.

Före vikingatiden, under den merovingiska perioden (cirka 550–800 e.Kr.), är arkeologiska fynd sällsynta. Dock började under denna tid de första båtgravarna dyka upp, som de i Vendel i Tierp och Valsgärde i Uppsala, där människor begravdes med vapen och hjälmar på dunkuddar.

Kung Herlaug

Kung Herlaug och hans bror Rollaug var hövdingar i Namdalen, Norge, under en tid då landets maktstruktur genomgick dramatiska förändringar. När kung Harald Hårfager enade Norge under slutet av 800-talet minskade många lokala hövdingars makt avsevärt. Enligt legenden, som återberättas i Snorres saga, ställdes Herlaug och Rollaug inför ett svårt val när Harald Hårfager närmade sig med sin här: att ge upp sin makt eller att dö.

Herlaug valde att inte underkasta sig och lät istället begrava sig levande i en enorm gravhög, medan Rollaug överlämnade sitt kungarike och accepterade att bli jarl under Harald. Denna gravhög, känd som Herlaugshaugen och belägen i Leka, Trøndelag, är en av Norges största från vikingatiden och tros vara Herlaugs sista viloplats.

Historien om de två bröderna har blivit en del av det skandinaviska kulturarvet och återges inte bara i Snorres saga utan har även inspirerat Henrik Ibsen. Sägnen om Herlaug fortsätter att vara en berättelse som påminner om mod, självuppoffring och en förlorad epok i Skandinaviens historia.

Källa: Visit Norway