https://helda.helsinki.fi/bitstream/handle/10138/238886/PRELITER.pdf

Nordica Helsingiensia 54

PRELITERARY SCANDINAVIAN SOUND CHANGE VIEWED FROM THE EAST

UMLAUT REMODELLED AND LANGUAGE CONTACT REVISITED

Johan Schalin

(med utförlig resumé på svenska)

ACADEMIC DISSERTATION

to be publicly discussed, by due permission of the Faculty of Arts at the University of Helsinki in lecture hall 5, University Main Building (Fabianinkatu 33), on the 11th of September, 2018 at 12 o’clock.

AKADEMISK AVHANDLING

som med tillstånd av

Humanistiska fakulteten vid Helsingfors universitet framlägges till offentlig gransk-ning i universitetets huvudbyggnad, sal 5 (Fabiansgatan 33) tisdagen den 11 september 2018 kl. 12. _______________________________________________________________

Nordica Department of Finnish, Finno-Ugrian and Scandinavian Studies University of Helsinki Finskugriska och nordiska avdelningen Helsingfors universitet 2018

 

© 2018 Johan Schalin, with publishers of original papers and the Department of Finnish, Finno-Ugrian and Scandinavian Studies, University of Helsinki.This book is number 54 in the series Nordi- ca Helsingiensia, published by the Department of Finnish, Finno-Ugrian and Scandinavian Studies, University of Helsinki.

Denna bok utgör nummer 54 i publikationsserien Nordica Helsingiensia.

Publisher/Utgivare: Finskugriska och nordiska avdelningen Nordica PB24

(Unionsgatan 40) FIN-00014 Helsingfors universitet Finland

Printed in Finland by Unigrafia, Helsinki 2018

Tryck: Unigrafia, Helsingfors 2018

ISSN 1795-4428 ISBN 978-951-51-4386-0 (paperback/hft)

ISBN 978-951-51-4387-7 (PDF)

 

UNIVERSITY OF HELSINKI, Faculty of Arts Department of Fin-nish, Finno-Ugrian and Scandinavian Studies Scandinavian languages Johan Schalin, 2018.

Preliterary Scandinavian sound change viewed from the east: Umlaut remodelled and language contact revisited.

Abstract

In this compilation thesis the author pursues an improved diachronic pho-nological understanding of reconstructed pre-documentary Scandinavian language, with more in-depth consideration given to its vowel history, its eastern verna-culars and the lexical traces of contact with Finnic. Some of the main findings, notably those concerning the umlauts and the histo-ry of contrast in the vowel system, have implications for earlier Germanic vowel history beyond the study of Scandinavian.

In the first paper, sound substitutions are systematically examined in Finnic borrowings of eastern Scandinavian appellatives that contained a descendant of the Proto-Scandi-navian diphthong ai. It is shown that the occurrences in these borrowings of common Finnic ai,äi, ei and Estonian õi are not very useful to verify a Proto-Scandinavian chro-nology of the Scandinavian diphthong assimilation ai > æi > ei. In the borrowings *lëikka- ‘cut’, *këikku- ‘sway,teeter’ and *këit- ‘isthmus, embankment, demarcation a Late Proto-Finnic velar diphthong *ëi is reconstructed, which reflects a sound substitution earlier than the umlaut period. Clarity is sought regarding the features of the Scandinavian palatal r, a fricative which is argued not to have been palatal and hardly trilled.

The focus in the second paper is on toponyms in present-day southern Finland, the etymologies of which have been claimed to represent bor-rowings between Finnic and Scandinavian from the Viking Age or earlier. An understanding of how phonological development of toponyms differs from that of appellatives is accounted for and a number of etymologies are evaluated against the best available know-ledge of sound history and substitution practices. For example, the Swedish Kjulo (cf. Finnish Köyliö & Kiulo) is concluded to be a borrowing from the Early Finnish *Keül-, while the Old East Scandinavian *Tafæistaland is deemed to be auto-chthonous. Some light is shed on the nature of contacts between langu-age communities, including the chronological and spatial context where such contacts may have occurred.

In the third paper, a book chapter prepared with the cooperation of Frog, phonological and other arguments are in-voked to discuss the oldest to-ponyms along the sea routes in present-day Åland, aiming to place them in their chronological context. New arguments are proposed to clarify a case emanating from a work by Lars Hellberg (1987), that a few of the oldest toponyms in the Ålandarchipelago might belong to a stratum of seafaring names,which can plausibly be dated according to the eastern route of the Viking Age. These would include Hammarland, Lemböte, Lemland,Lumparland and Åland,and possibly Styrsö,Järsö and Slem- mern. The etymology of Åland and corresponding Finnish Ahvenanmaa is discussed at length and a new so-lution sought with this perspective. The Finnish word reitti < Early Finnish (sea) route, path’ may have been borrowed in this era.

In the journal article which constitutes the fourth paper, the research situation concerning i-umlaut is scrutinised and, based on internal recon-struction, the defectiveness of pre-vious attempts to explain the distri-bution of fronting in the vocabulary is illustrated. In the paper, ill-fitting data are re-configured to facilitate a phonological explanation for why front umlaut (term preferred over “palatal umlaut” or “front mu-tation”) occurs variably in light-stem paradigms, even when least expec-ted, as in the feminine abstracts in *-iþu (cf. Old Swedish dygþ ‘virtue’). A genuinely novel solution is proposed, based on the assumption that the contrast between Pre-Germanic */i/ and */e/ was upheld,not only in main stressed syllables, but also in syllables of relative prominence. A chain shift affecting the descendants of the proto-vowels is postulated and verified by their alte-rability in main stressed syllables when targeted by roun-ding umlauts and breaking. The same distinction and chain shift applied to trigger vowels and only descendants of Pre-Germanic */e/ triggered a front umlaut unconditionally.

The overall aim of the fifth paper, also published as a jour-nal article, is to pursue an adequate diachronic phonological analysis of pre-documen-tary Scandinavian umlaut and breaking.It tackles the problem of whether vocalic breaking, front umlaut and rounding umlaut may be described using the Contrastive Hierarchy Theory within a single coherent analysis of initially metaphonic regressive feature spreading. Explanations are gi-ven for cases where alleged anomalies occur in the distribution of vocalic breaking, front umlaut and rounding umlaut in Old Scandinavian vocabu-lary, whenever a short trigger vowel in a light second syllable had fol-lowed another light main stressed target syl-lable (CV.CV.-).These expla-nations are achieved by postulating a vowel system in such triggering positions, which was different from the system sustained by fully reduced syllables. It also describes a plausible chronology for those changes to the vowel system that were induced by umlaut and syncope.

In the last section of the summary chapter, results attained in the papers are selectively compared and synthesised and some of their implications are highlighted. Topics discussed in further detail are the phonologisation of umlaut vowels and the features of the pre-documentary Scandinavian palatal r (*z > z/ʀ > r). Implications that the theore-tical analysis of papers [P4] and [P5] may have for the prehistory of Scandinavian dialect geography are illustrated and the close relation between East and West Scandina-vian, seemingly leaving out Gutnish and Övdalian, is explained. An apparent plunge in the intensity of Scandina-vian-Finnic lexical borro-wing is placed in the same spatial and chronological context, which may be interpreted as examples of linguistic consequences of the climate disaster in the decade beginning in 536 CE.

The five papers, each with different aims and methodology, have been published for different purposes. They all use di-verse and imperfect evi-dence to improve phonological re-construction and, where possible, ety-mologies. All papers concern sound systems during the millennium bet-ween the third and the thirteenth centuries CE and many relate to sound substitutions in borrowings between Finnic and Scan-dinavian languages. Recurrently, methodological issues are critically scrutinised.

KEYWORDS: Proto-Scandinavian, Proto-Nordic, Old Swedish, Old Gutnish, Old Norse, Övdalian, diachronic linguistics, historical phonology, umlaut, front mutation, contrastive feature hierarchies, Finnic, Baltic-Finnic, loanwords, sound substitution

 

HELSINGIN YLIOPISTO, Humanistinen tiedekunta Suomalais-ugrilainen ja pohjoismainen osasto Pohjoismaiset kielet

Johan Schalin, 2018.

Preliterary Scandinavian sound change viewed from the east: Umlaut remodelled and language contact revisited.

(Skandinaavisten kielten äännehistoria esikirjallisel-ta ajalta itäisessä katsannossa. Uusi mallinnus umlautista ja uudelleenarviointi kielikontaktista)

Tiivistelmä

Tässä artikkeliväitöskirjassa tutkitaan skandinaavisten kielten äännehisto- riaa ja näiden kielten kontakteja itämerensuomalaisiin kieliin 200-luvulta 1200-luvulle jKr. sekä sellais-ta aiheeseen liittyvää paikannimistöä, joka tukee muita tutkimuskysymyksiä. Historiallisen äänneopin keinoin ja itä-merensuomeen lainattujen sanojen äänneasua hyödyntäen tavoitellaan täsmällisempää analyysiä esikirjallisen skandi-naavin äännejärjestelmästä ja sen muutoskuluista. Tutkimus esittää myös uusia päätelmiä kantaskan-dinaavin vanhim-masta murrejaosta ja siinä 500-luvulta alkaen tapahtu-neista muutoksista, joita varoen ehdotetaan yh-distettäväksi suureen vuonna 536 alkavaan ilmastokatastrofiin. Vuosikymmenen ajan jat-kuvista katovuosista kärsi koko pohjoinen pallonpuolisko, ja niiden seu-rauksista itäisen Ruotsin Mälarinlaaksoa ympäröivä asutus on saattanut järjestäytyä uudestaan (Löwenborg 2012).

Ensimmäinen artikkeli käsittelee äännesubstituutioita itämerensuomalai-sissa lainasanoissa, joiden originaaleissa on esiintynyt kantaskandinaavin diftongi ai tai sen jatkaja. Erityisesti tutkitaan lainoja kuten keidas, kei-häs,keikkua,leikata tai leipä, joissa nykysuomessa esiintyy diftongi ei. Näissä ei pidä olettaa, että diftongi todistaisi muutoksista kantaskandi-naavin ai-diftongin ääntämyksessä, koska artik-kelissa osoitetaan suomen kielen diftongin heijastavan tois-sijaisia kehityskulkuja itämerensuomessa. Lainat ovat siksi vanhempia kuin skandinaavin diftongissa tapahtunut etiytyminen ai > æi > ei ja näin ollen lainattu vuosisatoja aikaisemmin kuin ne nuoremmat lainat, kuten reitti ja leikki, joissa tämä muutos todistettavasti heijastuu.

Kahdessa seuraavassa kirjoituksessa käsitellään aikakau-den nimistöä ny-kyisessä Lounais- ja Etelä-Suomessa: toisessa Ahvenanmaan vanhinta ni- mistöä (ml.nimet Åland ~ Ah-venanmaa) ja toisessa erityisesti skandi-naavin ja suomen välillä lainattuja nimiä. Jälkimmäisessä punnitaan aja-tusta siitä, että islantilaisen saagan käyttämä nimi Herdala Suomeen vuoteen 1008 ajoitettavan kahakan paikasta voitai-siin yhdistää nimeen Karjaa. Molemmissa kirjoituksissa käsitellään tanskalaisessa 1200-luvulta säilyneessä väyläku-vauksessa mainittuja nimiä Suomen etelärannikon saaristossa.Pyrkimys terävöittää kuvaa keskisen ja nuoremman rautakau- den kielikosketuksista on odotetusti tuottanut varsin epävarmoja tuloksia, koska säilynyt aineisto on hyvin harvaa ja moniselitteistä. Joidenkin pai-kannimien selityksiä on kuitenkin kyetty haarukoimaan entistä tarkem-min: heikoimmat vaihtoehdot on hylätty,pääosin äännehistoriallisiin perusteluihin tukeutuen.

Artikkeliväitöskirjan kahdessa viimeisessä artikkelissa on tutkittu syvälli-sesti kantaskandinaavisen kauden päätteeksi tapahtuneita vokaalimuu-toksia, joiden myötä pääpainolliset vokaalit muuttuivat umlautien myötä sitä seuraavien vo-kaalien vaikutuksesta. Muutosten johdosta toisistaan ero-tettavien vokaalien lukumäärä kutakuinkin kaksinkertaistui erityisesti palatalisoinnin (kuten näkyy ruotsin vaihtelussa fram ’eteen’,främre ’etu- mainen’) ja labialisoinnin (vrt. dagg ’kaste’, dugg ’tihku’) seurauksena.

Sisäisen rekonstruktion menetelmin ja vertaamalla eri skandinaavin mui-naismurtei-ta keskenään voidaan kantaskandinaavin vokaalijärjestelmän käyttämiä erottavia äännepiirteitä analysoida uudesta näkökulmasta. Olettamalla, että umlauteissa näkyvät metafoniset vaikutukset olivat säännölliset, palautetaan ensimmäisen vuosituhannen puolivälin vokaali-järjestelmään keskinen tai takautunut dorsopalataalinen protovokaali *ɨ, joka esiintyessään pääpainollisessa kohdetavussa vastusti labiaaliumlau-tia eikä laukaissut palataaliumlautia esiintyessään jälkitavussa. Tämä vo-kaali sekä etisempi koronaalivokaali *ȋ jakautuivat keskenään eri tavalla kunkin alkumurteen sanastossa, mikä johtui umlautkautta edeltävistä säännöllisistä äänteenmuutoksista.

Uuden analyysin myötä palataaliumlaut voidaan olettaa foneemistuneen vain kerran, kun taas labiaaliumlaut on osunut kahteen eri kehitysvaihee- seen. Väitöskirjan yhteenvetoluvussa perustellaan,miksi 500-luku näyttää muodosta-neen rajan kaikista runsaimmalle lainautumiselle kantaskandi-naavista. Entistä varhaisemmaksi ajoitettu ensimmäinen labiaaliumlaut ehti jättää jäljen lainasanoihin olutɒluþ-, rohkea wrɒskwa- ja louhi ’salama’ ← lɒuǥi- ennen kuin ilmastokatastrofi näyttää keskeyttäneen laaja-alaisen lainautumisen 500-luvulla. Sen sijaan hieman myöhempi pa-lataaliumlaut ei ole jättänyt jälkeäkään lainasa-nastoon, ei edes sanaan kari, missä muuten näkyy lainaoriginaalissa 500-lukuun mennessä sattu-nut vokaalikato *skarja > *skarȋ. Tämä ajankohta ei ainoastaan lankea yhteen muutosten kanssa kantaskandinaavin murrelevikissä, vaan osuu myös hämmästyttävän lähelle suurta ilmastokatastrofia. Lisäksi artikke-leissa käsitellään laajasti skandinaa-visissa kielissä esiintyvää germaani-sesta sibilantista *z kehittynyttä r-äännettä ja sen väitettyä palataalista ääntämystä, joka kiistetään. Väitöskirjassa esitetään myös näkökulmia Etelä-Suomen rannikon ruotsalaisasutuksen ajoituksesta ja olosuhteista.

AVAINSANAT: kantaskandinaavi, muinaisruotsi, muinaisskandinaavi, älv-dalin kieli, muinaisgotlanti,diakroninen lingvistiikka, itämerensuomalaiset kielet, kantasuomi,lainasanat, äännesubstituutiot,historiallinen fonologia, erottavien piirteiden hierarkiat vaikutuksesta.

 

Förord Acknowledgements

De första stegen på min väg till jämförande språkforskare tog jag som student i nytestamentlig grekiska,biblisk arameiska och alla slag av äldre och ny hebreiska. Mina inspi-rerande lärare vid universitetet och judiska församlingen i Helsingfors, Svenska teologiska institutet i Jerusalem och Åbo Akademi är värda stort tack. Allt detta kunde jag tillämpa i min språkvetenskapliga pro gradu -avhandling i exegetik.

My interest for linguistics grew during some intensive months at SIL Bri-tish School in 1987-90, in studies led by some skilled experts in the field, whom I value highly.

Med sådana vassa verktyg och goda erfarenheter i bagaget föll det sig naturligt att analysera mitt modersmål och and-ra språk som talats i min egen hemregion. Mitt intresse för jämförelser och historia förde mig till lånordsforskningen och min personliga fallenhet för exakta vetenskaper till den diakrona ljudläran. Tillfälligheterna spelade in då min arbetskam-rat Jani Leino presenterade mina bästa nya etymologis-ka idéer för pro-fessor emeritus Jorma Koivulehto (†2014), som han hade råkat bli be-kant med. Detta ledde till en tid av handledning som har visat sig oum-bärlig. Vid den tiden blev jag också bekant med Petri Kallio,vars bety-delse som inspiratör, tålmodig frågelåda, bollplank och sedermera min handledare inte kan överskattas.

Steget från en hänförande hobby till en ansökan om studierätt för dok-torsgraden kändes inte litet då det begav sig år 2011. Att ta det steget krävde en tillförsikt som min älskade hustru Mikaela Strömberg inspi-rerade till. Viktig var ock-så den uppmuntran som jag från början bemöt-tes med av professorer på institutionen: Jan-Ola Östman, Riho Grün-thal och Hanna Lehti-Eklund. Hanna blev min handledare och den som jag i alla oförutsedda situationer och sinnestillstånd kunde vända mig till. Utan hennes tillmötesgående och sakkunniga sätt att styra arbetet hade avhandlingen inte nått upp till den nivån där den nu är och knappast varit färdigt i skrivande stund.

Forskningsplanen omgestaltades i flera repriser. Det svåra beslutet att överge monografiformatet ter sig i efterhand avgörande. Det gav den flexibilitet som den kreativa pro-cessen krävde. Senhösten 2014 blev en vändpunkt då jag inför en boktentamen försökte tillägna mig vad som skrivits om omljudets förlopp, en förutsättning för att analysera lånorden. Mötet med det vilsekomna forskningsläget,som jag beskriver i färggranna ordalag i avhandlingen rubbade min tro på att kunskapsunderlaget för lånordsförklaringar var tillräckligt för tidsperioden.Utsikten att själv skriva om detta klassiska och olösta crux interpretum tedde sig till en början hisnande. Jag såg mig tvungen att tillgodogöra mig mer kunskap om fonologisk teori.Därtill underlättade det inte att mitt eget föga utbyggda forskarnätverk inte ännu omfatta-de många kollegersom behärskade pro-blemkomplexets mest intrikata frågeställningar.Det kändes då avgörande viktigt att en del kunniga personer som jag i samråd med mina handleda-re kontaktade kunde stimulera till en opti-mism som tillät mig gå vidare. Hade man istället följt forskningspolitisk fokusering skulle vetenskapen ha blivit många insikter fattigare. Jag vill här tacka i kronologisk ordning Santeri Palviainen, Matti Kilpiö, Kendra Willson, Riho Grünthal och Fred Karlsson, och dessutom min tredje handledare Lars-Erik Edlund som också var redaktör för den första artikeln. Hans stöd blev allt viktigare under arbetets gång inte minst för utformningen av kappan.

The very first draft for an article on umlaut was ready by February 2015. While I soon had to discard most of that text, it did contain the most es-sential innovation of making a further distinction regarding two different palatal trigger vowels. The next couple of months brought about a sense of crisis; it meant more theoretical reading on vowel harmony and meta-phony. Through the work on two palatal vowels in Proto-Eskimo,strong i and weak i (Compton& Dresher 2011) and the work by Seong-yeon Ko on metaphonic fronting in Kalmyk/Oirat Mongolian I came to realise the potential of underlying contrast as a basis for explaining presence or absence of phonological activity. I here want to extend my sincere grati-tude to Professor B. Elan Dresher for his helpful response to my com-munication and for taking the time to comment on my text and answer some specific inquiries related to theory and terminology.

I februari 2017 blev det kris, då jag efter fackgranskning och mitt under pågående språkgranskning förstod att en vä-sentlig detalj om medellåga bakvokaler i det övergångsnordiska vokalsystemet måste vara fel (nämli-gen utfallet av tidigarelagt labialomljud på /a/ som i hugga kan inte åter- föras på samma vokal som segmenteringsprodukten av e > (j)o som i hjort). Under en plågsam vecka då jag dessutom var sjuk och arbetsoför-mögen begrundade jag om igen vilken dominoeffekt en korrigering av analysen skulle få på den uppsats som nu är placerad sist i avhandlingen, där allt beror på allt som i ett krypto. Sist och slutligen måste ca en fem-tedel av texten skrivas om under en högst pressad tid-tabell. Under före-vändingen av denna anekdot vill jag tacka den nu pensionerade huvudre-daktören på NOWELE, Profes-sor Hans Frede Nielsen, för att genom hela den redaktio-nella processen stött mig och trott på mig. Samarbetet med redaktionssekreterare Bo Wendt på ANF har likaså varit ypperligt.

I also want to thank my nice and skilled language revisors, Kate Sote-jeff-Wilson and another, who wants to remain anonymous as a matter of policy and who showed great professionalism when becoming involved in the late revisions of my article for NOWELE.I also thank Frog in his role as an editor of the volumes where two chapters were published, as a co-author of one article and for being very accessible and helpful as an advisor on some difficult matters that arose during the work.

Ytterligare vill jag tacka Guus Kroonen och Tomas Riad för att ha ställt upp som förhandsgranskare och för mycket värdefulla kommentarer, av vilka en del ännu har kunnat beaktas i kappan. Jag värdesätter speciellt, i ljuset av så många andra åtaganden, att professor Riad har tagit sig tid att sätta sig in i avhandlingens specifika innehåll och bildat sig en väl-grundad hållning till dess olika hypoteser. Jag är också glad för de goda råd jag fått av Manuela Tallberg-Nygård om avhandlingens slutförande och tackar Erik Snellman för stilistiska synpunkter på den svenska resu-mén och Lotta Aunio för hjälp med finslipandet av språket i det finska abstractet.

Till sist vill jag tacka Mikaela, våra döttrar Anni, Minea och Kira, våra syskon, kusiner och vänner för deras stöd och uppmuntran och speciellt min nära familj som gjort uppoffringar under arbetets lopp, visat förståel-se och tåla-mod och fördragit mig under mina mest grubblande skeden. Skaparmiljöer jag uppskattar har varit Vaahtera-stallet i Siggböle och Tukkila i Kerko med sina hagar att mocka, lika-som Tvärminne Zoologiska station. Särskilt vill jag tacka Mikaela, som trots alla avslag på stipendie-ansökningar skapade ekonomiska förutsättningar för mitt sabbatsår 2014 - 2015. Genom henne, hennes farmor Gretel, min svärmor Nan och byagemenskaperna i Lappträsk gynnas jag dess-utom av delaktighet i fornsvenskans nulevande dialekthistoria.

I bussen på Borgå motorväg den 15 augusti 2018,

Johan Schalin

 

Table of ContentsInnehållsförteckning

Förord Acknowledgements......................................................................7

Table of Contents

Innehållsförteckning....................................................... ........... 9

Förteckning over figurer och en uppställning............................. 11

List of tables, figures and maps.................................................. 11

List of original publications

Förteckning av originalpublikationer ....................................... 13

Abbreviations and acronyms Förkortningar.............. .............   14

Svensk resumé (Synopsis in Swedish of the compilation thesis)15

I. Inledning i forskningens frågeställningar och viktigaste resultat ................................................................ 16

I.a. Omljudet och vokalsystemen mellan urnordisk och fornskandinavisk tid ................................................................ 16

I. b. Om språkkontakt och lånordens fonologiska vittnesbörd 20

I. c. Om behandlingen av s.k. ”palatalt r” i uppsatserna......... 20

II. Om forskningens metoder, utgångspunkter och grundantaganden  ..................................................................... 21

III. Uppsatserna och deras resultat........................................... 24

III.a. Uppsats [P1]...................................................................    .24

III.b. Uppsats [P2]....................................................................... 26

III.c. Uppsats [P3]....................................................................... 27

III.d. Uppsats [P4]...................................................................... 27

III.e. Uppsats [P5]...................................................................... 29

IV. Om möjligheterna att syntetisera resultat.......................... 33

Summarising chapter of the compilation thesis...................... 35.

1 Introduction........................................................................... 35

1.1 Research objectives........................................................... 35

1.2 Setting the scene................................................................ 36

1.3 Research questions and perspectives............................... 41

1.4 The data............................................................................. 42

1.5 Definitions and presentational conventions..................... 45

2 Background and past research............................................ 48

2.1 Preliterary, ‘pre-documentary’ reconstructed and runic Scandinavian ...........................................................................48

2.1.1 The transition from Proto-to Old Scandinavian and the knowledge gap ........................................................................48

2.1.2 The separation of Scandinavian from Northwest Germanic and its chronology.................................................. ................ 51

2.1.3 The periodisation of Scandinavian and of its east/west dialectal split .......................................................................... 54

2.2 Preliterary Finnic and its contacts to Germanic and Scandinavian......................................................................... .60

2.2.1 Research into Finnic borrowing from Germanic and preliterary Scandinavian ....................................................... 60

2.2.2 The periodisation of preliterary Finnic and Finnish...... 64

 

2.3 Scandinavian syncope and umlaut................................ 70

2.3.1 Syncope, syllable weight and syllable structure...... . 71

2.3.2. A logical configuration of hypotheses regarding Scandinavian front umlaut. ................................................. 74

3 The papers and their methodologies ............................... 81

3.1 On the papers ................................................................ 81

3.2 Logical interconnections of diverse methodologies...... 81

3.3 Scandinavian-Finnic loanword phonology ...........  ........ 82

3.3.1 Abstract of paper [P1], its aims, publication forum and main findings ................................................................................. 82

3.3.2 Methodology ................................................................ 84

3.3.3 Observations on contemporary studies ..................... 87

3.3.4 Errata and corrigenda ................................................. 89

3.4 Prehistoric toponymy in the Scandinavian-Finnish contact zone. 89

3.4.1 Abstract of paper [P2], its aims, publication forum and main findings................................................................................... 89

3.4.2 Abstractof paper [P3], its aims, publication forum and main findings ............ .................................................................... 92

3.4.3 Methodology ............................................................... 93

3.4.4 Observations on contemporary studies..................... 98

3.4.5 Errata and corrigenda .............................................. 101

3.5 Front umlaut and related regressive metaphony ....... 102

3.5.1 Abstract of paper [P4], its aims, publication forum and main findings............................................................................... 104

3.5.2 Contrastive Hierarchy Theory................................... 106

3.5.3 Abstract of paper [P5], its aims, publication forum and main findings .............................................................................. 112

3.5.4 Methodology.............................................................. 117

3.5.4.1 On minimalism ................................  .................... 118

3.5.4.2 On ad hoc and circular reasoning ......................... 121

3.5.5 Further reflection on the analysis of papers [P4] and [P5]124

3.5.5.1 On morphological generalisations ........................ 127

3.5.5.2 On prosodic theory and prominence assignment  128

3.5.6 Observations on contemporary studies .................. 131

3.5.7 Errata and corrigenda .............................................. 133

4 Synthesis of findings ..................................................... 138

4.1 Preliterary Scandinavian phonology .......................... 138

4.1.1 Revisiting diphthongs and the ‘palatal r’ ................ 140

4.2 Scandinavian language contact to Finnic and Finnish 147

4.3 Preliterary Scand. language active in time and space 150

4.4 Closing remarks .......................................................... 153

References ........................................................................ 155

Original papers (as attachments in paperback version)

 

Förteckning over figurer och en uppställning

Figurer

Figur 1. Olika typer av omljud betraktade genom analys av kontrastiva särdrag ....... ........................................ 17

Figur 2. Olika palatala utlösarvokaler i prominenta och icke-prominenta stavelser. ..............................................18

Figur 3. Västskandinaviska posturnordiska hierarkier för kontrastiva sär-drag i prominenta och icke-prominenta stavelser, med streckens tjocklek motsvarande kontrastens hierar-kiska rang och symboler som de definierats i [P5] ..  19

Figur 4. Periodisering av förlitterär skandinaviska belyst med ett möjligt släktträd .. ..................................... 23

Figur 5. Gruppering av korrelationer bland fenniska och skandinaviska diftonger medbedömning av när substitu-tionsvanorna ungefärligen har varit produktiva enligt[P1] 25

Figur 6. Utvecklingen av förgermanskt */e/ och */i/ i utlösarposition för omljud ....................................... 28

Uppställning

Uppställning 1. Korrelationer mellan stavelsekvantitet och omljud, ett urval ........... ....................................... 30

List of tables, figures and maps

Tables

Table 1. Differences in periodisation by scholars, as interpreted by the author, with periods representing the transitional era in grey. .......................................... 38

Table 2. The differing chronologies used for preliterary Scandinavian in the papers. .................................... 55

Table 3. Periodisations used in [P1] and [P2] to synchronise the chronologies of preliterary Scandinavian and Finnic 65

Table 4. Periodisations to synchronise the chronologies of Scandinavian and Finnic -........................................ 69

Table 5. Set of data to illustrate Kocks hypothesis, organised by syllable weight ..... .............................75

Table 6. Occurrence and absence of different umlauts 103

Table 7.Alternative Old Scandinavian feature hierarchies, as specified according to Hreinn Benediktsson (2002b: 54) 109

Table 8. Trigger-target correlations illustrating contrastive rounding ... ............................................................ 111

Table 9. Difference in alterability of coronal and dorsal target vowels ... ..................................................... 114

 

Figures

Figure 1.

The branching of preliterary Scandinavian languages. 53

Figure 2. Contrastive coronality of triggers in non-prominent and prominent syllables ....................................... 105

Figure 3. CFHs for a) western and eastern Algonquian and b) Proto-Eskimo .......... ........................................ 107

Figure 4. Counterfactual (left) versus attested (right) map-ping of the ASc vowels after runic reform, reproduced from illustrations by Dresher (2016: 1517) ........ ........  108

Figure 5. Contrastive feature hierarchy of ASc vowels after runic reform, reproduced from illustration by Dresher (2016: 24) slightly modifying Rischel (2009 [1966]: 265) . 108

Figure 6. Alternative Old Scandinavian feature hierarchies, shown in binary trees bydata from Hreinn Benediktsson (2002b [1959]: 54) ... .........................................   110

Figure 7. PSc (=eastern PPSc) systems for short oral vowels of differing prominence .......... ............................. 113

Figure 8. Alterability to breaking and rounding umlaut combined ............................................................. 115

Figure 9. Relayed fronting from the third syllable... 122

Figure 10. A corrected reproduction of ‘Figure 8’ in [P5] 134

Figure 11. A corrected reproduction of ‘Figure 9’ in [P5].135

Figure 12.An imaginable scenario for phonologisation before syncope .... .......................................................... 139

Maps

Map 1.Estimated sites of Scandinavian speech communities around 500 CE ............ ........................................ 36

Map 2. Estimates of approximate sites of language communities around 700 CE ...... ..........................  51

Map 3. Topnyms in Southern Finland discussed in [P2] (cf. [P2]: Map 1) ................. ....................................... 90

Map 4. Toponyms mentioned in the Danish Itinerary located accorded to Zilliacus (1994) ...................... ........... 91

Map 5. Outline of a few selected ancient land masses, inc-luding one perhaps called ‘Åland’ from Pettböle to Lem-ström, according to an Iron Age shore line (10 melevation highlighted in a black line; 5 m in pink) . ...............  92

Map 6. Indicative direction of the spread of Scandinavian phonological innovations inthe Migration and Merovingian = Vendel Period ......... ............................................ 152

List of original publications Förteckning av originalpublikationer

This thesis is based on the following five publications, grouped underthree subtopics:

Scandinavian-Finnic loanword phonology:

[P1] = Schalin,J.(2016).[P1] Östskandinavisk utveckling av den urnordiska ɑi-diftongen och palatalt ri ljuset av finska ljudsubstitutioner. In D. An-dersson, L.-E.Edlund, S.Haugen,& A.Westum (Eds.),Studier i svensk språk- historia 13: Historia och språkhistoria (pp. 241262). Umeå: Institutionen för språkstudier, Umeå universitet & Kungl. Skytteanska Samfundet.

Open access online at:

http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:umu:diva-121383

Prehistoric toponymy in the Scandinavian-Finnish contact zone:

[P2] = Schalin, J. (2014b). ScandinavianFinnish Language Contact in the Viking Age in the Light of Borrowed Names. In J. Ahola, Frog, & C. Tolley (Eds.), Fibula, Fabula, Fact: The Viking Age in Finland(pp. 399436). Helsinki: SKS Finnish Literature Society.

Open access online at: https://doi.org/10.21435/sfh.18

[P3] = Schalin, J., & Frog. (2014). Toponymy and Seafaring: Indications and Implications of Navigation along the Åland Islands. In J. Ahola, Frog, & J. Lucenius (Eds.), The Viking Age in Åland: Insights into Identity and Remnants of Culture (pp. 273302). Helsinki: Finnish Academy of Scienceand Letters.

Front umlaut and related regressive metaphony:

[P4] = Schalin, J. (2017a). Scandinavian Front Umlaut Revi-sited and Revised.Arkiv för nordisk filologi (ANF),132,5 74.

Delayed future open accessonline at:

http://www.sol.lu.se/anf/utkomna-argangar/

Noteoffprintat:

https://www.researchgate.net/profile/Johan_Schalin/contributions

[P5] = Schalin, J. (2017b). Scandinavian umlaut and contrastive feature hierarchies. North-Western European Language Evolution (NOWELE), 70(2), 171254.

Online at: http://dx.doi.org/10.1075/nowele.70.2.03sch

 

Abbreviations and acronyms Förkortningar

AEW=Vries, J. de. (1977). Altnordisches etymologisches Wörterbuch (2. verbesserte Aufl [1. ed. from 195760]). Leiden: Brill. ATR=Advanced tongue root CFH=Contrastive Feature Hierarchy CHT=Contrastive Hierarchy Theory (NB: different from the Contrastivist Hypothesis)

DEO=Nielsen, N. Å. (1985). Dansk etymologisk ordbog: ordenes historie (4. opl. [1. ed. from 1966]). København: Gyl-dendal. EDPG=Kroonen, G. (2013). Etymological dictionary of Proto-Germanic. Leiden: Brill.

Fc=‘Finnic’, see note on bottom of this page

Fi=‘Finnish’, see note on bottom of this page

FSB=Finlandssvenska bebyggelsenamn. [Etymological data base]. Accessible at http://bebyggelsenamn.sls.fi/Gmc=‘Germanic’,

see note on bottom of this page

IPFC=Inalterability of Proper Features Constraint

LägLoS=Kylstra, A. D., Hahmo, S.-L., Hofstra, T., & Nikkilä, O. (1991). Lexikon der älteren germanischen Lehnwörter in den ostseefinnischen Sprachen (19912012, Vols 13). Amsterdam; Atlanta; New York: Rodopi.

ON=‘Old Norse’

[P1]=Schalin, J. (2016).

[P2]=Schalin, J. (2014b).

[P3]=Schalin, J., & Frog. (2014).

[P4]=Schalin, J. (2017a).

[P5]=Schalin, J. (2017b).

PEO=Katlev,J.(2000). Politikens etymologisk ordbog:[danske ords historie. (C. Becker-Christensen, Ed.) (1 udg., 1. opl). København: Politikens forlag.

SAOB=Ordbok över svenska språket,utgiven av Svenska Akademien 1893- [Dictionary of the Swedish Academy]. Lund. Accessible at https://www.saob.seSc=‘Scandinavian’, see note on bottom of this page

SEO=Hellquist, E. (1980). Svensk etymologisk ordbok ([3.korrigerade upplagan [1. ed. from 1922], Vols 12 volumes). Lund: Liber.

SPK=Paikkala, S. (Ed.). (2007). Suomalainen paikannimikirja. Helsinki: Karttakeskus.

SSA=Itkonen, E., & Kulonen, U.-M. (Eds.).(1992). Suomen sanojen alkupe- rä:etymologinen sanakirja (1992nd2000th ed.,Vols 13 volumes). Helsin- ki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura: Kotimaisten kielten tutkimuskeskus.

SUBS& subs.=‘subsection(s)’(references to the attached papers in lower case).

VAEO=Bjorvand, H., & Lindeman, F.O. (2007). Våre arveord: etymologisk ordbok (rev.og utv.utg [1.ed.from 2000]). Oslo: Novus forlag.

* For abbreviations of language stages ending in ‘Gmc’,‘Sc’, ‘Fc’ or‘Fi’, see the first mentions, and for full reference the definitions in FIGURE 1 and/or TABLE 4.

The original publications have been published by permis-sion of the copyright holders. The publications are referred to in the text in square brackets, as indicated.

 

Svensk resumé

(Synopsis in Swedish of the compilation thesis)

Johan Schalin, 2018.

Preliterary Scandinavian sound change viewed from the east: Umlaut remodelled and language contact revisited.

(Nordiska språkens förlitterära ljudhistoria i östligt perspektiv. Nymodellering av omljudet och språkkontakt i stöpsleven)

Denna sammanläggningsavhandling inbegriper fem uppsatser med olika målsättningar och metoder, alla utgivna för skilda ändamål, i varierande publikationsfora och med olika läsekrets. Som helhet sammanbinds de av ett antal gemensamma teman inom skandinavisk historisk fonologi (diak- ron ljudlära), historisk lexikologi (etymologi), skandinavisk-östersjöfinsk lånordsforskning och ortnamnsforskning.Ge-mensamt för alla fem uppsat- ser är också att de behandlar språkskeden som infaller under samma år-tusende, nämligen perioden från 200-talet till 1200-talet e.Kr.Alla uppsat-ser har tillkommit i en och samma fortlöpande skapande process med fokus på teoretisk ochkontextualiserad historisk skandinavisk ljudlära.

Utmärkande för min avhandling är att den kombinerar forskningsperspek- tiv från olika discipliner och också olika perspektiv mellan den språkhisto- riska disciplinens specialom-råden inbördes. Särskilt i avhandlingens kap-pa, men också i artiklarna konfronteras forskning från olika områden sins-emellan. Jag har delat upp alstren i tre grupper av uppsatser, vilket möj-liggör en diskussion om syften och metodologi med en uppdelning i tre i stället för fem delavsnitt. I avsnitt 3 i kappan diskuteras följaktligen upp-satserna (jfr engelska ”papers”) [P2] och [P3] i ett delavsnitt och uppsat-serna [P4] och [P5] i ett annat. I fjärde avsnittet i kappan jämförs och syntetiseras de fem uppsatsernas resultat på så sätt att sådana implika-tioner som med olika grad av nödvändighet följer av de nya rönen lyfts fram. Detta öppnar också upp för nya idéer och hypoteser som kunde testas i fortsatt forskning. I uppsatsen [P1] undersöks lånordupptagna i östersjöfinska (härefter ”fenniska”) språk från urnordisk till tidig fornskan-dinavisk tid. En bättre analys av ljudsubstitutio- ner eftersträvas och ljud-substitutionernas vittnesbörd om skandinaviska ljudutvecklingar under-söks. Uppsatserna [P2] och [P3] granskar ortnamn i en sydvästfinländsk kontaktzon mellan östskandinaviska mål i olika utvecklingsskeden å ena sidan och fenniska med därpå följande (vikingatida) "ti-digfinska" och medeltida finska å den andra. I uppsatserna [P4] och [P5] eftersträvas en adekvat beskrivning av omlju-dens uppkomst och en ny fonologisk analys av omljudsti-dens på varandra följande vokalsystem förespråkas.

Den här svenska resumén sammanfattar både kappan och delar av artik-larna medvetet selektivt, så att sådana resul-tat ges större utrymme som bedöms kunna möta mer övergripande eller beständigt intresse inom ra-men för nordisk ljudhistoria eller bedöms få större genomslag i en inter-disciplinär eller populär diskurs. Endast avsnitt III. är strikt indelat enligt uppsatserna numrering. Avsnitt I.leder direkt in i huvudsakliga forsknings- resultat med strävan efter en läsarvänlig presentationsordning medan avsnitt II. sammanfattar diskussionen av metod mycket kort.

 

16

I. Inledning i forskningens frågeställningar och viktigas- te resultat I upp-sats [P1] undersöks alla skandinaviska lån-ord i fenniska språk från förhis-torisk tid där substituten av efterföljare till den urnordiska (härefter urn.) diftongen ai idag representeras av någon annan diftong än [ɑi], nämli-gen finska (härefter fi.) och estniska (härefter estn.) ei som i leipä / leib ’bröd’ < *laipa ← *hlaibaz,

HM: Suomen eipä on baltoslaavisana.

хлеб [hl´eb] = leipä

род. п. -а, мн. хлеба́, укр. хлiб, блр. хлеб, др.-русск. хлѣбъ, ст.-слав. хлѣбъ ἄρτος (Остром., Еuсh. Sin., Супр.), болг. хляб (Младенов 669), сербохорв. хлȅб, хљȅб, словен. hlẹ́b, род. п. hlẹ́ba, чеш. chléb, слвц. chlieb, польск. chleb, в.-луж. khlěb, н.-луж. chlěb, klěb Судя по интонации, следует говорить о заимствовании из герм., ср. гот. hlaifs «хлеб», др.-исл. hlėifr — то же, что более вероятно, чем родство с последними; см. Мейе, МSL 11, 179; Стендер-Петерсен 300; Мi. ЕW 87; Лиден, РВВ 15, 515; Уленбек, AfslPh 15,486; 16, 381; Бернекер I, 389; Собо- левский, AfslPh 33, 480 и сл.; ЖМНП, 1911, май, 166; Янко, WuS I, 95; Перссон 303; Хирт, РВВ 23, 338; Эндзелин, СБЭ 121; Брюкнер 179; Махек, «Slavia», 16, 210; Торп 109. В пользу заимствования говорит и заимствование др.-герм. сло-ва в фин. lеiрä «хлеб» (см. Томсен, Einfl. 150; Сетэлэ, FUF 13, 59) и лтш. klàips «буханка, каравай = limppu» (М. - Э. 2, 209). Другие допускают родство слав. *хlěbъ с гот.hlaifs,реконструируя и.-е. *khlōibhos или *skloibhos, куда иногда относят и лат. lībum «пирог, лепешка» (Педерсен, IF 5, 50; KZ 38, 393 и сл.; Козловский, AfslPh 11, 386; Младенов 669), но в последнее время лат. слово связывают — как первонач. обозначение жертвенного хлеба — с лат. lībārе «совершать жертвоприношение, посвящать = uhrata» и сравнивают с греч. λοιβᾶται σπένδει [loibatai spendei], θύει (Гесихий), λοιβή [loibé] «возлияние = juomauhri, ryypiskely», λείβω [leíbo] «лью = kastella, valella, valaa, luoda (valoa ym.)»; см. Перссон 303; Вальде-Гофм. I, 796. Буга (ИОРЯС 17, I, 31 и сл.) оши-бается,предполагая для лит.kliẽpas «коврига хлеба = piparkakku» и лтш. klàips - то же исконнобалт.происхождение.Популярная урало-алт. этимология слова хлеб (Моль, МSL 7, 403) сомнительна; см. против нее Бернекер I, 389

[Можно упомянуть еще гипотезу Иоки (FUF,29,стр. 202 и сл.) о происхождении слав. слова из кит.; ср. др.-кит. gli̯ǝр «рисовые зерна». — Т.]
 

Sanoille on hl´eb ja leipä on siis esitetty myös kiinalaista alkuperää tataarin kautta. Sekään ei ole mahdoton ottaen huomioon, että tattarinviljely tuli Suomeen Kiinasta 7000 vuotta sitten.
 

kliẽpas = leivänkapele, -siivu

Kad la. klàips, lie. kliẽpas, s. sl. хлѣб, go. hlaifs, s. isl. hleifr yra bendros kilmės, kažin ar kyla abejonių, tačiau manoma, kad pastariesiems žodžiams negalima rekon-struoti bendros ide.šaknies,nes jie nepasižymi įprastais bl.-sl.-germ. garsų atitikimais. Šios trijų kalbų lytys neturi patikimų atitikmenų kitose ide.kalbose (pvz., gretinimą go. hlaifs: lo. lībum ‘ragaišis, bandelė’, gr. κλίβανος [klibanos] ‘tokia krosnis = aimo kimpale’ A.Valdė ir kiti atmeta).Ir s.sl.хлѣб,ir baltų atitikmenys laikomi germanizmais (K. Būga siūlęs lie. kliẽpas, la. klàips laikyti savais žodžiais, nors vėliau atsisakė savo siūlymo). V. Mažiulis, A.Sabaliauskas linkę šias lytis laikyti nuo seno baltiškomis. Go. hlaifs iki šiol neturi patikimos etimologijos,o Būga įrodo,kad lie.kliẽpas nėra skolinys iš br.kalbos,o A. Senas – iš s. isl. kalbos, todėl iki šiol vyravusi nuomonė apie minimų baltų žodžių kilmę vargu ar teisinga [31].Privalome pritarti senajai K.Būgos etimologi-jai: lie. kliẽpas,la. klàips gretinti su lie. sklỹpas ‘gabalas = kappale, luistas = kallion- lohkare, kąsnis = pala’, sklim̃pis (žemės) ‘t. p. = "klimppi", (duonos) sklimbẽlis ‘luistas, duonos gabalas’,sklim̃pis ‘atpjautas (duonos, lašinių) gabalas’, plg. semantinį modelį ‘pjauti’ → ‘gabalas, luitas’ → ‘duonos ar šiaip valgomo dalyko, maisto gabalas’ → ‘duona’ : vo. schneiden ‘pjauti’ → Schnitte ‘kriaukšlė (duonos), luistas’ [ir kt. pvz.] [32]. Atkreipiame dėmesį, kad la. klàips reiškia ne tik ‘kepalas’, bet ‘(duonos) kriaukš-lys, luistas’ (kaita ‘duonos luitas’ → ‘duona’ yra visiškai įprasta; priešinga kryptis iš viso ar įmanoma); dėl lie. kliẽpas ir la. klàips plg. lie. skiedà – la. skaîda ‘skiedra = lastu’ (*ei /*oi kaita).Estų kalbos leticizmas klaip (Gen.sg.klaiba ir klaibakas) ‘didelis duonos gabalas’ išsaugojęs seniausiąją žodžio reikšmę. Taigi senoji bl. lytis turėjusi atrodyti *klaibas, visiškai atitinkanti pragerm. *xlaibaz [33]. Prie aptariamų žodžių reikia pridėti ir la. klubãks ‘didelis duonos gabalas’. Baltų lytis remiasi ide. šaknimi (be s-mobile) *(s)kel- /*(s)kol- /*(s)sk- ‘kirsti,pjauti = leikata’ (plg.lie. skélti, la. šķel̂t, r. колоть = hakata, takoa). Germ. ir sl.lytys,kurios negali būti patikimai etimologizuo- tos savo kalbos duomenimis, ko gero, yra giminiškos bl. žodžiams: bl. *klaibas / *klaipas / *kleipas [34] – prasl. хлěб – pragerm. *xlaibaz. Jeigu ir skolintasi, tai labai senais laikais ir iš baltų į germanų kalbas, o ne atvirkščiai.

"Jos on lainattu muinaisina aikoina, niin baltelta germaaneille eikä toisin päin."
 

Gootin sana kyllä näyttäisi olevan kantagermaanin kautta lainaa joko kantaindoeuroopasta tai kanntabaltista, mutta suomen sana ei ole lainattu siitä.

 

" ... fi./estn. äi som i fi. äiti (jfr sydestn. äidi) ’mor, mamma’ < *äitei ← *aiðijōn

HM: Äiti on kuuria, jossa ëidi [äidi] = (se joka) syöttää. Liettuassa sana ėdžios, monikko sanasta ėdi, tarkoittaa kehtoa.

 

" ... eller estn. õi som i lõikama ’skära, klippa’ (jfr fi. leikata) < *lëikka- *blaikijan. "

*Blaikijan on "laikuttaa": lyödä valkoinen laikku, vasarakir-veeksi ja savoksi "loima" (=lyömä?) puun kylkeen.

Se ei tule leikkamisesta, vaan vaaleudesta, kalpeudesta: ruotsin blek = kalpea. Vastaava englannin sana on to bleach = kalveta.

Blek EI tule kuitenkaan kantagermaanista, sieltä tulevat fläck ja flamma. Myös kreikan flegma liittyy parveen: se tarkoittaa alun perin polttavien haavojen mätää.

Germaanin oma sana on *flek-, *fleg.


Laikku kuin laikku: myös englannin alkuperältään hämärä sana black saattaa tulla täältä. Poltettu laikku kelpaa siinä kuin leikattukin.

Balttikielistä löytyy mm. seuraavaa:

http://www.etymonline.com/index.php?sea ... hmode=none

" flame (n.) = on liekki

mid-14c., from Anglo-Fr. flaume, O.Fr. flamme, from L. flammula "small flame," dim. of flamma "flame,"

from PIE *bhleg- "to shine, flash,"

from base *bhel- (1) "to shine, flash, burn" (see bleach).

 

Liettuan (ikivanhassa) etymologisessa sana liepsna kytketään eri varbeihin, kuten lipti (lĩmpa, lipo) = kiivetä ja lipti (lipa, lipo) = nuolla

P- tai f-aluisin vartaloita siinä ei kuitenkaan käsitellä, vaikka sanat edelleen selvästi ovat sieltä peräisin ja samaa kantaa kuin germaanin "flame".


Lithuanian: liepsnà= liekki, loimu

Etymology: 'Flamme = liekki, Lohe = loimu',

davon liepsnóti 'flammen, lohen, lichter loh brennen' = palaa kirkkaalla liekillä,

lett. lìesma 'Flamme', lìesmuōt 'flammen, hell brennen'.

Endzelin bei M.-Endz. s.v. meint, dass lett. liesma im Hinblick auf lit. liepsnà zur Not auf *liepsma zurückgeführt und
mit lett. lipt (lip, lipu) in der Bed. 'anzünden' = sytyttää verbunden werden könne.

Eine urbalt. Gdf. *liepsmē nehmen auch Būga Aist. st. 74 und H. Petersson BSIWst. 131 Kenn. 8 ff. an, vgl. aisl. leiptr 'Blitz'.

Doch rechnet Endzelin wegen liv. liesm, das freilich an und für sich aus dem Lett. entlehnt sein könnte, mit livischer Herkunft.

(Latvian sanan on siis esitetty välittömästi olevan ehkä liivilaina. Tääsä on kuitenkin se KUURI latvian ja liivin välissä taiyhteisenä lähteenä.)

Löwenthal AslPh 37, 381 vergleicht lit. liepsnà mit lit. líepa 'Linde' = lehmus usw., was Vasmer Wb. 2, 44 mit Recht ablehnt.

Berneker Wb.1, 723 denkt an Zushg. von liepsnà mit skr. lipan 'Äsche, Thymallus vulgaris' = rautu, harjus, nieriä (punainen kala) usw.

Bugge BB 3, 104 ff. und H. Petersson BslWortst. 13 ff., Kenn. 8 ff. ziehen lit. liepsnà unrichtig zu lit. lópė = 'Fackel' = soihtu, jotvinkia (s.d.).

Būga RFV 65, 317 ff. bringt lit. liepsnà in Verbindung mit lit. laizdýti 'sich im Feuer befinden, brennen' = polttaa itseään, saada palovamma, kirj. ”antaa nuolla”.

Doch gehört lit. laizdýti, wie die einschlägigen Stellen beweisen, vielmehr

zu ”liȇžti (liežia,liežė)”, laižýti (laižo, laižė)” 'lecken' = nuolla (s. über žd > zd nach nichtgutturalen Lauten Būga RFV 65, 303, Endzelin SIBEt. 110 ff., ZslPh. 18, 122 ff.).

Endzelin zitiert aus Kurschat liepsnà laizdo prõ stógą, 'die Flamme leckt zum Dache heraus' (vgl. R.-M. 150b), ugnìs sulaizdo vándenį, 'die Flamme verzehrt das Wasser', Nesselmann 352 zitiert noch liepsna laizdo šiauduose 'die Flamme leckt, lodert am Stroh empor'.

Ich füge hinzu Willent EE 92, 9 = Act. ap. 2, 3 lieszuwius perdalitus kaip ugnimi laisdanczius 'zerteilte Zungen, die gleichsam (von) Feuer lecken' = ”liekit nuolevat”.

Auch in Daukšas Post. finden sich oft derartige Verbindungen, z.B. 358, 7 = Or. 267, 16 (aus Luk. 16, 24) šaizdáu szioi' liepsnoi' 'ich lecke (= lodere) in dieser Flamme', 331, 21 = Or. 249, 46 ugnia šéizdą liežuwiei '(von) Feuer leckende Zungen' = ”tulen kielet” usw.

Das genannte laizdýti hat trotz Būga a.a.O. nichts gemein mit

léisti (leidžia, leidė)” = 'loslassen' = päästää irti (eläin ym., jättää, heittää sivuun,tulee eri luuresta *len- = irrottaa, vapauttaa päästää)

obschon Stellen vorkommen wie Szyrwid PS 1, 302, 25
bažničia szwenta turi ugnį sawimp ir dega ju, anu kurios ataio sunus Diewo šeyst aba sukurt unt žiames = poln. kos´cióš s´więty ma ogieńw sobie y gora nim, onym, którego przyszedš Syn Bozy puszczac´ na ziemi 'die hl. Kirche hat ein Feuer in sich und brennt dadurch, durch jenes nämlich, welches der Sohn Gottes auf die Erde herabzulassen kam'.

Ich stelle lit. liepsnà, lett. lìesma zu

lit. lìpti (lipa, lipo) 'kleben (bleiben) = kiivetä, , klettern = ravuta, steigen = nousta',

lìpti (limpa, lipo) = klebrig sein = olla tahmea, liimata, liimautua

lett. lipt dass. (s. über die Bedeutungen Verf. REI 1, 413 ff. sowie s.v. lìpti).

Auch in dem von M.-Endz. zitierten Sinn 'glänzen = loistaa, flimmern = kimmltää, anzünden = syytyä' liegt dasselbe Wort vor; vgl. das lit. Intens. lip(d)ýti (lipdo, lipdė) 'leimen, kleben' = liimata, tarttua, roikkua, valua, sulaa (kynttilä)

lett. ”lipῑt (lipa, lipῑja)” 'klettern = kiivetä, anzünden = sytyttää, anstecken = tartuttaa, sytyttää, schlagen = lyödä, einen Hieb versetzen = iskeä (vanhingossa), kolhaista'.

Lett. lipῑt sveci 'ein Licht anstecken' = sytyttää valo heisst eig. 'eine Kerze kleben lassen' = ”antaa kynttilän sulaa”, während sich die Bed. 'schlagen' durch dtsch. einem eine kleben erläutern lässt.

[Tämä on eri verbistä: PIE *gleb- = ottaa kiinni, tarttua

Auch im Ai. kommt das mit lit. lìpti etc. urverw. lip- in der Bed. 'anflammen = syttyä, entzünden = sytyttää' vor (s.P. Wb.).

Būga erwähnt noch lit. pãlipas 'Holzspan' = puunalastu; vgl. Daukša Post. 14,16 = Or. 8, 35 palipai, kuréis ugnis kērszto Diewo didžiáus o didžiáus susikūre ir įsidegino 'die Holzspäne, durch die das Feuer von Gottes Zorn mehr und mehr angefacht und entzündet wurde'.

Skardžius Ṥv. darb. 1928, 801, ArchPhilK 3, 51 erwähnt auch das von lìpti aus gebildete Intens. laipa, laipda 'lodert' = loimuta, eig. 'steigt empor' = ”nousee ylöspäin” bei Bretkun Joel 2, 5. "

(Seelin kielelle ominainen lainautuminen kantabaltin hypoteettisesta muodosta "*lempti (*lempa, *lempo)" > "laipti (laipa, laipoi)" osoittaa, että hypoteesi on ollut oikea: joka balttikieleen on säännömukainen muoto (muiden ohella): *lempti (/*leipti) (kur.), lāptwei / lāptun (pr.), lopt (jt), liepti (lt.), laipti (sl.). Jos kuurissa (/skalvissa tmv.) on ollut muoto "*leipi (*leipa, *leipei)", niin venäjän sana "leipä" = "paistos" tulee sieltä eikä venäjän sanasta "hleb". )

Sana on ilmeisisimmin ollut jossakin "esi-indoeuroopassa" muotoa *blemp-, josta suomalaisten kielten vaikuttamissa balttikielissä (kuurissa, latviassa) on pudonnut alusta b pois, slaavihaarassa ja länibalttilaisissa kielissäse on uuttunut p:ksi ja l on pudonnut pois, ja germaanihaarassa se on muutunut f:ksi.

http://www.etymonline.com/index.php?sea ... hmode=none

" flame (n.) = on liekki

mid-14c., from Anglo-Fr. flaume, O.Fr. flamme, from L. flammula "small flame," dim. of flamma "flame,"

from PIE *bhleg- "to shine, flash,"

from base *bhel- (1) "to shine, flash, burn" (see bleach). "

bleach (v.) = kalveta, valjeta

O.E. blæcan "bleach, whiten," from P.Gmc. *blaikjan "to make white = valakista" (cf. O.S. blek, O.N. bleikr, Du. bleek, O.H.G. bleih, Ger. bleich "pale;" O.N. bleikja, Du. bleken, Ger. bleichen "to bleach"),

from PIE base *bhel- (1) "to shine, flash, burn"

(cf. Skt. bhrajate "shines;" Gk. phlegein "to burn;" L. flamma "flame," fulmen "lightning," fulgere "to shine, flash," flagrare "to burn;" O.C.S. belu "white;" Lith. balnas "pale").


*bʰel- = light, bright

Gaul. Belenos, Lith. balnas; baltas, Ltv. balts, Old Prussian ballo

Skr. भर्ग (bhárga); भाल (bhāla),

Phryg. falos, Alb. bal, balosh, Illyr. balta, Arm. բալ (bal),

Gk. φλέγω (phlegō); φαλός (phalos),

ON bāl; blár; bleikr, Russ. белый (belyj), Polish biały, Eng. bǣl/balefire; bald,

Gm. belihha/bleich; blāo/blau,

Goth. bala, Ir. béal/; ball/; blár/, Welsh bal; blawr, Thrac. balios,

Lat. fulica; flāvus; fulgeō, Oscan Flagiúi; Flaviies, Toch. pälk/pälk

http://en.wiktionary.org/wiki/Appendix: ... ts#b.CA.B0

*bʰlēyǵ- to shine

Ltv. bližģēt, Lith. blaikštytis, Eng. blīcan/bleach, Gm. blīhhan/Blech, ON blíkja, Russ. блеск (blesk), OCS блискъ (bliskŭ), Gk phlégein, Lat. fulgēo; flagro, MIr blicht; imblissiu, Skt bhrájati; bharga, Toch. pälk/; polkāṃts/


Suomen sanat ”lieska”, ”liekki”, ”leiskua”, ”loistaa”, ”loiskua”, ”ploiskottaa” (häm. = valaista häiritsevästi) jne näyttäisivät olevan peräisin vanhoista p-(/b-)alkuisista muodoista:

Seuraava verbi joka tarkoittaa mm. salaman iskemistä, yhdistää merkitykseltään EI-sanataustaltaan läheiset 'lyömisen', ”*bleng-” ja 'palamisen', ”*blemb-”:

Sana viittaa myös sanan ”valkoinen”, ”bal-” ja palamisen yhteyteen. IE-kielten tausta näyttää entistä enemmän polysynteettisen jukagirin kaltaiselta (tai päinvastoin): esimekiksi -em- voisi olla johtopääte tai vaikka verbi ja ”*b(a)l-”, ”*b(e)l-” vartalo.

Lithuanian: ”blaikštýtis (blaikštosi, blaikštėsi)” = seljetä, valaist(u)a, puhdistua (mm. ilma sateessa tomusta ym.)

Etymology: 'sich aufklären, leuchten, von Regenwolken gereinigt werden, ermichtern' vgl. Būga ArchPhilK 1, 62 ff., KS 226 ff., der zum Vergleich heranzieht

lit. ”blỹkšti (blỹkšta, blỹkšto)” = 'weiss, bleich werden' = kalveta, valjeta

blyškùs = 'bleich, verblichen' = kalpea,
blìkstelėti (pr. blíksteli), blìksterėti und blýkstelėti 'plötzlich aufleuchten = leimahtaa (valo), blitzen = iskeä (salama)', blìktelėti dass.
”blìgzti (blį'zga, blįzgė)” = 'zu flimmern beginnen' = alkaa välkkyä, vikkua,
blizgaĩ 'Flitter(werk)' = vilkkuvalot,
blizgė'ti (blizgi, blizgėjo)” 'flimmern, flittern, blitzen' = välkkyä, vilkkua,
bliskė'ti (bliksi, bliksėjo)” 'glänzen, funkeln' = kimallella, kipinöidä,
blyškė'ti (blykši, blyškėjo)”, em.
”bliẽgzti (bliẽzga, bliẽzgo)”, 'aufleuchten = leimahtaa liekkiin, blitzen = iskeä (salama), stark brennen'= roihuta,
”bliẽksti (bliẽskia, bliẽskė)”, em.

Huom! sana ”(p)liesi” VOI tulla myös sanasta ”bliẽskia”, sillä k > c (=ts).
Sanaasta voi tulla myös ”lietsiä, lietsoa” viron lõõtsuda = piiskata (vettä), lõõts = siipiratas.

blikčioti, bliksė'ti 'funkeln, leuchten' = kipinöidä, valaista,
blaĩzganas, blaĩzgas 'dünnes, undichtes Gewebe = ohut harva kangas, abgetragenes, verschlissenes Kleid',
blaizgúoti 'funkeln (vom bösen Blick) =kipinöidä (vahingollisesti)',
lett. bližĝēt 'flimmern = kimallella', blizēt 'blinken = välähtää', blaiskums 'Flecken = laikku, pilkku, täplä',
ksl. bléskú, obléskú 'Glanz = kiilto',
russ. blesk, poln. blask, oblask dass. etc.,
abg. bl'štati 'glänzen',
russ. blestet', blistat' usw. (Berneker Wb.1, 60 ff. 63 ff., Trautmann Wb.34),
ahd. blῑhhan 'bleich werden',
ae. blíkan dass.,
aisl. blῑkja 'erscheinen, glänzen, leuchten', blik 'Glanz' usw. (s. auch Verf. ZslPh. 20, 281).
Būga Aist. st. 100 erwähnt noch blizganà 'Schinn auf der Haut = hilse, Schneeflocke = lumihiutale' (s. auch Balčikonis s.v.).

Daneben kommt mitanderem Vokalismus vor blùzgana = hilse (s.d.).

Über die Varianten mit p wie pleĩzgės, pleĩskės 'männlicher, unfruchtbarer Hanf = hedelmätön hedehamppu, Szyrwid Diet. (Suoviljelyksessä hamppu oli olennainen tu-holaisten ja yleensä ötököiden torjuntakasvi, jota sekä kasvatettiin kuitukasviksi että kylvettiin jonkin verran kaiken muun viljelyksen joukkoon. Sellainen ”yleislääkekasvi” taas oli unikko, jonka terälehdistä mm. tehtiin teetä, ja jonka siemeniä jauhetiin ja leivottiin makeiden teeleipien sekaan. Über das Nebeneinander von blizgė'ti und bliskė´ti s. ausser BūgaKS 1921 Persson Btr. 3394, der 349. 880. 902. 950 die in Rede stehendeWortfamilie behandelt.

http://www.suduva.com/virdainas/

http://www.suduva.com/virdainas/Kanapialauks.jpg

http://www.suduva.com/virdainas/harvests.htm)

hemp = kanapis” Kasvin tieteellinenkin nimi on alun perin jotvinkia.
otręby w głowie,

pleyskanos 'Schuppen = hilse, Grind auf dem Kopf' = kapi ym. s.s.v.

Jotvinki: http://www.suduva.com/virdainas/

blaiskas = bright spot = valoisa, vaalea läiskä
blaivas = pale = kalpea

bliskīt = to sparkle, shine (Inf) = vikkua valoa
blīst = to cease to burn (Inf) = lakata palamasta
blizgint = to glitter (Inf) = kimallus

bliznis = debris from storm = myrskynkaato

Lithuanian: blaĩvas = raitis ym.
Etymology: 'nüchtern = raitis, enthaltsam = kohtuullinen, mässig (im Genuss von geistigen Getränken)' = ”henk(ell)isesti kelvollinen”, aus *blaid-vas,

cf. abg. blédú 'bleich, blass',
russ. blednyj, dial. bledoj, poln. blady,
skr. blíjed etc.,
ahd. pleizza 'livor',
ae. blát.
Auch blaisvas 'weisslich, weiss geworden, nüchtern' aus *blaid-svas kommt vor;
vgl. baĪsvas neben báltas (s.d.).

Lithuanian: ”bliaũkti (bliaũkia, bliaukė)” = juosta, välähtää, mylviä
Etymology: 'laufen = juosta, allmählich fliessen = virrata, valua vähitellen, träufeln = tiputella (räystäs ym.), weinen = itkeä, flennen = pillittää, schrecklich brennen = palaa nopeasti, blitzen = iskeä (salama), välähtää, unanständige Reden führen' = puhua perättömiä,

http://litovru.ru/index.php?a=list&d=1& ... &w2=L&w3=I

Kantaindoeuroopan "*pl'eng-, p'l'eng-" -kantaisen verbin ensisijainen merkitys on ollut "lyödä, lastuta, kovertaa" ja liudennuksen kadottaneet "kellua", "uida" = "ruuheilla", ja edelleen ”liottaa vedessä”, ”pestä” jne. muodot ovat sekundaarisia. ämä ovat voineet tull myös ”aallon ”lyömisestä” = loiskimisesta, Mitään varsinasita "epäselvyyttä" sanojen alkuperästä ei jää.

http://www.indoeuropean.nl/cgi-bin/resp ... &basename=\data\ie\fraenkel&first=21&text_word=pli&method_word=substring&sort=word

” Lithuanian: ”pliẽkti (pliẽkia, pliẽktė)” = 1. hajot(ta)a(kuiduiksi ym.), seota (langat), pörhöt(tä)ä, 2. piestä, hakata, ruoskia, (3. ”plìekti” = leimahtaa liekkiin, roihuta)

Etymology: 1. (1.prs. -kiù, -kiaũ) 'zerzausen (z.B. Flachs) = kuiduttaa (mm. pellava), aneinanderfügen (z.B.die Fasern beim Zwirnen von Stricken)' = takertua, sykkyröityä (langat),
Refl. pliẽktis 'verwirrt, zerzaust werden, anhaften (z.B. von Flachsfasern) sich anhängen, hängen bleiben',
plíeka, žem. plijka (Daukantas Märchen LT 4, 2,17) 'Flocke, Fasern (besonders von Flachs), Gebinde von Fäden (beim Weben)' = kuitukimppu kehrättäessä,
pripliẽkti, žem. priplijkti, pripleikti 'anfügen, ankleben (eine Faser beim Spinnen), bei-, hinzufügen' (cf.zu der letzten Bed.Daukantas bei Volter Chrest. 197,
30, Nepos- Übers. 220, nach Geitler Lit. St. 105, auch im Ivinkis' Kalendorius).

Gehört zu der Familie von lit. pleĩkė, pleĩkti, plikas usw. (s.s.v. pleĩkė, pleikana?, plaikstýti, plìkas);
cf. noch lett. plieks 'fade, nicht nahrhaft', = mauton (ruoka)
pliekans 'zusammengefallen, schwach, matt', = lysähtänyt, heikko
pliekans piens 'magere, abgeschmändete, gegorene Milch' = kuorittu maito, joppi,
pliekana zupa 'Suppe mit zu wenig Milch oder zu wenig Salz' = laiha soppa,
plikans 'mit ungenügender Zutat' = puute, pula, riittämättömät tarvikkeet.

Lithuanian: ”plíekti (plíekia, plíekė)” = piestä, hakata, ruoskia

Etymology: 2. 'mit der Peitsche hauen, schlagen, peitschen, (mit Ruten u. dgl.) schlagen, prügeln, verhauen, züchtigen' = piestä, ruoskia, übertr. 'etwas mit grossem Eifer, aus allen Kräften tun' = tehdä jotakin kaikin voimin

pliektùvas 'zum Peitschen, Schlagen verwendeter Gegenstand' = ruoskintapaikka,
pliẽkis 'Peitschenhieb' = ruoskanisku (Skardžius ŽD 63),
plyksė'ti 'Maulschellen geben, ohrfeigen, prügeln, betatschen' = antaa korvapuusti ym. (Ryteris),
plýkstel(ė)ti, -terėti, plýktelėti 'plötzlich und unerwartet eine Ohrfeige versetzen, herunterhauen',
plýkščioti 'wiederholt, der Reihe nach leicht ohrfeigen' = ”antaa ympäri korvia”
(Interj. plýkst, plỹkst), pliksenti, suplyksinti 'mit der Peitsche knallen, peitschen' (Niemi-Sabal. Nr. 402; vgl. den dortigen Index S. 348).

Lett. plῑkš(ḳ)ēt, , plῑkšuot; Frequ. plῑks(ḳ)ināt, , plῑskāt, plῑckāt ' (mit der Peitsche) knallen = paukahdella, klatschen = sivallella'
(dagegen lett. plῑtēt 'schlagen, klopfen', plῑtiņš 'Prügel' = selkäsauna ist aus
ndd. plῑte 'Schlag' entlehnt, s. Endzelin KZ 52, 123, Sehwers Spr. Unt. 92),
pliekšt 'hämmernd flach schlagen, hämmern, schlagen',
pliḳis 'Ohrfeige, Maulschelle', pliḳēt, , pliḳuō ' ohrfeigen, Maulschellen geben',

plῑkstēt (infl.) 'schwatzen', plῑkša 'viel und laut Plappernder'.

Alle diese Wörter sind lautnachahmend. Z. T. liegt Kreuzung vor mit der Familie von lit. pliẽkti 'zerzausen',

”pliẽksti (pliẽska, pliẽskė)” 'flammen, lichterloh brennen' = liekehtiä voimakkaasti, (s.s.v.v.).

(Valaista häiritsevästi on hämeessä (pejoratiivisesti) ”ploiskottaa”: "lamppu, nuotio palaa, naama punottaa, "ploiskottaa". Siitä en ole aivan varma. oliko sana "*plieska" käytössä. Sen sijaan aivan var,masti olikäytössä kuurilainen sana "*pleiskua", pleiskahtaa, ja vieläkin lähempänä kuurin ääntämystä "pläisk(äht)ää".   http://fi.wiktionary.org/wiki/leiskua)

Dies geht aus den zweifachen Bedeutungen von ”plyksė'ti (plýksi, plyksėjo)” = syttyä, leimahtaa

plýkstel(ė)ti, -terėti usw. hervor, die auer 'plötzlich aufflammen, emporschiessen usw.' = leimahtaa liekkiin, auch 'plötzlich ohrfeigen = antaa korvapuusti usw. ' bedeuten.

Über die falsche Schreibung plė'kti (plėksta, plėko)= homehtua s.s.v. plė'kti 2. = plíekti” (Huom! kreikan flegma = mätä, lima)

Etymologia 3.:

http://www.letonika.lv/groups/default.a ... kti&h=4241

”Plìekti (plìekia, plìekė)” = liekehtiä voimakkaasti, loimuta, roihuta.

Suomen sanat ”liekki” ja ”leiskua” tulevat näistä p-alkuisista muodoista ilmeisesti kanbaltista. Tosin kuurikin on mahdollinen.

 

 

Sanaa leikata on tähän asti pidetty omaperäisenä, vaikka kaikki siihen viittaava on netistä nypitty pan-persermanistien toimesta pois.

" Sanan alkuperä

kantaurali lekka; sukulaissanat viro loikama, karjala lejkata, unkari lek (vuotaa). Englanniksi cut "

Unkarin lek tarkoittaa myös haavaa ja vakoa. Hantin l´eka = lahjeta.

 

Ruotsin sana klippa on samaa perua kuin leipä, mutta sana ei ole kantakermaanialkuperää.:

clip (v.1)

"to cut or sever with a sharp instrument," c. 1200, from a Scandinavian source (compare Old Norse klippa, Swedish klippa, Danish klippe "clip, shear, cut"), which is probably echoic. Related: Clipped; clipping.

Schalinin etymologiat näyttävät todella useinkin liityvän yhteen, mutta lainausnuolet ovat väärään suuntaan.



" ... Antalet lån uppgår till ett drygt dussin, där det exakta antalet beror på hur säkra etymologierna är. Problemställ-ningen är intressant för frå-gan om man i lånen kunde skönja spår av regressiv palatal diftongassimi- lation ai > æi > ei i de skandinaviska låneoriginalen. Detta har berö-ringspunkter med en del ortnamnsetymologier behandlade i [P2] och speciellt med frontningsomljudet behandlat i [P4] och [P5].

I uppsatserna [P2] och [P3] förbättras och korrigeras ett urval av ort-namnsetymologier från kontaktzonen mellan skan-dinaviskt och fenniskt språkområde, inbegripet sådana som är (Karis ← medelt. fi. Karja[h]a) eller har påståtts vara (Tavast-) låneetymologier, och sådana där låne-riktningen är osäker (Kiulo ~ Köyliö och Åland ~Ahvenanmaa). Frågan om ortnamnens fonologiska utveckling (och ibland särutveckling) och till- passning vid inlåning till ett målspråk be-handlas relativt ingående. Upp-satserna belyser dessutom in- direkt genom ortnamnens vittnesbörd det historiska sam-manhang i tid och rum där språken stått i kontakt med varandra och under motsvarande perioder med olika intensitet utbytt lånord. Resultaten har betydelse för att förstå vilken typ av slutsatser som kan dras eller inte kan dras med tillhjälp av lånordsevidens gällande det skandinaviska språkets ljudutveckling.

I. a. Omljudet och vokalsystemen mellan urnordisk och fornskandinavisk tid

Intressant för framtida fonologisk diskussion är den nya ljud-historiska be-skrivningen av 500/600-talens övergångsnor-diska, som jag i uppsatserna [P4] och [P5] har valt att kalla Transitional Scandinavian. De omväl-vande förändrin-garna av vokalsystemet som skedde mellan urnordiskan och uppkomsten av de klassiska fornnordiska skriftspråken undersöks i [P5] med en ambition att nå en inrymmande och övergripande fonologisk förklaring.Analysen är uppgjord med stor respekt för att ljudförändringar i allmänhet bör analyseras som regelbundna och att undantagen i ut-gångspunkten ska vara förklarbara. Genom att beakta undantag bättre i utgångspunkten bör enklare förklaringar på många-handa svårförklarliga vokalförhållanden i ordförrådet kunna uppnås.I den subjektiva forsknings- processen har den nor-diska ljudhistoriens mest intrikata prövostenar an-vänts som resurser och inspirationskällor för att blottlägga nya mönster och uttyda nya orsakssamband. Dessa problem har också i slutändan blivit lösta med förklaringar som kan beskrivas som mer enhetliga och sammanhängande än förr, samtidigt som de kan ses som oväntade.

Screenshot_2019-07-20%20PRELITERARY%20SC

 

Många av de således förklarade gåtorna hör till ett större problemkomp- lex som handlar om hur de olika posturnordiska, övergångsnordiska och förfornnordiska omljuden har utlösts och blivit grammatiskt särskiljande och hur de sinsemellan hör ihop (för en beskrivning se Widmark 1991: 89 172). Hit hör t.ex. höjningsomljud (i/j-omljud på e), sänkningsomljud (a-omljud), frontningsomljud (i/j-omljud, iʀ-omljud, ʀ-omljud och g/k-omljud på icke-palatala vokaler), rundningsomljud (u-omljud på låga vokaler och w-omljud) och därtill brytning av e utlöst av a eller u och brytning av ky- / gy- utlöst av efterställt r. I figur 1 illustreras speciellt de omljud som på-verkar s.k. tonalitets-särdrag, dvs. särdrag som bestämmer tungbladets frontning och läpparnas ställning ([P5]: 176). Till dessa omljud, som behandlas utförligast i avhandlingen, hör också frontningsomljudet.

En del av de avhandlade problemen blev uppenbara för nästan 200 år se-dan då Rasmus Rask och Jacob Grimm för första gången med välgrun-dad metod blottlade de väst- och nordgermanska omljuden (Rischel 2002: 127; Basbøll & Jensen 2015:161f). Därefter har generationer av ljudhistoriker med skiftande framgång brottats med att försöka förklara undantag till postulerade ljudlagar och med att i grunden förstå genom vilka mekanismer omljudet överhuvudtaget verkade (Szulc 1964:passim; Awedyk 1975:passim;Hreinn Benediktsson 1982:passim; Rasmussen 2000: 143145; Liberman 2007:13ff; P. Kiparsky 2009:4245 med hän-visningar). I uppsatserna [P4] och [P5] visas att ingen samsyn föreligger beträffande omljuden och dessutom i [P4] att de förklaringar som erbjudits under senare år inte är hållbara.

Inledningsvis kan uppmärksammas att den resulterande analysen bl.a. löser den bäst kända olösta gåtan varför i-omljud ofta, men inte alltid, uteblir i korta rotstavelser då en palatal utlösarvokal likaså har stått i en kort stavelse. De klassiska fornvästnordiska (”fvn.”) exemplen utgörs av 1:a pers. sg. preter. av 1:a klassens svaga verb, urn. *ta.li.ðō > fvn. talða’ jag förtäljde/förtalte, räknade’ (i stället för förväntat +telða), och maskulina i-stammar, exemplifierade av nom./ack. sg. urn. *sta.ði- > fvn. stað- ställe,plats’ (istället för + steð-). Med avsikt att presentera subminimala par är det förra exempelordet i figur 2 utbytt mot fvn. framda’ jag utförde, främjade’. Med material från nusvenska kan samma problem illustreras med vokalväxlingen mellan å ena sidan välja, dölja och mätt’fulläten’ < urn. *matiða-, och å andra sidan valde, doldeoch mat < urn. *mati-.

Ingen förklaring har getts som fullt ut skulle redogöra för varför omljudet uteblir i de senare fallen och till stor del är uppsats [P4] upptagen med att nu förklara just detta. Analysen består av en bättre rekonstruktion av sinsemellan kontrastiva utlösarvokaler. Ledtrådar har funnits i Eva Ejer-hed Braroes (1979:49f) analys av förhållandet mellan sidobetoning och omljud, Gun Widmarks (1991: 123126) beskrivning av iʀ-omljudet och på sätt och vis i Lennart Elmeviks (1993:8183) idé om en helt inaktiv utlösarvokal i ackusativ singularis av i-stammarna. Det nya består i att generalisera Widmarks lösning för iʀ-omljudet till allt i-omljud i kort sta-velse och att hänföra kontrasten mellan de två vokalerna till en nedärvd skillnad mellan förgermanskt *e och *i, som i sin tur var bevarad i mindre reducerade stavelser, enligt en analys av betoning som påminner om Braroes.

Screenshot_2019-07-20%20PRELITERARY%20SC

De tre första exemplen (från vänster räknat) i figur 2 illustrerar hur den-na nedärvda kontrast är bevarad i stavelser som befinner sig inom den bimoraiska huvudfoten, och hur kontrasten tar sig uttryck i olika omljuds-effekt. Det fjärde exemplet visar att efterföljare till förgermanskt *i som har stått framför ett tautomorfemiskt *z har sammanfallit med efterfölja-re till förgermanskt *e. Det femte exemplet visar att sådant sammanfall skett obetingat om vokalen stått i fullt reducerad stavelse utanför den bimoraiska huvudfoten (se vidare i delavsnitt III.d. nedan).

Medan uppsats [P4] uppehåller sig vid denna mer snävt avgränsade fråga närmar sig uppsats [P5] omljudstiden mer övergripande.Ett utgångsanta- gande utgör den ”kontrastivistiska hypotesen” (Hall 2007:20f), som stipu-lerar att bara egenskaper som är kontrastiva,dvs.utnyttjade i särskiljande funktion i ett specifikt språks ljudsystem, kan generera fonologisk aktivi-tet. Av detta följer att ett icke-kontrastivt (vare sig ”allofoniskt” eller ”re-dundant”) särdrag inte kan förväntas ha någon som helst påverkan på in-tilliggande fonem, och omvänt att man från observerad fonologisk aktivi-tet kan sluta sig till existensen av ett kontrastivt särdrag som aktiviteten har sitt ursprung i.

Med detta för ögonen härleds de urnordiska och posturnordiska vokalsys-temens kontrastiva särdrag baklänges med utgångspunkt i fonemens ak-tivitet under omljuds-tiden (jfr figur 3 med figurerna 1 och 2 ovan). Detta ställs i motsats till det förhärskande tillvägagångssättet som utgår från givna vokaler med givna egenskaper och sedan framskrider till att pröva den omljudseffekt som vokalerna, på basis av oredo-visade och intuitiva antagen, förväntas utöva på varandra. I den förhärskande proceduren för problemlösning har de välkända oväntade utfallen stått kvar som olösta residuer. Detta i motsats till det resonemang baklänges som tillämpas här, där de oväntade utfallen utgör resurser för en bättre vokalrekon-struktion. Proceduren är möjlig bara om vokalerna inte först schablon-mässigt tvingas in på en förenklad tvådimensionell yta inom ramen för en klassisk fonetisk trapetsoid (fyrsiding) av IPA-typ utan istället antas bestå av knippen av kontrastiva särdrag.

Screenshot_2019-07-20%20PRELITERARY%20SC

Figur 3. Västskandinaviska posturnordiska hierarkier för kontrastiva särdrag i pro-minenta och icke-prominenta stavelser, med streckens tjocklek motsvarande kontrastens hierarkiska rang och symboler som de definierats i [P5].

Konsekvensen av den omvända metoden är en rekonstruktion av två oli-ka vokalsystem för prominenta respektive icke-prominenta stavelser och en något modifierad beskrivning av hur prominensen under omljudstiden tillskrevs ordens stavelser.I figur 3 (jfr FIGURE 7 i kappans delavsnitt 3.5.3 där ett lite tidigare stadium illustreras i trädform) illustreras hierarkier för kontrastiva särdrag i tre typer av stavelser. Längst till vänster visas det femvokalsystem som gällde i huvudbetonade stavelser.Samma vokal- system, illustrerat i mitten, upprätthölls i relativt prominenta stavelser utan huvudbetoning. Längst till höger illustreras trevokalsystemet i fullt reducerade stavelser (se vidare i delavsnitt III.d.nedan). Symbolerna som används definieras i [P4]:36, [P5]:4.4.2 och i kappans delavsnitt 3.5.3.

20

I. b. Om språkkontakt och lånordens fonologiska vittnesbörd

Screenshot_2019-07-20%20PRELITERARY%20SC

 

Screenshot_2019-07-20%20PRELITERARY%20SC

 

Screenshot_2019-07-20%20PRELITERARY%20SC

 

 

 

Screenshot_2019-07-20%20PRELITERARY%20SC

 

Screenshot_2019-07-20%20PRELITERARY%20SC

 

 

Screenshot_2019-07-20%20PRELITERARY%20SC

 

 

Screenshot_2019-07-20%20PRELITERARY%20SC

 

Screenshot_2019-07-20%20PRELITERARY%20SC

 

 

Screenshot_2019-07-20%20PRELITERARY%20SC

 

***

https://www.academia.edu/11682000/Language_s_of_Viking_Age_Åland_An_Irresolvable_Riddle

https://www.academia.edu/5274066/Uralic_Numerals_is_the_evolution_of_numeral_system_reconstructable_2003

https://www.academia.edu/1404990/The_Non_initial_syllable_Vowel_Reductions_from_Proto_Uralic_to_Proto_Finnic

https://www.academia.edu/38528269/On_the_reconstruction_of_Proto_Uralic?email_work_card=view-paper

https://www.academia.edu/3493846/Early_contacts_between_Uralic_and_Yukaghir_2012a_?email_work_card=view-paper

https://www.academia.edu/39003416/Predicative_possession_in_the_Novgorod_Birch_Bark_documents_in_the_Ural_Altaic_context?email_work_ca

https://www.academia.edu/43262715/Combining_Proto_Scandinavian_loanword_strata_in_South_Saami_with_the_Early_Iron_Age_archaeological_material_of_J%C3%A4mtland_and_Dalarna_Sweden?email_work_card=title