perjantai, 22. elokuu 2014

Uusi väitös suomen "arkkimuinaisista germaanilainoista" 1.

 

Taustaa...

http://ristokoivula1.puheenvuoro.uusisuomi.fi/kulttuuri/172043-indoeuropeistiikka-uusiksi

 

https://helda.helsinki.fi/bitstream/handle/10138/135714/bidragti.pdf?sequence=1

 

Bidrag till Fennoskandiens
språkligaFörhistoria i tid och rum

 

mikko k. heikkilä

 

tiivistelmä

Väitöskirjassani Bidrag till Fennoskandiens språkliga förhisto-ria i tid och rum (”Aikapaikkaisia lisiä Fennoskandian kielelli-seen esihistoriaan”) tutkin poikkitieteellistä lähestymistapaa noudattaen Pohjois-Euroopan kielellistä esihistoriaa erityisesti rautakaudella (n.700 eKr.–1200 jKr.), mutta jonkin verran myös pronssikaudella (n.1700-700 eKr.) ja Suomen varhaiskeskiajalla (n.1200–1323 jKr.). Tieteenaloista edustettuina ovat germanis-tiikka, nordistiikka,fennougristiikka,historiatiede ja arkeologia.
 
Keskeisintä väitöskirjassani on germaanisten kielten, (itäme-ren)suomen ja saamen kielten esimuodoissa (kantagermaanissa, kantaskandinaavissa,kantasuomessa ja kantasaamessa) tapahtu- neiden äänteenmuutosten tapahtumajärjestyksen ja tapahtuma-ajan eli suhteellisen ja absoluuttisen kronologian selvittäminen historiallis-vertailevan kielitieteen ja erityisesti lainasanatutki-muksen avulla. Äännehistoria on kielten ajallista muuttumista tutkivan historiallisen kielitieteen perusta.
 
Mainittujen kantakielten äännekehityksen systemaattinen ajoit-taminen suhteessa toisiinsa tehdään väitöskirjassani ensimmäis- tä kertaa edellä mainittujen tieteenalojen pitkässä historiassa. Kantakielissä tapahtuneen äännekehityksen ajoituksen ja toi-siinsa suhteuttamisen lisäksi tutkin väitöskirjassani Fennoskan-dian paikannimiä.Vanhimmat ajoitettavissa ja etymologioitavissa eli alkuperältään selvitettävissä olevat paikannimet tuovat arvo-kasta uutta tietoa Pohjois-Euroopan asutushistoriasta ja etnises-tä historiasta. Kantakielten äännekehityksen tutkiminen on kiel- ten tutkimusta ajassa. Paikannimistöntutkimus on puolestaan kielten tutkimusta paikassa ja ajassa, mikä näkyy myös väitös-kirjani nimessä. Käsittelen väitöskirjassani muun muassa seuraavien paikannimien etymologiaa eli alkuperää:
 
[Merkitsen balttilainat punaisella eritellen vasarakirvessanat (3000 e.a.a.), muinaisliettua/-latgallisnat (1000 e.a.a.) ja uu-det (?) kuuri/preussi/latvia-lainat (500-1500 j.a.a). Germaani- sanat merkitsen vihreällä, kelttilainat (jotka voivat taipua vahalla kaavalla) ruskealla, iranilainat violetilla, slaavilainat sinisellä. Tulkitsen germaanimyönteisesti. Mustaksi jäävät ovat varsin todennäköisesti SU-sanoja.
 
Ahvenanmaa/Åland,Eura (joki), Inari (järvi), Kemi (joki), Ko-kemäki, Kvenland,Kymi (joki),Kymmene ʼKymi(joki)ʼ, Köyliö, Lappi, Ounasjoki, Sarsa, Satakunta, Vanaja, Vantaa, Vånå ʼVanajaʼ ja Ähtäri.
 
Väitöskirjani osoittaa,että kantasuomi,kantasaame,kaikkien ger- maanisten kielten esimuoto kantagermaani ja pohjoisgermaa-nisten eli skandinaavisten kielten esimuoto kantaskandinaavi ajoittuvat kaikki rautakauden eri vaiheisiin.
 

Väitän väitöskirjatutkimukseni sekä aiemman tieteellisen tuo-tantoni (ks.lähdeluettelo) myös osoittavan, että (länsi)uralilaista kieltä – suomen ja saamen kielen esimuotoa – on puhuttu nykyi-sen Suomen valtion alueella jo pronssikaudelta alkaen, muttei sitä aiemmin. Kantasaamea on ennen ajanlaskun alkua puhuttu koko nykyisen Suomen alueella Lappia lukuun ottamatta.

Ajanlaskun alussa kantasaamea puhuttiin koko nykyisen Suo-men alueella, Etelä-Suomi mukaan luettuna, mistä saamen kieli on sittemmin ensimmäisenä väistynyt.

Nykyisen Suomen alueella ja sen lähialueilla lienee puhuttu hy-vin vanhakantaista (luoteis)indoeurooppalaista kieltä ja sittem-min kadonnutta muinaiskieltä,kun suomalaisten ja saamelaisten kielelliset esi-isät saapuivat maahan (Itämeren alueelle) itäkaa-kosta Volgan-Kaman alueelta luultavasti pronssikauden alussa. Esimerkiksi nimet Suomi ja Viro lienee lainattu kyseisestä indo-eurooppalaisesta kielimuodosta. Skandinaviasta on pronssikau-delta alkaen tullut nykyisen Suomen alueelle (kanta)germaanisia vaikutusaaltoja. "

RK: " Eli "Suomessa on puhuttu kermaania ennen kuin suoma-lais-ugrilaisia kieliä. SE on paskainen vale, jolle oikeat germa-nistit itsekin nauravat,kuten Koivulehdon touhuille yleisemmin- kin, jopa englannin etymologoisessa sanakirjassa, nimeä mainitsematta.

Suomi (liettuan Suomija, latvian Somija, ääntyvät samoin) on kuuria, Viro (Viru, Võru) voi olla samaa suomalsiugrilaista kan-taa kuin "vero", joka on tarkoittanut syksyllä yhteiseen kasaan vaikkapa keksri-juhlissa (Karjala) sileäksi pistettäväksi kerättyä lisätuotetta

 

Lithuanian: sóma = eräs puhallinsoitin, "torvelo"


Etymology: (Nom. pl. sómos), im Wortindex zu Juškevič 'Blasinstrument = puhallinsoitin', 'irgendein Musikinstrument, etwa Zimbeln?'.

Oft bei Juškevič; dort auch das Verbum somúoti (-úoju, -avaũ) '(weltliche Lieder) singen' = laulaa maailmallisia lauluja (”suometa”...?), (im Volkslied) '(mit summender Stimme) singen = laulaa hyräilevällä äänellä' (tulee mahdollisesti kyseisestä soittimesta).

Lit. sóma (žem.) 'wer umherschleicht wie ein Narr = outo hiippailija/pelle, wer schwan-kend geht = huojuen kävelevä (laivaihmiset kävelivät siihen aikaan polvet koukussa huojuen myös maalla), Trottel = pölkkypää, lönkyttäjä, Einfaltspinsel = ”yksinkertainen tervapensseli”',
sominė'ti 'ohne Ziel herumlaufen = kierrellä ilman päämäärää, wie betäubt gehen = kulkea kuin huumattuna, kuurona',
sõmti...sõmsta...sõmo 'nicht recht bei Sinnen sein, den Kopf verlieren, kopflos werden' = olla päästään vialla, seota.
Unklar; gehört es etwa irgendwie zu *sōmas (ostseefinn. Stammesname) 'finne' (s. darüber s.v. sómenis)?
(Suomalainen on kuuriksi *somis, *some, ja ”suomalaisen kaltainen” = *someris, *somere...
Noiden vitsien idea on ilmeisesti, että vaatimattomassa asemassa olleista kuurilaisperäi- sistä henkilöistä käytettiin haukkumanimeä ”suomalainen”. (Liiviläiset olivat kunnioitettu- ja itsenäisiä ihmisiä, kuten seelitkin, arvostettujen ei-feodaaliheimojen jäseniä.) Puolassa on yhä tasan samaa perua oleva haukkumasna ”cham” (saks./ven. ich-äänne alussa) liettualaisista (ja latvialaisista). Kielihuijari Noam Chomskynkin nimi tarkoittanee tuota.



Lithuanian: sómenis = luoteistuuli, ”tuuli Suomesta”

Etymology: 'Nordwestwind' (aus Palanga, Bez. Kretinga), sómenis dass. (Drawöhnen, Kurisches Haff), sóminis,

lett. sāmenis 'Nord(west) wind = tuuli SAAMEsta (kirjaimellisesti)'.

Darüber zuletzt Nieminen FUF 22,59 f. Nach ihm aus ur finn. *sōmas (ostsee finn. Stam- mesname) 'finne = suomalainn' durch kurische Vermittlung in das Lit. bzw. Lett. entlehnt.

Būga a.a.O. nimmt gleichfalls eine Entlehnung aus dem Finn. an,glaubt aber für dieses o [oo] eine urspr. Vokalisierung mit ansetzen zu sollen,weil finn. ō (oo) nicht zu lit. o bzw. lett. ā führen könne.

Endzelin bei M.-Endz. vermutet, dass lett. sāms = saamelainen, auf liv. Sārmā (est. Sāremā) 'Oesel = Saarenmaa' mit Schwund des r zurückgeht.

 
HM:Itämerensuomen ja saamen sanastosta huomattava osa on- kin eri-ikäisiä germaanisia lainasanoja, jotka muodostavat kie-lessä eriaikaisia kerrostumia. Nämä lukuisat ja eri-ikäiset ger-maaniset lainasanat mahdollistavat pelkän etymologisen eli sa-nahistoriallisen tutkimuksen lisäksi kontaktissa olleiden kieli-muotojen kehityksen ajallisen suhteuttamisen toisiinsa, minkä olen tehnyt käsillä olevassa, aiheeltaan ja aineistoltaan laajassa väitöstutkimuksessani, jonka pyrkimyksenä on olla yhtä aikaa sekä yksityiskohtainen että kokonaisvaltainen esitys. Toivon, että monen menneisyyttä tutkivan tieteenalan tutkijat voi-vat hyödyntää joko koko tutkimustani tai sen osia omissa tutkimuksissaan.
 
" Jag har nedan räknat upp två serier (forn)svenska respektive urgermanska lånord i finskan.
 
Låneoriginalens (forn) svenska respektive urgermanska ljuddräkter har angetts inom parentes.
 
kaappi (skāp),masto (mast),tassu (tass),lakana (lakan), sänky (säng), katu (gata), mylly ʼmöllaʼ (mylna), hyysätä (hysa), leikki (lēker),
 
ruoka ʼmatʼ (*rōkō), paikka ʼplatsʼ (*spaikō), kansa ʼfolkʼ (*χansō), linko ʼslungaʼ (*slingōn), ruokko ʼvård, matning, försörjningʼ (*rōkō), sakko ʼböterʼ (*sakō)
 
Vid första påseendet ser det ju ut som om andra stavelsens vo-kal hade valts helt godtyckligt vid inlåningen och slutvokalens ljudhistoriska bevisvärde vore därmed obefintligt, men det är enbart en synvilla. Lånorden i första serien är av betydligt yngre datum än lånorden i andra serien. "

RK: Noista sanoista kaappi (skapis = hylly, tasaiseksi höylätty lauta, kaappi, myös kaapia ja kaavin ovat samaa juurta: skap-tun = höylätä, piiluta), ja kansa (kuur. kampsa = laivan miehis- tö, paikalla oleva väki,liett. kamša = väki,tungos,myös suomen kansi=kamstis (lt.) on samaa juurta) ovat varmasti kuuria.

 


Myös katu (liett.gatve) ja mylly (malti = jauhaa > maltas = jaudettu > malla, malunas = mylly, liett.) ovat balttilaisia ainakin perimmiltään, ja myös keikki saattaa olla balttiia ja samaa juurta kuin liekki; nämä taipuvat kuitenkin germaanisella/erisnimien kaavalla.

 

http://hameemmias.vuodatus.net/lue/2014/01/jorma-koivulehdon-suomen-arkkimuinaiset-kermaanilainat-3000-vuoden-takaa-ovat-humpuukia

JormaKoivulehto: ” 5. Kansa

Sm. kansa, karj. kañža 'kansa, seura, kumppani',veps. kanz 'perhe, pesye, poi-kue', vir. kaas(a) 'puoliso, vaimo, toveri', liiv. kōz- gōnd (< *kansakunta) 'häät' (SKES) (sm. kansa > lp. gaз'зe 'seura; kansa') = lp. guos'se, gen. -ss- 'vieras (guest, stranger)' < vkgerm. *χansā > germ. hansō > goot. hansa 'joukko, sotilasjouk-ko', anglos. hös 'seura, joukko' = 'company, band' (mid megda höse 'with a band of maidens', Bosworth), mys. hansa 'soturijoukko', kys. hanse 'kauppaseura'.

Ims.kansa-sanan etymologiointi on kokenut monia vaiheita.Germaaninen etymologia (goot. hansa jne.) on jo Vilhelm Thomsenin esittämä (1S69). Thomsen katsoi myös lp. sanan gaз'зe 'seura, talonväki; joukko; kansa' olevan samaa germ. lähtöä. Germ. etymologia hylättiin sittemmin, kun kansan vastineeksi esitettiin etäsukukielistä sanat votj. kuz, küz 'pari' (kuzo,küzo 'parillinen'),syrj. goz id. Lapin sana katsottiin nyt kan- san alkuperäiseksi etymologiseksi vastineeksi. Y. H.Toivonen selitti juuri lp.-з'з-:n osoittavan, että sana ei voi olla germ. lähtöä, koska tämä lapin edustus ei voi vastata vanhaa -ns-:ää, sitä vastaa nimittäin - jo Toivosenkin mielestä - lp. -s's- (Toivonen 1928 s. 205 ja SUSA 34: 2, s. 38 - 39).

Lapin gaз'зe sopii kuitenkin kahdestakin syystä huonosti ims. kansan alkuperäis-vastineeksi. Ensiksikin konsonantismin suhde ei ole normaali: lp. -з'з- edellyttäisi sanassa olleen vanhan kakuminaali-affrikaatan č' ( = tč': *kanč'a), mutta silloin ims. asun pitäisi olla *kanta (tai ehkä myös *kanha): vrt. sm. kynsi, vart. kynte- = lp. gâз'зa < s.-ugr. *kunč'e, sm. kaha < s.-ugr. *kač'a). Kakuminaaliaffrikaatta ei sovi permiläiseenkään sanaan. ”


"Arkkis": Sitä vastoin noihin kaikkiin niin lapin kuin itämerensuomenkin sanoihin sopii loistavasti ”väenpaljoutta, väentungosta” tarkoittava sana

”kamša” = ”(kokoontunut) väki” (lt., lv., lg.,), ”*kamsa” (kr.), kāmstis (pr.) = tiheikkö, tungos, (toiminnan) tuoksina

Taustalla on ainakin teknisessä ja musiikkislangissa uusiopalautettu verbi ”*kam-p-s-ti” ja subtantiivi ”*kampstis” (vrt. ”gaintis”, ”tampris”, ”lemptis” jne.), jota en osaa ainakaan slangikääntää, mutta jonkinlai- nen ”yhdelmä”, ”rykelmä” se on (ei kuitenkaan ”komposti”).

Tästä on tullut mm.”kamštis” = tukkia ja samoin kirjoittuva ”korkki”, josta suomeen tulee ”kansi”. Se on siis ilmeisimmin samaa lähtöä kuin "kansa":kin, ei sen balttilaisuudesta vallitse erimielisyyksiä.

JK: ” Toivonen rekonstruoikin tähän ja joihinkin muihin hankaliin sa- noihin s.-ugr.t-affrikaatan (=ts: Toivonen 1928 s.245-),mutta tällaista liudentumatonta s.-ugr. affrikaattaa ei enää oleteta (ks. myös Erkki Itkonen 1959 s. 140). Vokalismissa on taas lp. ensi tavun a sikäli outo, että melkein aina tässä asemassa sm. a:ta vastaa lapissa uo.

Knut Bergsland onkin nyttemmin selittänyt lapin sanan suomesta lai- natuksi: tällöin äänteelliset vaikeudet häviävät (Vir.1965 s. 153-155). L p . -a- on nyt normaali ja lp. -з'з- (<-*n'з-,joka itälapissa on säilynyt) voidaan selittää sm. -ns-:n substituutioksi: vrt., että Bergslandin mu- kaan tämä lp. yhtymä esiintyy nykyskandinaavisen -ns-:n korvaajana tietyssä paikannimessä (ruots. Munsfjället, ks. läh. mp.) ja muutoin nyky-skand.-ns-:n vastineena on lp. -nc- (mp.). Lapin sanan selityttyä lainaksi affrikaatalle ei ole enää mitään perustetta, vaan varhaiskan-tasuomeen asti voidaan rekonstruoida *kansa.

Tältä pohjalta Bergsland yhdistää vakuuttavasti ims. sanan lapin laa- jalevikkiseen sanaan guos'se 'vieras (guest,stranger)'. Äännesuhde on säännöllinen: vrt. sm. ansa 'paula, rihmanen; sadin, silmukka' (liivissä 'silmukka, kädensija, kahva, korva') ~ lp. vuos'se 'kattilan, padan, saavin kädensija, kahva' < baltt., vrt. liett. ąsà 'sanka, kahva; silmukka' < ieur. *ansä > lat. ansa 'kädensija, astian korva' (Bergslandin esimerkki). Tämän rinnastuksen esitti jo Toivonen (SUSA 34: 2 s. 38 - 39, FUF 19 s. 205). Silti hän on jättänyt (unohtanut?) sen pois SKES:sta. B. esittää vielä kolme muuta rinnastusta lappiin, sanoille konsa, känsä, pensas, yhteensä on siis koossa viisi tapausta eli ilmeisesti useimmat niistä vanhoista ims. sanoista, jotka yleensä sisältävät tämän harvinaisen sekvenssin.

Ims. ja lp.sanojen semanttinen ero ei voi vaarantaa äänteellisesti säännöllistä rinnas- tusta. B:n mukaan »ero on lähinnä siinä, että suomen kansa tarkoittaa ensi sijassa omaa (ehkä käskyn alaista) sosiaalista ryhmää, lapin guos'se sen sijaan toista (pikemmin tasa-arvoista) ryhmää, jonka kanssa ('kasassa' 'oma kansa' joutuu tekemisiin» (ks. tarkemmin mp.).

B. mainitsee vielä — kommenteitta — vanhan rinnastuksen permiläisiin kieliin. Nyt-temmin on kuitenkin permiläisten kielten tutkija V. I. Lytkin tullut siihen tulokseen, että ne permiläiset sanat, joilla on kyseinen ensitavun vokalismi, voidaan tarkkaan jakaa alun perin etu- ja alun perin takavokaalin sisältäneihin. Kansan vastineena pidetty permiläinen sana kuuluu tämän analyysin mukaan etuvokaalisiin, samanlainen tapaus on votj. kur, syrj. kor 'puun kuori' = sm. keri.Tähän tulokseensa L. on päätynyt tutkimalla votjakin lounaismurteita (ks. tarkemmin Lytkin 1960, Lytkin 1964 erit. s. 35). Lytkin katsoo näin ollen, että rinnastus kansaan on hylättävä (Lytkin 1960 s. 64). 5

Vokaalieron lisäksi voi huomauttaa,että ei ole ilmeisesti mitään takeita siitäkään, että permiläisessä sanassa olisi ollut dentaalinasaali. Mikäli Lytkin on siis oikeassa - hä-nen rekonstruktiotaan ei liene vastustettu - meidän on rehabilitoitava Thomsenin ger-maaninen etymologia (Lytkin viittaa itse jo tähän:Lytkin 1964 s.35).Uutta on kuitenkin nyt se, että lapista on tällä välin löytynyt gaз'зe-lainaa vanhempi vastine guos'se.

Germ. lainan ikäys harppaa siis taaksepäin: vokaalisuhde ims. a ~ lp. uo edellyttää hyvin vanhaa lainautumista,tähän sopii taas se,että lai- nassa on sananalkuinen k- (< vkgerm. χ- < esigerm. k-) eikä h-; sama konsonanttisuhde esiintyy useissa muissakin vanhoissa lainoissa: kana, kaura, kauris jne.

Lapin todistamaan lainan vanhuuteen sopii vielä loppu-a: originaaliksi on asetettava siis vkgerm. *χansā (fem.) (> myöh. *hansō > goot. hansa jne.: ks. otsikko); ieur. ā > ō germ. taholla; -a:han päättyvät useat muutkin germ. feminiinilainat suomessa. ”


A: Hansa-liitolla ei ole tämän asian kanssa mitään tekemistä, ja se on 1000 vuotta myöhempi ilmiö... :mrgreen:


https://www.tiede.fi/comment/1440891#comment-1440891

" lat. scapula 'Schulterblatt' = lapaluu, etc.

(Persson Btr. 884, Būga RFV 65, 308, Solmsen Btr. 196 ff.).

Über lit. kãpas 'Grabhügel' s.s.v.

(Sanalla ”kapóti” on ”Protoidoeuroopalaisten juurten luettelossa” väärä selitys:

http://en.wiktionary.org/wiki/Appendix:List_of_Proto-Indo-European_roots#.C7.B5

*skap- = tool = työkalu

” Russ. щепа (ščepa) = lastu, sälö, liuske, Lith. kapoti, Ltv. kaplis, Gm. skaft/, Gk.

σκεπάρνιον     (skeparnion) = pilari, pilarinjalus = pilarin alla oleva leveä litteä kivi,
Lat. capus, Pers. / kāfad, Alb. kep, Old Prussian warnaycopo (tämäkin ihan muuta... kuten jo näimme), ON skapt, OCS kopajǫ

”*Skap-” (*skāp-, josta tulee noista korkeintaan muinaisnorjan ”skapt”, jos sekään, sillä kuurin sana on ollut ”*skampti” > mkur. skaptun) on  ensinnäkin  kantabalttia/ muinaisliettuaa ja sielläkin johdos kantabalt(oslaav)in vartalosta ”*skemb-”, josta tulee myös tuo venäjän sana ja latvian sana šķemba = (kivinen) nuolenkärki, irroke. 

http://en.wikipedia.org/wiki/Curonian_grammar



” ........1.decl. ......... 2.decl. .................. 3.decl.

..........Sing. Plur. ... Sing. .... Plur. ........ Sing. Plur.

Nom. vīras vīrāi ... skapis .. skapjāi .... turgus turgūs

Acc. vīran vīrāns skapin . skapjāns . turgun turgūns

Gen. vīras vīrūn .. skapjas skapjūn ... turgaus turgūn

Dat. vīraj vīrams skapjaj skapjams . turgav turgums

Abl. vīrā vīrams skapjā . skapjams . turgaus turgums

Ins. vīrami vīrais skapimi skapjais ... turgumi turgumis

Loc. vīrai vīraisu skapīju skapjaisu turgūju turgusu

Voc. vīru! vīrāi! .. skapi! .. skapjāi! ... turgau! turgūs!

 

https://helda.helsinki.fi/bitstream/handle/10138/135714/bidragti.pdf?sequence=1

Bidrag till Fennoskandiens
språkliga F
örhistoria
i tid och rum

mikko k. Heikkilä

Akademisk avhandling som med tillstånd av Humanistiska fakulteten vid Helsingfors universitet framlägges till offentlig granskning i auditorium I i Forsthuset lördagen den 23. augusti 2014 kl. 12. Helsingfors universitet

På pärmbilden en utsikt över sjön Kulovesi i Kumo älvs vattendrag i Sastamala

Foto Mikko Heikkilä 2014


ISBN 978-951-51-0065-8 (hft.)
ISBN 978-951-51-0066-5 (PDF)
Unigrafia Helsingfors 2014

Boken är tillägnad mina morföräldrar.

4

Lite snille och smak

”Mindre rådfrågande mina krafter, än min kärlek för Fäderneslandets häfder och min håg att i någon mon gagna i den vetenskap,hvaråt mina lediga stunder varit egnade, har jag företagit utarbetningen af en språkhistoria öfver de tider, som föregått våra, och fullbordande nu Första Bandet af detta Verk, är det i tillförlit till ämnets vigt och storhet, jag vågar nedlägga denna doktorsavhandling för offentlig granskning.”

En aning modifierat utdrag ur förordet till första bandet (Skandinavien under hedna-åldern) i verket Svenska folkets historia från äldsta till närwarande tider av Anders Magnus Strinnholm (1834).

”Det är bättre [...] att säga sanningen på ett oskickligt sätt än att vältaligt frambära vad som är lögnaktigt.”

”Därför överlämnar jag djärvt mina försök åt Din kritik, och jag ber om Ditt omdöme. Jag vet emellertid, att, som vanligt är när det gäller något nytt,jag kommer att få åtskil- liga kritiker, som hävdar, att mina ord är uppdiktade och osanna, liknande de Scipios drömmar, som Cicero diktade om. Ja, om de vill, kan de t.o.m. säga, att de orden pas-serat Vergiliusʼs elfenbensport. Jag åberopar sanningen 1 själv som vittne till att jag inte profeterar något på lösa grunder.

Även om jag själv inte har kunnat uträtta något på rätt sätt, har jag åt andra överlämnat ett stoff att behandlas med större lycka.”

Ur Företal till magister Adam av Bremens verk Gesta Hammaburgensis  Ecclesiae Pontificum (ca 1075), översatt av Emanuel Svenberg.

1 Obs.  Etymologi betyder ordagrant ʼläran om det sannaʼ (Elmevik 2011a: 61).

 

tiivistelmä

Väitöskirjassani Bidrag till Fennoskandiens språkliga förhistoria i tid och rum (”Aika-paikkaisia lisiä Fennoskandian kielelliseenmesihistoriaan”) tutkin poikkitieteellistä lähestymistapaa noudattaen Pohjois-Euroopan kielellistä esihistoriaa erityisesti rau-takaudella (n.700 eKr.–1200 jKr.), mutta jonkin verran myös pronssikaudella (n. 1700 –700 eKr.) ja Suomen varhaiskeskiajalla (n. 1200–1323 jKr.). Tieteenaloista edustet- tuina ovat germanistiikka, nordistiikka, fennougristiikka, historiatiede ja arkeologia.

Keskeisintä väitöskirjassani on germaanisten kielten, (itämeren)suomen ja saamen kielten esimuodoissa (kantagermaanissa, kantaskandinaavissa, kantasuomessa ja kantasaamessa) tapahtuneiden äänteenmuutosten tapahtumajärjestyksen ja tapah-tuma-ajan eli suhteellisen ja absoluuttisen kronologian selvittäminen historiallis-ver-tailevan kielitieteen ja erityisesti lainasanatutkimuksen avulla. Äännehistoria on kiel-ten ajallista muuttumista tutkivan historiallisen kielitieteen perusta. Mainittujen kanta- kielten äännekehityksen systemaattinen ajoittaminen suhteessa toisiinsa tehdään väitöskirjassani ensimmäistä kertaa edellä mainittujen tieteenalojen pitkässä histo-riassa. Kantakielissä tapahtuneen äännekehityksen ajoituksen ja toisiinsa suhteutta-misen lisäksi tutkin väitöskirjassani Fennoskandian paikannimiä. Vanhimmat ajoitet-tavissa ja etymologioitavissa eli alkuperältään selvitettävissä olevat paikannimet tuo-vat arvokasta uutta tietoa Pohjois-Euroopan asutushistoriasta ja etnisestä historiasta. Kantakielten äännekehityksen tutkiminen on kielten tutkimusta ajassa. Paikannimis-töntutkimus on puolestaan kielten tutkimusta paikassa ja ajassa,mikä näkyy myös väitöskirjani nimessä. Käsittelen väitöskirjassani muun muassa seuraavien paikannimien etymologiaa eli alkuperää:

Ahvenanmaa/Åland,
Eura (joki),
Inari (järvi),
Kemi (joki),
Kokemäki,
Kvenland,
Kymi (joki),
Kymmene ʼKymi(joki)ʼ,
Köyliö,
Lappi,
Ounasjoki,
Sarsa,
Satakunta,
Vanaja,
Vantaa,
Vånå ʼVanajaʼ ja
Ähtäri.

Väitöskirjani osoittaa, että kantasuomi, kantasaame, kaikkien germaanisten kielten esimuoto kantagermaani ja pohjoisgermaanisten eli skandinaavisten kielten esimuoto kantaskandinaavi ajoittuvat kaikki rautakauden eri vaiheisiin.

Väitän väitöskirjatutkimukseni sekä aiemman tieteellisen tuotantoni (ks. lähdeluette-lo) myös osoittavan, että (länsi)uralilaista kieltä – suomen ja saamen kielen esimuo-toa – on puhuttu nykyisen Suomen valtion alueella jo pronssikaudelta alkaen, muttei sitä aiemmin.


6

Kantasaamea on ennen ajanlaskun alkua puhuttu koko nykyisen Suomen alueella Lappia lukuun ottamatta.

Ajanlaskun alussa kantasaamea puhuttiin koko nykyisen Suomen alueella, Etelä-Suomi mukaan luettuna, mistä saamen kieli on sittemmin ensimmäisenä väistynyt.

Nykyisen Suomen alueella ja sen lähialueilla lienee puhuttu hyvin vanhakantaista (luoteis)indoeurooppalaista kieltä ja sittemmin kadonnutta muinaiskieltä, kun suoma-laisten ja saamelaisten kielelliset esi-isät saapuivat maahan (Itämeren alueelle) itäkaakosta Volgan-Kaman alueelta luultavasti pronssikauden alussa.

Esimerkiksi nimet Suomi ja Viro lienee lainattu kyseisestä indoeurooppalaisesta kielimuodosta. Skandinaviasta on pronssikaudelta alkaen tullut nykyisen Suomen alueelle (kanta)germaanisia vaikutusaaltoja.

Itämerensuomen ja saamen sanastosta huomattava osa onkin eri-ikäisiä germaanisia lainasanoja, jotka muodostavat kielessä eriaikaisia kerrostumia.

Nämä lukuisat ja eri-ikäiset germaaniset lainasanat mahdollistavat pelkän etymolo-gisen eli sanahistoriallisen tutkimuksen lisäksi kontaktissa olleiden kielimuotojen ke-hityksen ajallisen suhteuttamisen toisiinsa, minkä olen tehnyt käsillä olevassa, ai-heeltaan ja aineistoltaan laajassa väitöstutkimuksessani, jonka pyrkimyksenä on olla yhtä aikaa sekä yksityiskohtainen että kokonaisvaltainen esitys. Toivon, että monen menneisyyttä tutkivan tieteenalan tutkijat voivat hyödyntää joko koko tutkimustani tai sen osia omissa tutkimuksissaan.

8.


Abstract

My academic dissertation Bidrag till Fennoskandiens språkliga förhistoria i tid och rum (“Spatiotemporal Contributions to the Linguistic Prehistory of Fennoscandia”) is an interdisciplinary study of the linguistic prehistory of Northern Europe chiefly in the Iron Age (ca. 700 BC–AD 1200), but also to some extent in the Bronze Age (ca. 1700 –700 BC) and the Early Finnish Middle Ages (ca. AD 1200-1323).

The disciplines represented in this study are Germanistics, Nordistics, Finnougristics, history and archaeology. The language-forms studied are Proto-Germanic, Proto-Scandinavian, Proto-Finnic and Proto-Sami. This dissertation uses historical-compa-rative linguistics and especially loanword study to examine the relative and absolute chronology of the sound changes that have taken place in the proto-forms of the Germanic, Finnic and Samic languages.

Phonetic history is the basis of historical linguistics studying the diachronic develop-ment of languages. To my knowledge, this study is the first in the history of the discip-lines mentioned above to examine the systematic dating of the phonetic development of these proto-languages in relation to each other. In addition to the dating and rela-ting of the phonetic development of the proto-languages,I study Fennoscandian topo- nyms. The oldest datable and etymologizable place-names throw new light on the ethnic history and history of settlement of Fennoscandia. The study of the diachronic development of proto-languages is linguistic research in time. Onomastics is in turn linguistic research in space and time. The origin and age of many place-names is studied in the dissertation. For instance, I deal with the etymology of the following place-names:

Ahvenanmaa/Åland,
Eura (joki),
Inari (järvi),
Kemi (joki),
Kvenland,
Kymi (joki),
Sarsa,
Satakunta,
Vanaja,
Vantaa and
Ähtäri.

My dissertation shows that Proto-Germanic, Proto-Scandinavian, Proto-Finnic and Proto-Sami all date to different periods of the Iron Age. I argue that the present study along with my earlier published research (see References) also proves that a (West-)Uralic language – the pre-form of the Finnic and Samic languages – was spoken in the region of the present-day Finland in the Bronze Age, but not earlier than that. In the centuries before the Common Era, Proto-Sami was spoken in the whole region of what is now called Finland, excluding
Lapland. At the beginning of the Common Era, Proto-Sami was spoken in the whole region of Finland, including Southern Finland, from where the Sami idiom first began to recede.

8

An archaic (Northwest-)Indo-European language and a subsequently extinct Paleo-European language were likely spoken in what is now called Finland and Estonia, when the linguistic ancestors of the Finns and the Sami arrived in the eastern and northern Baltic Sea region from the Volga-Kama region probably at the beginning of the Bronze Age.For example,the names Suomi ʻFinlandʼ and Viro ʻEstoniaʼ are likely to have been borrowed from the Indo-European idiom in question (Proto-)Germanic waves of influence have come from Scandinavia to Finland since the Bronze Age.

A considerable part of the Finnic and Samic vocabulary is indeed Germanic loan-words of different ages which form strata in these languages. Besides mere etymolo-gical research, these numerous Germanic loanwords make it possible to relate to each other the temporal development of the language-forms that have been in con-tact with each other. That is what I have done in this extensive dissertation which attempts to be both a detailed and a holistic treatise.


Innehåll

Tiivistelmä ................................................................................................... 5
Abstract ........................................................................................................ 7
Teckenförklaring ....................................................................................... 12
Förord ......................................................................................................... 16

1 Inledning ................................................................................................. 19
1.1 Presentation av avhandlingsämnet och syftet................................ 19
1.2 Disposition .......................................................................................... 23
1.3 Om termer, begrepp och notation ..................................................... 23
1.4 Upptakt:Fenni et Germani antiqui – samā kansā (ʼsamma folkʼ)? 24
1.5 Material och metoder ...........................................................................27
1.6 Det ljudhistoriska värdet av lånordens vittnesbörd..........................33
1.7 Tidigare forskning ................................................................................36
1.8 Om forskningsämnets (språk)politiska och etiska anknytningspunkter 40

2  Om den relativa och absoluta kronologin i de urgermanska,
förursamiska och medelurfinska ljudövergångarna...............................41
2.1 Inledning................................................................................................41
2.2 Stommen i den relativa kronologin i ljudövergångarna .................42
2.2.1 Grimms lag och Vernerslag ............................................................43
2.2.2 Ljudövergångarna närmast efter den germanska ljudskridningen 58
2.3 De ursamiska ljudövergångarnas inbördes kronologi....................64
2.4 Datering av de ursamiska metafoniska ljudövergångarna i

förhållande till de urgermanska och urfinska ljudövergångarna...........71
2.5 De (för)urfinska substitueringarna av urgermanskt (indoeuropeiskt)

*Tjoch Sievers lag .......................................................................................80
2.6 Datering av de ursamiska sibilanternas ljudövergångar  ...............85
2.7 Slutsatser .............................................................................................. 95
2.8 Sammanfattning ..................................................................................103

3 De urnordiska, senursamiska och senurfinska ljudövergångarnas
relativa och absoluta kronologi ...............................................................104

3.1 Inledning...............................................................................................104
3.2  Kronologin i de viktigaste ljudövergångarna i Nordens språk
under det första årtusendet efter tideräkningens början ......................105
3.2.1 Appellativerna biksa och napakaira samt de symmetriska

urnordiska ljudövergångarna ai > *æi, au > *ǫu ochn i- och u-omljud 110
3.2.2 Datering av ursamiskans andra, tredje och fjärde period.......... 118
3.2.3 Datering av den urnordiska ljudövergången z > R......................121
3.2.4 Undantag från z > R och dateringen av den begynnande
uppsplittringen av urgermanskan och nordvästgermanskan............. 123
3.3 Slutsatser .............................................................................................125

3.4 Sammanfattning...................................................................................127

4 Om Finlands samiska förhistoria .........................................................133
4.1 Ursamernas och ursamiskans nordligaexpansion  .......................133
4.1.1 Ursprunget till etnonymen lapp......................................................136
4.1.2 En terminus ante quem för kontinuerlig uralisk närvaro i Finland 139
4.2 Nya språkliga spår av den i södra och västra Finland en gång

talade ursamiskan .....................................................................................141
4.2.1 Åland är nordgermanskt, finskt och även samiskt.......................145
4.2.2 Etymologisk nativisering ................................................................150
4.2.3 Samiskt i södra och västra Finland och finskt i Nordbotten.......151
4.3 Etymologin av den norska ön Senja~ saN. Sážžá.........................161
4.4 Forskningsrön .....................................................................................164
4.5 Sammanfattning...................................................................................165

5 Om Finlands äldsta ortnamnsskick .....................................................166
5.1 Inledning...............................................................................................166
5.2 Uppkomsten av landskapsnamnet Satakunta................................167
5.2.1 ”Sanoi herra Heinärikki: Lähkämme Hämehen maallen.”.........169
5.2.2 ”Kyllä kierrän Kiulon järven, ymmärrän koveron joen.” .............177
5.2.3 Satakunta och Kainuu (Kvenland).................................................181
5.2.4 Satakunta – ”hundare” eller/och ”strandland” eller/och ” Sata älvs landskap”?..................................................................................................181
5.3 Samer i NedreSatakunta? ................................................................199
5.4 Svenskt i det finska Satakunta – om ursprunget till namnet Kumo
och några andra gamla ortnamn i Kumo älvs vattendrag ................. 205
5.4.1 Kumo och  Kokemäki.................................................................... 205
5.4.2 Vanaja, vana, vuotna och vuono................................................. 214
5.4.3 Vånå................................................................................................ 219
5.4.4 Slutsats ........................................................................................... 224
5.5 Anár/Inari/Enare................................................................................. 225
5.6 Ähtäri, Etseri, Esse, Peränne och Alajärvi..................................... 229
5.6.1 Det mytiska Pohjola....................................................................... 238
5.6.2 Sydsamiskt substrat i sydösterbottnisk dialekt?......................... 241
5.7 Om ursprung och datering av Kvenland och kvener – stridsmör,

hundhuvud eller fårskallar?.......................................................         .... 243
5.8 Appellativet kausi ~ guovda-och ortnamnet Kauttua................... 246
5.9 Sarsa – ”Ilkiä Iharin koski saatti Sarsan waiwaisexi.”.................. 250
5.10 Kemi, kemi, kemä, Kiminki, Kymi, Kemiö och Kimito...........
..... 255
5.11 Ounasjoki......................................................................................... 260
5.12 Vantaa/Vanda................................................................................. 262
5.13 Kymmene........................................................................................ 263
5.14 De nya rönen och deras implikationer för Finlands språkliga förhistoria.................................................................................................. 267
5.15  Slutsatser ....................................................................................... 270

6 Sammanfattning och slutdiskussion ................................................. 271
6.1 Vetenskapspolitiska och samhälleliga kontaktpunkter............... 272
6.2 Framtida forskningsbehov .............................................................. 273

Källor......................................................................................................... 274
Ordindex .................................................................................................. 314
Bilagor...................................................................................................... 344


Teckenförklaring

A > B = utvecklas från form A till form B
A >> B = utvecklas via mellanstadier från form A till form B
A –> B = lånas från språk A till språk B; ljudövergångarnas inbördes ordning i förteckningar
A -> B = avledning
V ‒ V = vokalkombinationen i ordets stavelser
. = stavelsegräns
* = rekonstruerad ord(form)
** = ogrammatisk ord(form); utebliven utgång
ʼXʼ = betydelse; officiell översättning
”X” = min egen inofficiella förtydligande översättning av det ifrågavarande namnets språkliga innehåll
>< = (nästan) synonyma ord, men av olika ursprung i släktspråk
A ~ B = etymologiska motsvarigheter i två språk
ă = kort vokal
ȧ = främre a-ljud i ursamiska rekonstruktioner
B, D, G = halvtonande klusiler i ursamiska rekonstruktioner
δ = tonande dentalspirant i urfinska och ursamiska rekonstruktioner
đ = tonande dentalspirant i samisk ortografi
ð = tonande dentalspirant i fornvästnordiska, urnordiska och urgermanska ḙ = halvslutet bakre  e-ljud i medelursamiska rekonstruktioner e = öppnare bakre e-ljud i senursamiska rekonstruktioner i = bakre i-ljud
o = slutet o-ljud i ursamiska rekonstruktioner
φ = bilabial tonlös frikativa͜ = affrikata
Ø/_ = bortfallet ljud
da. = danska
dial. = dialekt(alt)
eng. = engelska
est. = estniska

13

estS. = sydestniska
fda. = forndanska (ca 800–1525 e.Kr.)
feng. = fornengelska (ca 700–1100 e.Kr.)
fgu. = forngutniska (ca 900–1500 e.Kr.)
fhty. = fornhögtyska (ca 750–1100 e.Kr.)
fin. = finska (1543 e.Kr.–)
finsv. = finlandssvenska
fisl. = fornisländska (ca 1100–1400 e.Kr.)
ffin. = fornfinska (ca 500–1543 e.Kr.)
fkelt. = fornkeltiska (f.Kr.)
flty. = fornlågtyska (ca 800–1200 e.Kr.)
fno. = fornnorska (ca 750–1350 e.Kr.)
fornnord. = fornnordiska (vikingatiden)
fra. = franska
fry. = fornryska (ca 900–1400 e.Kr.)
fsax. = fornsaxiska
fsv. = fornsvenska (ca 1225–1526 e.Kr.)
furfin. = förurfinska (ca 1500–700 f.Kr.)
furgerm. = förurgermanska (ca 1000–600 f.Kr.)
fursa. = förursamiska (ca 700–300 f.Kr.)
fvn. = fornvästnordiska = norrönt
fön. = fornöstnordiska
gfin. = gammal finska (medeltiden)
got. = gotiska (de första århundradena e.Kr.)
gotl. = gotländska
gr. = grekiska
gsv. = gammal svenska (ca 1526–1906)
H, h1, h2, h3 = det indoeuropeiska urspråkets olika laryngalljud
hett. = hettitiska
holl. = holländska = nederländska
indoir. = indoiranska
isl. = isländska
kar. = karelska
kelt. = keltiska
ko. = komi

14

lat. = latin
li. = liviska
lit. = litauiska
lyd. = lydiska
meng. = medelengelska (ca 1100–1500 e.Kr.)
mhty. = medelhögtyska (ca 1100–1350 e.Kr.)
mlty. = medellågtyska (ca 1200–1600 e.Kr.)
mord. = mordvinska
murfin. = medelurfinska (ca 700–1 f.Kr.)
mursa. = medelursamiska (något före och efter tideräkningens början)
m ö.h. = meter över havet
N = nasal
ngerm. = nordgermanska
no. = norska
nsv. = nusvenska (1906 e.Kr.–)
nord- och östurfin. = nord- och östurfinska
nvgerm. = nordvästgermanska (vid tideräkningens början)
nvie. = nordvästindoeuropeiska
nyno. = nynorska
nösfin. = nordöstersjöfinska
PIE = det indoeuropeiska urspråket (Proto-Indo-European) (‒ca 3500 f.Kr.)
post-PIE = senurindoeuropeiska (ca 3500‒2300 f.Kr.)
pregerm. = pregermanska
prenvgerm. = prenordvästgermanska
preursa. = preursamiska
rsv. = runsvenska (ca 800–1225 e.Kr.)
runnord. = runnordiska
ry. = ryska
sa. = samiska
saE. = enaresamiska
saL. = lulesamiska
saN. = nordsamiska
saS. = sydsamiska
saSk. = skoltsamiska
saT. = tersamiska

15

saU. = umesamiska
sansk. = sanskrit
surfin. = senurfinska (ca 1–500 e.Kr.)
surgerm. = senurgermanska (vid Kristi födelse)
surnord. = senurnordiska (ca 500–800 e.Kr.)
sursa. = senursamiska (ca 200–600 e.Kr.)
sv. = svenska (1526 e.Kr.–)
sösfin. = sydöstersjöfinska
t.a.q. = terminus ante quem
t.p.q. = terminus post quem
tokh. = tokhariska
turfin. = tidig urfinska (ca 1000–700 f.Kr.)
turnord. = tidig urnordiska (ca 200–500 e.Kr.)
ty. = tyska
ung. = ungerska
urbalt. = urbaltiska (ca 1500–500 f.Kr.)
urfin. = urfinska (ca 1000 f.Kr.–500 e.Kr.)
urgerm. = urgermanska (ca 600–100 f.Kr.)
urkelt. = urkeltiska (ca 1200–500 f.Kr.)
urnord. = urnordiska (ca 200–800 e.Kr.)
ursa. = ursamiska (ca 700 f.Kr.–600 e.Kr.)
urural. = ururaliska (ca 3000–2000 f.Kr.)
vgerm. = västgermanska
vot. = votiska
vural. = västuraliska
änysv. = äldre nysvenska (1526–1732 e.Kr.)
ynysv. = yngre nysvenska (1732–1906 e.Kr.)
ösfin. = östersjöfinska (e.Kr.)

Förord

Det hela började när jag fick filosofie magisters examensbetyg till handa från Tammerfors universitet den 8 juni 2009.

Avhandlingsämnet började gro – dock ännu mig ovetandes – redan följande dag när jag reste till mitt sommarställe i Rovaniemi och lånade en ordbok över det nordsamis-ka språket från Lapplands landskapsbibliotek. Jag kände urnordiskans ljudhistoria från förut genom de språkhistoriska specialiseringsstudierna i min nordistiska utbild-ning,hade ett växande intresse för samiskan och bestämde mig då för att börja stude- ra hur den relativa kronologin i samiskans germanska lånord förhåller sig till de vikti-gaste urnordiska ljudövergångarnas relativa kronologi. Jag märkte snart att lånords-forskningen förefaller erbjuda mycket goda möjligheter för mellanspråklig diakronisk forskning. Jag hade framför mig ett jättepussel att bygga. Lånordens ljuddräkter och kunskaper i flera urspråks ljudhistoria utgjorde mina bruksanvisningar i pusselbyg-gandet. I september 2009 utvidgade jag mitt forskningsobjekt till urgermanskan och urfinskan och började sätta också de här urspråkens ljudövergångar på rätt ställe i den långa raden av ljudövergångar.På den vägen är jag fortfarande med de enda ändringarna att min sommarhobby har utvecklats till en profession och att jag inte längre kan betraktas som enbart nordist utan också fennougrist (fennist och sameforskare), germanist och även historiker. Så kan det gå.

På begäran av den dåvarande sittande professorn i nordiska språk vid Tammerfors universitet Gunilla Harling-Kranck blev jag doktorand i nordiska språk vid Tammer-fors universitet i december 2009 efter att jag på eget initiativ hade dragit upp kontu-rerna till ett forskningsämne för min blivande doktorsavhandling. Det är därför av-handlingen är skriven på svenska. Vid sidan av forskningen jobbade jag som timlä-rare i tre års tid vid universitetet. Med anledning av mångahanda för mig ogynnsam-ma förändringar på Tammerfors universitet fann jag sedermera för gott att flytta till Helsingfors universitet och allmän språkvetenskap efter att jag länge och troget hade varit lojal mot min alma mater. De fem gångna åren har varit synnerligen lärorika. Jag har fått erfara den akademiska världens alla sidor. I det mest intensiva skedet av det ovan nämnda pusselbyggandet försökte jag avsiktligt att låta bli att influeras av andra forskares resonemang kring forskningsobjektet. Jag ville nämligen bygga mitt eget pussel, d.v.s. åstadkomma de behandlade ljudövergångarnas inbördes kronologi oberoende av andra forskares rön för att våra resultat skulle förbli jämförelsebara med varandra och således möjliggöra komparativ analys, vilket säkerligen gagnar vetenskapen.

17

Mitt forskningsämne genomsyras av stort och detaljrikt omfång samt tvärvetenskap-lighet. Under arbetets gång har jag bl.a. fått upplevam den välsignade förbannade tvärvetenskapligheten. Det är visserligen mycket lättare och tryggare för forskaren att bedriva forskning bara inom en disciplin än att vara interdisciplinär. Tvärvetenskap-lighet innebär ju per definition att man bör behärska flera discipliner och bör kunna överskrida disciplingränser på rätt sätt. Men jag hävdar att tvärvetenskaplighet ändå inbringar de inblandade vetenskapsgrenarna mera än den tar från vetenskapsutöva-ren. I dagsläget diskuterar nordistiken/germanistiken och fennistiken/fennougristiken alltför lite med varandra.

Vid det här laget vill jag uttrycka ett antal uppriktiga tacksägelser.

Allra först vill jag tacka den store finske etymologen professor emeritus Jorma Koi-vulehto. Utan hans omfattande och omdanande livsverk skulle föreliggande avhand-ling inte ha varit möjlig för avgörande bevismaterial skulle ha saknats (jfr Kaisa Häk-kinens (1996a: 10) och Tapani Lehtinens (2007: 213) respektive konstaterande om Koivulehto).

Härnäst vill jag framföra ett stort och varmt tack till min mångårige substanshandleda-re PhD Petri Kallio som är verksam vid Helsingfors universitet. Petris exceptionellt breda och djupa kunskaper i otaliga områden av den historiska språkvetenskapen har gjort ett djupt intryck på mig och varit till stor nytta på vägen till doktorsexamen.

Den nyblivne sittande professorn i allmän språkvetenskap vid Helsingfors universitet Matti Miestamo förtjänar ett uppriktigt tack trots att han hann vara min förste handledare endast en kort tid på slutrakan av mitt avhandlingsprojekt.

Den numera pensionerade långvarige lektorn i nordiska språk vid Tammerfors universitet docent Kari Leinonen bär en stor ”skuld” till mitt intresse för språkhistoria. Hans kompetenta och medryckande undervisning i bl.a. svensk språkhistoria samt många långa språkrelaterade pratstunder i hans arbetsrum i tiderna bidrog väsentli-gen till att jag blev språkhistoriker. Historia var mitt favoritämne redan i grundskolan. Jag känner tacksamhet mot Kari för hans ”skuld”. Jag vill härnäst framföra ett innerligt och ödmjukt tack till min före detta lärare i allmän språkvetenskap och universitetsmentor,

”Tammerfors kommunallingvist” och mångfaldige docent Urho Määttä, som i skrivan-de stund just har avslutat sitt arbete som tjänstgörande professor i allmän språkve-tenskap vid Helsingfors universitet och återvänt till sitt arbete som ordinarie lektor i allmän språkvetenskap vid Tammerfors universitet.


18

Ett tack riktar jag till Gunilla Harling-Kranck och Kristina Nikula, professores emeri-tae i nordiska språk vid Tammerfors universitet, av vilka den förstnämnda var min handledare innan hon gick i pension, och av vilka den sistnämnda har granskat språ-ket i avhandlingen.Jag tackar vidare professor emeritus Fred Karlsson som läste ige- nom det färdiga avhandlingsmanuskriptet och kom med uppmuntrande ord och beak-tansvärda synpunkter, vilka var värdefulla i finslipningen av manuskriptet. Ett tack går också till mina före detta lärare vid Tammerfors universitet. Vid namn vill jag nämna lektorerna Marja Kivilehto, Juhani Norri och den nyligen pensionerade Ian Gurney. Därtill tackar jag professor Anneli Pajunen och professor emeritus Esa Itkonen för deras stöd och uppmuntrande ord i svåra tider. Därutöver vill jag ödmjukt tacka mina vidsynta bidragsgivare, nämligen Finska Vetenskapsakademiens (Suomalainen Tie-deakatemias) akademiker Eino Jutikkalas fond och Tampereen kaupungin tiede-rahasto. Forskning är inte möjligt utan gedigen mängd forskningslitteratur. Jag tac-kar Tammerfors universitets Humanika-bibliotek och Linna-huvudbibliotek och dess fjärrlånsservice, vilka alla jag flitigt har använt, samt Lapplands landskapsbibliotek i Rovaniemi för dess omfattande och uppdaterade lappologiska boksamlingar samt flexibla låningsvillkor. Lapplands landskapsbiblioteks slagord ”vet mycket om Norr” träffar rätt. Ett tack för gott samarbete går till Eeva-Liisa Stenhammar, den numera pensionerade chefen för Namnarkivet vid Institutet för de inhemska språken. Under mina år som medlem i den nationella språkforskarskolan Langnet har jag lärt känna många kända språkforskare, t.ex. professor Riho Grünthal. I samband med BEDLAN-projektets seminarier har jag lärt känna bl.a. FD Outi Vesakoski.

Sist men ingalunda minst riktar jag ett enormt gemensamt tack till mina nära och kära som har stött mig på många sätt under årens lopp.

Acta est nunc dissertatio mea.

I Tammerfors den 20 januari 2014, på den ursprungliga, medeltida minnesdagen för Finlands skyddshelgon Sankt Henrik

Mikko Kalevi Henrikki Heikkilä

Jag tackar förhandsgranskarna professor Ante Aikio, professor emerita Sirkka-Liisa Hahmo och professor emeritus Unto Salo för deras kommentarer. I synnerhet lyfter jag hatten för professor emeritus Unto Salo som sin höga ålder till trots utarbetade ett synnerligen grundligt, sakkunnigt och moget förhandsgranskningsutlåtande på en kort tid.

I Rovaniemi på midsommardagen den 21 juni 2014

Mikko K. Heikkilä


1 inledning

1.1

Presentation av avhandlingsämnet och syftet

Syftet med föreliggande tvärvetenskapliga doktorsavhandling är att bidra till den vetenskapliga kunskapen om Fennoskandiens språkliga förhistoria i tid och rum huvudsakligen på järnåldern.

Betraktelsetiden sträcker sig därmed huvudsakligen från ca 700 f.Kr. till ca 1200 e.Kr. Tyngdpunkten ligger på det geografiska område som idag utgör Finlands rike. Fen-noskandien eller Fennoskandia är ett etablerat geografiskt begrepp som omfattar den skandinaviska halvön (= Sverige och Norge), Finland,det ryska Karelen och Kolahal- vön (NE s.v. Fennoskandia). Namnen på samtliga nordiska länder bör i den förhisto-riska kontexten uppfattas som geografiska begrepp och inte som namn på nutida sta-ter. Detta gäller Finland i synnerhet för Finland är rätt ungt som nation. Ordet Finland är senuppkommet i dess nutida geografiska bemärkelse och således något anakro-nistiskt, men något ord måste användas och frasen Finlands språkliga förhistoria är helt analog med de gängse och hävdvunna, men strängt taget likaså anakronistiska begreppen Finlands respektive Sveriges historia om man hänvisar till förhistorisk tid.

På ett icke-anakronistiskt men mera komplicerat sätt uttryckt handlar min doktorsav-handling i främsta rummet om det nordöstliga Östersjöområdets språkliga förhistoria på järnåldern.

Forskningsobjektet granskas genom den relativa och absoluta kronologin i urger-manskans, urnordiskans, urfinskans och ursamiskans ljudövergångar och i ljuset av etymo-onomastisk evidens från Fennoskandien med omnejd.

Ljudhistoriens relativa kronologi åstadkoms väsentligen med hjälp av lånordsforsk-ning (mellanspråklig forskning) samt historisk-komparativ analys av urspråken (språkfamiljeintern forskning). Den absoluta kronologin innebär att de försiggångna ljudövergångarna kan anknytas till daterbara utomspråkliga händelser exempelvis genom lingvistisk paleontologi eller gamla språkminnesmärken. Ljudhistorien och dess åstadkomna kronologi främjar forskningen i Fennoskandiens språkliga förhisto- ria i tid, medan etymologisk ortnamnsforskning främjar forskningen i Fennoskandiens språkliga förhistoria i rum (bebyggelsehistoria). Ljudhistorisk forskning och etymolo-gisk ortnamnsforskning kompletterar varandra och bidrar således till forskningen i Nordens tidiga språk- och bebyggelsehistoria.

20

Avhandlingens allmänlingvistiska, språkhistoriska målsättning är att kunna relatera kronologin i de många enskilda urspråkens ljudhistoria till varandra och därmed kunna bilda en helhetsbild av den försiggångna språkutvecklingens kronologi i  Nordeuropa i förhistorisk tid.

Evidens från förhistorisk tid måste samlas ihop från små eller pyttesmå bitar. För att man ska kunna uttala sig om de inblandade språkens förhistoria måste undersök-ningsmaterialet vara så stort som möjligt trots att det är mycket krävande. Min korpus kan sägas bestå av östersjöfinskans och samiskans hela (lånade) lexikon, även om det skulle låta överdrivet. Det förhåller sig emellertid precis så, för vilket som helst av östersjöfinskans eller samiskans sedan förut kända (germanska) lånord eller ett lexem som visar sig vara det.

i mina undersökningar kan nämligen vara beviskraftigt i dateringen av en ljudöver-gång, i synnerhet när evidensen som lånordets ljuddräkt tillhandahåller tilläggs till den historisk-komparativa språkvetenskapens uppgifter om ljudhistoriens kronologi i långivarspråket och låntagarspråket. Att olika kronologiska skikt av (germanska) lån-ord existerar i östersjöfinskans och samiskans lexikon är ett känt faktum (se t.ex. Koi-vulehto 2002; Aikio 2006; Bentlin 2008: 12; Kallio 2012b). Jag strävar emellertid efter en mycket mer sofistikerad indelning. De inom- och mellanspråkliga slutsatserna drar jag utifrån språkens lexikon där de enskilda lexemens ljuddräkt analyseras på jakt efter ljudövergångar och ljudsubstitutionsregler.

Föreliggande undersökning är således empirisk till sin natur eftersom undersök-ningsmaterialet inte är skapat på basis av forskarens intuition (jfr Pyysalo 2013, pas-sim). Föreliggande undersökning är vidare huvudsakligen kvalitativ till sin natur, men den inrymmer också inslag av kvantitet i form av numeriskt flankstöd från ett så stort antal beviskraftiga lexem som möjligt för de framförda kronologiska argumenten, för att vi ska kunna undvika hapax legomena för beviskraftens vidkommande. Det sammanlagda antalet sökord i Ordindex är 2076.

Min avsikt är däremot inte att uttryckligen forska i de inblandade vetenskapsgrenar-nas långa forskningshistoria i detta arbete utan ljudövergångarna behandlas i ljuset av den vetenskapliga kunskap som föreligger i skrivande stund.

Att titta på stjärnhimlen är att titta in i det förflutna. Att betrakta ord i ett mänskligt språk innebär samma sak. Ord innehåller kunskap om det ifrågavarande språkets historia. Germanska lånord i östersjöfinskan och samiskan har ända fram till nu använts i föga utsträckning vid utforskandet av de germanska språkens historia trots att det finns rikligt med gamla germanska lånord av mycket olika ålder i dessa språk.

21

Detta sakförhållande är något märkligt eftersom keltiskt och latinskt lånordsgods i ur-germanskan framgångsrikt har använts i samma syfte (se Stifter 2009). Indoeuropeis- ten och germanisten Winfred P. Lehmann (2007) har även konstaterat att ”because pertinent evidence from borrowings into and out of early Germanic is lacking, there is no external evidence for the date of the Germanic change”, något som jag inte alls in-stämmer i. Det språkhistoriska bevisvärdet av de germanska lånorden i finskan för-stås däremot nog av Rudolf E. Keller (1995:69-71),men han använder dem inte sys-tematiskt utan närmast som kuriositet, och hans uppgifter om finskans gamla german-ska lånord är dessutom föråldrade fast hans verk annars är helt i takt med tiden. Med anledning av det ovansagda är ett av avhandlingens syften att demonstrera vad östersjöfinskan och samiskan har att erbjuda de (nord)germanska språkens (för)historia.

Att forska i språk i förhistorisk tid liknar detektivarbete. Bevismaterial kan uppdagas på de mest underliga ställen. Kronologiarbetet kan illustreras med följande naturve-tenskapliga metafor:Paleontologerna har hittat ett förhistoriskt fossilfynd och paleoge- netikerna har lyckats isolera skadad arvsmassa där delar av gensekvenserna, de långa nukleotidkedjorna, har gått förlorade under tidens gång. DNA-molekylen är som bekant en s.k. dubbelhelix, d.v.s. en tvåfaldig spiral. Låt oss föreställa oss att bå-da spiralerna är mer eller mindre ofullständiga men den ena spiralen (= urgermans- kans och urnordiskans ljudhistoria) är helare än den andra (= urfinskans och ursa-miskans ljudhistoria),varav bara spillror kvarstår. Den ena spiralen kan rekonstrueras om den andra spiralen har bevarats och tvärtom eftersom varje nukleotids bägge kvävebaser låter sig kombineras med endast en viss annan kvävebas. Analogin till lånordsforskning är uppenbar. Ett lånords låneoriginal kan definitivt inte vara vilket ord som helst och låneoriginalet kan lika lite lånas i vilken form som helst. Kväveba-serna är sammanbundna med vätebindningar. Med denna metod kan genetiker re-konstruera den förhistoriska artens (= Fennoskandiens språkliga förhistoria) genupp- sättning, d.v.s. ordningen i den långa nukleotidkedjan (= ljudhistoriens relativa kronologi). 2

På ett analogt sätt kan språkhistoriker rekonstruera kronologin i de inblandade urspråkens ljudhistoria. Ett lånord-låneoriginal-par motsvaras av en kvävebas och en vätebindning motsvaras av ett lånords ljuddräkt som visar vilka ljudövergångar som har skett respektive inte ännu skett på det ifrågavarande stället såväl på långivarhåll som på låntagarhåll i ljudövergångarnas kronologiska kedja.

2 Om DNA-molekylens uppsättning se t.ex.

http://www02.oph.fi/etalukio/biologia
.

22 Inledning


Målet och utmaningen är att kunna placera spillrorna på rätt ställe. Därför bör en stör-re vikt läggas vid de här spillrorna än vid stommen. Om man lyckas med att placera spillrorna rätt gagnar det mest helheten, d.v.s.samtliga inblandade vetenskapsgrenar. Det är precis det ovan beskrivna som av forskningsobjektets natur bör göras också i mitt fall, d.v.s.en betydande del av forskningsarbetet bör ägnas åt rekonstruktionen av östersjöfinskans och samiskans ljudhistoria, men detta förfarande kommer att gagna såväl germanistik och nordistik som fennistik och (lingvistisk) sameforskning (traditio-nellt kallad lappologi) 3,i bästa fall även arkeologi och historievetenskap.De german- ska språkens utvecklingshistoria och dess kronologi är nämligen bättre utforskad i stort sett tack vare att de germanska språken har skrivits och utforskats betydligt läng-re än de östersjöfinska och samiska språken, vilkas lexikon (och ortnamnsbestånd) emellertid visar sig vara av stort värde i utforskningen av Nordens språkliga förhistoria och dess kronologi.

Språkutvecklingens kronologi är i sin tur viktig i historisk språkvetenskap för många hypoteser antingen bekräftas eller kullkastas av kronologin (jfr Parpola 2012: 120). Jag närmar mig de huvudsakligen från förut kända ljudövergångarnas okända krono- logi från flera håll. När man lär känna den inbördes ordningen av somliga ljudöver-gångar här och där, får man flera korta kronologiska ljudövergångskedjor. Hela den kronologiska ljudövergångskedjan byggs till slut genom att man sätter ihop bitarna på rätt ställe. Det finns skäl att poängtera att uppkomsten av en ljudövergång och dess spridning till sin fulla utbredning är två olika saker och potentiellt åtminstone tiotals eller till och med hundratals år kan skilja tidpunkterna från varandra. Det finns likväl skäl att betona att detta faktum inte drar mattan undan forskningsämnet, för en ljudövergång innebär ju en språklig (fonologisk) novation och jag forskar i när och hur de här novationerna har uppstått. Om inte annat anges, syftar de absoluta årtalen på tidpunkter då den ifrågavarande ljudövergången har uppstått. I en språkhistorisk betraktelse som handlar om förhistorisk tid är varje åstadkommen terminus post quem, d.v.s. tidsgränsen efter vilken en viss ljudövergång har skett, särskilt värdefull, för man får alltid en terminus ante quem, d.v.s. tidsgränsen före vilken en viss ljud-övergång har skett, om inte annars så genom det första skriftliga belägg som avslöjar huruvida någon ljudövergång redan har skett eller ej. Det äldsta belägget berättar däremot inte hur mycket tidigare ljudövergången har skett, vilket just är av intresse i mitt fall.

3 Jag föreslår att uttryckligen språkvetenskaplig sameforskning (m.a.o. forskning av de samiska språken) i fortsättningen ska kallas för samistik(<- same) (jfr  fennistik, nordistik, germanistik osv.) som ersättande term för den traditionella termen lappologi (< -lapp) i vetenskapliga sammanhang.

 

1.2

Disposition

Föreliggande avhandling är till sin övergripande struktur sådan att ljudhistoria och appellativers etymologi står i fokus i första hälften av boken, men ju längre fram man kommer i texten och ju längre de behandlade ljudövergångarnas kronologi har klar-nat, desto starkare blir det onomastiska inslaget, eftersom den nyss åstadkomna kro-nologin därmed kan utnyttjas i etymologiseringen och dateringen av enskilda ort-namn, vilket i sin tur gör de föreslagna nya ortnamnsetymologierna mera trovärdiga.

Avhandlingens kapitelvisa uppläggning är följande: Det första kapitlet utgör en inled-ning till forskningsämnet.Det andra kapitlet handlar om de urgermanska ljudövergån- garna och hur de förhåller sig kronologiskt till urfinskans och ursamiskans ljudöver-gångar. Det tredje kapitlet handlar om urnordiskans ljudövergångar och de samtida senursamiska ljudövergångarna. I dessa två kapitel rekonstrueras de behandlade urgermanska, urnordiska, urfinska och ursamiska ljudövergångarnas kronologi. Det fjärde kapitlet handlar om Finlands samiska förhistoria. Det femte kapitlet handlar om Finlands äldsta urskiljbara ortnamnsskikt.Ordet Finland avser i bägge fall det geogra- fiska område som idag utgör Finlands rike. Forskningsrönen om de relevanta ljud-övergångarnas kronologi utnyttjas i etymologiseringen och dateringen av ortnamn. Avhandlingens viktigaste forskningsrön sammanfattas kortfattat i det sjätte kapitlet. Varje innehållskapitel avslutas dessutom med en sammanfattning. I slutet av boken finns en förteckning över de i avhandlingen behandlade appellativerna och proprierna försedda med sidnummer.

1.3 Om termer, begrepp och notation

De viktigaste operativa begreppen i min avhandling är följande: ljudövergång / ljud-förändring, ljudlag, lånord och ljudsubstitution samt ortnamn. Ljudövergång avser för-ändring av ett språkljud till ett annat språkljud.Ljudlag avser en språkvetenskaplig re- gel som anger den/de regelbundna betingelsen/betingelserna för en viss ljudöver-gång i ett språk under en viss period av dess ljudhistoriska utveckling. Lånord är ord som har tagits upp i ett språk från ett annat språk.

24

Ljudsubstitution innebär ersättning av långivarspråkets främmande ljud med dess fo-netiskt närmaste fonologiska motsvarighet inom  ramarna för låntagarspråkets fonem-paradigm och fonotax. Ljudsubstitutioner sker när ord lånas från ett språk till ett annat språk, och de förändras över tiden i och med att låntagarspråkets fonemuppsättning och fonotax förändras. (se t.ex. Anttila 1989; Campbell 2004). Ett ortnamn är namnet på en ort (Zilliacus 2002: 167–173).

De behandlade språkformerna är i sin tur följande: urgermanska (fin. kantagermaani), urnordiska (fin. kantaskandinaavi), västuraliska (fin. länsiurali), förurfinska (fin. var-haiskantasuomi/suomalais-saamelainen kantakieli), urfinska (fin. kantasuomi), ursa-miska (fin. kantasaame), samiska (fin. saame/saamelaiskielet) och östersjöfinska (fin. itämerensuomi). Urgermanska är namnet på de germanska språkens rekonstruerade urspråk och urnordiska är namnet på de nordgermanska eller skandinaviska språ-kens delvis belagda, delvis rekonstruerade urspråk. Begreppet samiska är analogt med östersjöfinska: båda är namn på grupper av närbesläktade uraliska språk.

Samiskan och östersjöfinskan är de västligaste uraliska språkgrenarna och båda grenarna har under historisk tid bestått av ett antal (cirka 10) närbesläktade språk, av vilka flera numera är (så gott som) utdöda. Begreppet förurfinska eller det östersjö-finsk-samiska urspråket står likaså för ett hävdvunnet rekonstruktionsstadium och avser östersjöfinskans och samiskans gemensamma västuraliska urspråk (se Kallio 2007: 229; Saarikivi 2011:108-109). De östersjöfinska språken är i sin tur dotterspråk till urfinska. De ovan uppräknade övergripande språkformerna indelas i successiva tidsperioder med preciserande förleder som följer: pregermanska (fin. esigermaani), förurgermanska (fin. varhaiskantagermaani), urgermanska och senurgermanska (fin. myöhäiskantagermaani); medelurfinska (fin. keskikantasuomi) och senurfins-ka (fin. myöhäiskantasuomi); förursamiska (fin. varhaiskantasaame), medelursamiska (fin. keskikantasaame) och senursamiska (fin. myöhäiskantasaame); urnordiska, tidig urnordiska och senurnordiska. I transkriptionen av språkljud följer jag respektive disciplins hävdvunna notationssätt.

1.4 Upptakt: fenni et germani antiqui – samā kansā (ʼsamma folkʼ)?


[HM: " KANTAPERESERMAANI" on sellaista, jota on MUKA "ollut Suomessa pronssikaudella", mutta JOTA EI OLE TODELLISUUDESSA OLLUT KOSKAAN MISSÄÄN!]

 

 

25

Morfologiskt avviker östersjöfinskan och samiskan som bekant stort från de (moder-na) germanska språken, men lexikaliskt och ljuddräktsmässigt är särskilt finska språ-ket egentligen mera (ur)germanskt än de moderna germanska språken, så omfattan-de är de germanska lånordens antal och så ålderdomlig är deras ljuddräkt i finskan. De nedanstående exempelnominalfraserna talar sitt tydliga språk och fungerar som bra startskott för avhandlingen:

surgerm. *Harjawaldaz

kuningaz, rīkaz, wīsaz jah hurskaz 4

fin. Rikas, viisas ja hurskas Harjavalta-kuningas 5
sv. den rike, vise och förståndige kung Harald

ty. der reiche, weise und verständige König Herold

eng. the rich, wise and understanding King Herald

(f)isl. inn ríki, vísi og horski konung(u)r Harald(u)r

Vi ser att finskan har bevarat de gamla germanska lånorden i en arkaistisk ljuddräkt. Vi ser vidare att finskan utan tvivel är det fonetiskt ålderdomligaste ”germanska” språket (jfr Lehtinen 2007: 233). Finskan är följaktligen av stort värde för historisk nordistik och germanistik (jfr Koivulehto 1984b: 15; Palviainen 2004: 223). Det finns dessutom talrika germanska lånordsskikt i såväl östersjöfinskan som samiskan (se Kallio 2009; J. Häkkinen 2010b).

 

4 Den för urgermanskan rekonstruerade ordföljden grundar sig på Nielsen (2000: 169‒174, 2006: 262–267).

5 ”Ljudövergångarna” (läs: ljudsubstitutionerna) från urgermanskan till finskan är inte särskilt många och liknande riktiga ljudövergångar har även skett i de äkta germanska språken:

urgerm. *rīkaz –> fin. Rikas (jfr slutljudsskärpningen i surgerm. *sunuz > got. sunus; surgerm. *halluz, got. Hallus och fin. Hallus vuori; jfr liknande vokalförkortning i eng. Rich och uttalet av rike och riksdag),
surgerm. *wīsaz –> fin. Viisas (jfr eng. Will och sv. vilja),
germ. Jah –> fin. ja_

(jfr bortfallet av *χi surgerm. *feχu > isl. fé, sv. Fä och surgerm. *þauχ > fisl. þó),

[HM: jah on gootin SU-laina (mm. Jouko Heyno)]

urgerm. *hurskaz –> fin. Hurskas (jfr urgerm. *þurnuz > got. Þaurnus ʼtornʼ) och sur-germ. *Harjawaldaz –> Harjavalta_ (inget i-omljud heller i namnet Harald; jfr en här och fhty. Kuning samt feng. Cyning; bortfallet av slutljudande *z i surgerm. *sunuz > fhty. sunu).

[HM: Sana kuningas ei tule kantagermaanista. Se on yhdistelmä gootin sanasta tie-to, kunþi ja kuurin päättestä -ingas, suomen -ikas, joka tarkoittaa henkilä tai paikkaa jolla on pääsanan osoittama ominaisuus. Kunþi sitten kyllä tulee kantagermaanista. Sana on myöhemmin yhdistetty heimoa tarkoittavaan ja sanaan *kuni, *cyni, joka saattaa olla SU-alkuperää: kunta, mutta ei ole alun perin tarkoittanut minkään himon yläpuolella olevaa vaan suhteellisen matalan tason tieto- ja taitojohtajaa, "sadanpää-miestä" ("hundare" eli "**kuntari"), ja vielä mielellään muissa kuin sota-asioissa. jota se monissa kielissä kuten liettuassa tarkoittaa edelleen.

https://hameemmias.vuodatus.net/lue/2015/07/suomen-kuninkaista
]

 

Slutsatsen blir att finskan är ett ålderdomligt germanskt språk eller hur? Nej inte ge-nealogiskt, men befogat ja lexikaliskt. De få ljudutvecklingar som har ägt rum är ock-så typiska för andra germanska språk. Som följd av det ovan demonstrerade faktumet bör finskan ges en stor vikt vid utforskningen av urgermanskans och urnordiskans historia och kronologi.

[HM: Suomessa ei ole ikinä ollut mitään "kantapersermaaneja".

Oikeat kantagermaanit ovat olleet aivan muualla, esimerkiksi palloamforakultturin piirissä.


Mitään erittyistä "luoteisindoeuroopan kieltä ei myöskään ole ollut olemassa: baltoslaavilaiset keielt ovat paljon lähempänä kelttiläisromaanisia ja indoranilaisia kieliä kuin germaanisia, joiden lähimpiä sukulaisia taas ovat heetti ja tokaari. ]

26

De här lånordsskikten utgör en stor förhistorisk kunskapskälla för dem som poetiskt uttryckt kan tyda deras budskap. Det är precis det här tydningsarbetet som jag syftar till att fullgöra i min avhandling. Många av dagens germanister och nordister har des-svärre dåliga kunskaper i finska och dess (ljud)historia i motsats till gångna tiders språkvetare. När man jämför de högklassiga etymologiska ordböckerna Svensk ety-mologisk ordbok av Elof Hellquist från  år 1939 och Våre arveord av Harald Bjorvand och Fredrik Otto Lindeman från år 2007, märker man en märkbar skillnad i huruvida författarna använder språklig evidens som kommer från finskan och de besläktade (väst)uraliska språken så att Hellquist ofta gör det medan Bjorvand och Lindeman gör det relativt sällan trots att de (Bjorvand & Lindeman 2007: 1105) skriver att det finns ”et meget stort antall gamle germanske lånord” i finska språket. De har anlitat endast tre källor om gamla germanska lånord i finskan: Lexikon der älteren germa-nischen Lehnwörter in den ostseefinnischen Sprachen (LÄGLOS) I–II (1991 – 1996), Andries Dirk Kylstras verk Geschichte der germanisch-finnischen Lehnwortforschung från år 1961 och Björn Collinders verk Die urgermanischen Lehnwörter im Finnis-chen från år 1932,av vilka LÄGLOS (= den nyaste källan) har använts i förvånansvärt liten utsträckning.

Detta är besynnerligt mot den bakgrunden att antalet uppdagade germanska lånord i östersjöfinskan och samiskan har mångdubblats sedan år 1970 i stort sett tack vare Jorma Koivulehtos livsverk och undersökningsmaterialet därmed har utvidgats (se Saarikivi 2009: 151), men dessvärre inte utnyttjats av germanisterna och nordisterna under de senaste decennierna. Exempelvis Elias Wessén (1889–1981) använde sig fortfarande av de germanska lånorden i finskan. De icke-finländska forskarnas förstå-eligt bristfälliga språkkunskaper i finska duger dock inte som förklaring för Jorma Koi-vulehto har skrivit största delen av sin omfattande produktion på tyska och Petri Kal-lio och Ante Aikio på engelska. Wolfram Euler och Konrad Badenheuer använder östersjöfinskans och samiskans urgermanska lånord i obetydlig utsträckning i sitt verk Sprache und Herkunft der Germanen från år 2009.Bevisvärdet av de germanska lånorden i finska förstods däremot av Elmar Seebold (1981: 105).

Den gamla tiden var alltså god i det här avseendet. Min fasta övertygelse är att mån-ga av de återstående luckorna i vår kunskap om Fennoskandiens språkliga förhisto-ria kan fyllas endast och enbart genom kombinering av urgermanskans, urnordis-kans, urfinskans, ursamiskans och urbaltiskans inre evidens med de nyss nämnda urspråkens lånordsbestånd.Som jämförelse kan tas Ante och Aslak Aikios (2001: 14) konstaterande att förklaringsmodeller som bara utgår ifrån en disciplins referensram är felaktiga redan med tanke på sin utgångspunkt (se också Häkkinen 1996a: 10; Salo 2008: 7).

[HM: Voihan kakkapökäle MITÄ "MATERIAALIA":



Screenshot_2019-03-18%20Lexikon%20der%20

Screenshot_2019-03-18%20Lexikon%20der%20

Tässä "käänteentekevässä" luettelossa on yksi (1) kermaanina: tauti (*dauði = kuolema). Vaate on ehkä toinen, se on ehkä tarkoittanut toppavaatetta ja on uusi sana. Sanaa "vinnata" ei ole olemassakaan. Useimmat muut ovat baltiisanoja. Pari omaperäistäkin on joukossa. Uskomatonta...

Screenshot_2019-03-18%20Lexikon%20der%20

Screenshot_2019-03-18%20Lexikon%20der%20

Juusto, joukko, tuomio, sakko, laki, hurskas, kihla ja nauttia myöhäisiä germaanilainoja, muut muuta kuin germaania.

Screenshot_2019-03-18%20Lexikon%20der%20

Nauttia ainoa germaanilaina - ja sekin epävarma.

Screenshot_2019-03-18%20Lexikon%20der%20

Screenshot_2019-03-18%20Lexikon%20der%20

Screenshot_2019-03-18%20Lexikon%20der%20

 

27

1.5 material och metoder

Metoden i humaniora är det verktyg som bringar reda (= ny kunskap) i den oreda som från början råder i undersökningsmaterialet. I föreliggande avhandling utgörs det po-tentiella materialet egentligen av de östersjöfinska och samiska språkens hela belag-da lexikon. Korpusen består alltså av de inblandade språkens hela (lånade) lexikon, men somliga (lån)ord är mera beviskraftiga än andra.En stor mängd (germanska) lån- ord utgör kärnan i materialet men (de germanska) lånorden måste först kunna identi- fieras och skiljas från de uraliska arvorden och från lånord av annat ursprung. Däri anlitar jag främst – men inte slaviskt – bedömningarna av de föreslagna germanska låneetymologierna i de etymologiska ordböckerna Lexikon der älteren germanischen Lehnwörter in den ostseefinnischen Sprachen (hädanefter LÄGLOS 1991–2012), Suomen sanojen alkuperä (hädanefter SSA 1992–2000) och Nykysuomen etymolo-ginen sanakirja (2004) av Kaisa Häkkinen, men det avgörande beslutet och ansvaret är alltid mitt. De två första av de sammanlagt tre volymerna av LÄGLOS och SSA utkom emellertid redan 1991 och 1996 respektive 1992 och 1996. 6

En större mängd nya och potentiellt beviskraftiga (germanska) låneetymologier och substitutionsregler har framlagts sedan dess
– för att inte tala om nya hypoteser om Fennoskandiens språkliga förhistoria –, vilket innebär att både LÄGLOS och SSA delvis är något föråldrade numera.

En pålitlighetsbedömning av något nyare datum av de germanska lånorden i finskan ingår i ett bidrag av Ante och Aslak Aikio från år 2001. De viktigaste enskilda källorna i utredningen av de föreslagna germanska låneoriginalens egen etymologi har varit de etymologiska ordböckerna Våre arveord (2007) av Harald Bjorvand och Fredrik Otto Lindeman, Svensk etymologisk ordbok av Elof Hellquist (2008 [1939]) och Etymological Dictionary of Proto-Germanic (2013) av Guus Kroonen.

Innan ett antaget lånord som ska användas i kronologiseringsarbetet tas upp till ljud-historisk analys, har det alltid genomgått en pålitlighetsbedömning och godkänts av mig,eftersom etymologiska ordböcker brukar ha en viss benägenhet att återge föråld- rade och felaktiga etymologier (jfr Bjorvand 2011a:31; Aikio 2013: 2). Hur jag har gått till väga kan sammanfattas som följer: Jag har bedömt de antagna lånorden enligt tre kriterier.

6 Bedömningarna av ordens ursprung är ibland lite missvisande i LÄGLOS. Exem-pelvis det finska ordet saivo ʼklart vattenʼ sägs i ordartikeln vara ett samiskt lånord som i sin tur har lånats från urnordiskan, men i slutbedömningen konstateras rätt och slätt ”[k]ein germ.L(ehn)W(ort)”,när riktigare vore att säga germanskt lånord via samis- kan. Det finska ordet rautu ʼrödingʼ sägs i sig helt rätt vara ett samiskt lånord i finskan men det som förblir osagt är att det samiska ordet är ett urnordiskt lånord (jfr Kaisa Häkkinen 2012: 214).

 

28 Inledning

 

Bedömningskriterierna i viktighetsordning är 1) det antagna lånordets och dess före-slagna låneoriginals ljuddräkt och morfologiska uppbyggnad, 2) semantik och 3) dis-tribution (jfr Campbell 2004: 69–70;Häkkinen 2004:7–8; Aikio 2009: 11,18,21). Ljud- dräkten är även det viktigaste dateringskriteriet av ett lånord (Koivulehto 1999b: 208). När man bedriver lånordsforskning bör man förutom (ur)språkens ljudhistoria (= dia-kronisk fonologi) också känna till de inblandade språkens diakroniska fonotax och dess implikationer för ljudsubstitutioner (jfr Loikala 1977: 238; Kallio 2012b: 230). (Språk)historia handlar väsentligen om (språkliga) händelsers ordningsföljd (Esa It-konen 1998: 101). Ljudhistoria, d.v.s. historisk fonologi är den historisk-komparativa språkvetenskapens grund, och ljudövergång däri en grundläggande enhet (Erkki It-konen 1966: 56; Ravila 1966: 21; T. Itkonen 1983:203; Nuutinen 1992: 134; Labov 1994: 600; Campbell 2004: 16–17; Lehtinen 2007: 40). 7

Här vill jag citera språkhistorikern Petri Kallio (under utgivning) som konstaterar att ”phonological evidence is as close to scientific as comparative linguistics can get”. Johanna Laakso (2000: 132) konstaterar rätt och slätt att ”sound history made linguistics a science”. Mänskligt språk är aldrig så exakt till sin natur som matematik, men ljudhistorisk forskning jämte metrisk fonetik kommer emellertid ganska nära ma-tematik vad exakthet beträffar (jfr Pyysalo 2013, passim). Den komparativa metoden är inte allsmäktig men den är mycket solid och effektiv (se Janhunen 2009: 58; Saa-rikivi 2011:106; se också Campbell 2004:2). Jag anser att diakronisk språkforskning är en viktig grundsten i all lingvistik även om språkhistoria nuförtiden inte är ett sär-skilt populärt forskningsämne bland språkforskarna (jfr Campbell 2004:1-2). Jag vill här citera den finske fennisten Paavo Ravila. ”Kielihistoria on luonteeltaan diakronis-ta ja evolutiivista. Se näkee kielen elämässä ajan jatkuvasti läsnä olevana, vanhaa muuttavana ja hävittävänä sekä uutta luovana voimana. Se pyrkii selittämään, miten kieli muuttuu[.]

Kielihistoria ei palvele suoranaisesti käytäntöä, mutta se tyydyttää syvällisellä tavalla tiedonpyrkimystämme.Ilman kielihistoriaa emme pystyisi käsittämään kielen ilmiöitä.” (Ravila 1966:10)

[”Språkhistoria är diakronisk och evolutionär till sin natur. Den ser tiden som en stän-digt närvarande kraft som förändrar och förstör det gamla men skapar nytt i språkets liv. Den strävar efter att förklara hur språket förändras[.]

7 Fonologi är också synkroniskt språkets mest grundläggande nivå (se Heikkilä 2012 e: 20).

29


Språkhistoria tjänar inte direkt praktiken, men den tillfredsställer vår strävan efter kun-skap på ett djupgående sätt. Utan språkhistoria skulle vi inte kunna begripa språkets fenomen.”]

Noteras bör att renodlad språkhistorisk forskning även kan bidra till
sociolingvistik (se Aikio 2012 b: 67).

Min främsta målsättning är att framlägga och bevisa en kronologi och datering för ur-germanskans, urnordiskans, urfinskans och ursamiskans ljudövergångar. Jag anlitar i mitt dateringsarbete huvudsakligen den historisk-komparativa språkvetenskapens (språkfamiljens interna jämförelse) samt lånordsforskningens och ortnamnsforsknin-gens (mellanspråklig och språkextern jämförelse) metoder, vilka är de metoder som enligt Jaakko Häkkinens (2010a: 32‒33) övertygande argumentering är pålitliga i utforskningen av det språkliga förflutna. Den historisk-komparativa metoden är ”very powerful and very useful, but not omnipotent” (Anttila 1989: 243).

Lånord är relevanta i utforskningen av det språkliga förflutna,inte minst i den ljudhis-toriska forskningens tjänst (jfr Ravila 1966: 98; E. Itkonen 1998: 100; Campbell 2004: 74 –75). Tapani Lehtinen (2007:48, 103) konstaterar att lånord ger värdefull informa- tion om språkets ljudhistoria och att ”äänteenmuutoksilla on historiassa tapahtuma-
aikansa” [”ljudövergångar har sin händelsetid i historien”], eller såsom Raimo Anttila (1989: 225) formulerar detsamma ”sound changes occur in a strict historical sequence” (se också Campbell 2004: 46). Metoden är egentligen rätt enkel och mekanistisk vad dess teoretiska uppbyggnad beträffar (jfr Anttila 1989: 243).

Tillämpningen är dock krävande.Lånorden överbryggar och kompletterar luckor i den relativa kronologin som ofta kvarstår efter intern jämförelse och möjliggör en ”utom-stående” granskning och kontroll av den åstadkomna relativa kronologin (jfr Juntune 1973: 3; Loikala 1977: 229), vilket ökar kronologins kredibilitet. Historisk språkveten- skap inklusive lånordsforskning, etymologisk ortnamnsforskning och speciellt lingvis-tisk paleontologi har många beröringspunkter med arkeologi när man forskar i språklig förhistoria (Lavento 2012a: 62; Grünthal 2012: XI, XVIII).

Genom att forska i lånord ”voidaan [...] selvittää lainautumisten suhteelliset ajankoh-dat sekä lainanantajan että lainansaajan kannalta ja siten suhteuttaa toisiinsa [...] kielten periodisointeja” 8 (Carpelan 2008: 319).

8

” ...kan man reda ut ordlånens relativa tidpunkter såväl ur långivarhållets som ur
låntagarhållets perspektiv och därmed relatera språkens periodiseringar till varandra” (min översättning).

30

Beviskraftiga är sådana lånord vilka innehåller ett ljud eller en ljudsekvens som av-slöjar huruvida en ljudövergång antingen på långivarhåll eller låntagarhåll redan har skett eller ej. En försiggången ljudövergång på ettdera hållet och åtminstone ett be-viskraftigt etymologiserat lånord bildar ett kronologiskt skikt i ettdera språket. Sådana lånord vilkas ljuddräkt röjer flera dateringskriterier, av vilka alla pekar åt samma rela-tiva kronologi, exempelvis pregerm. *sāgejana ʼsökaʼ –> urfin. *šakitak > fin. hakea ʼsökaʼ ~ vot. akea ʼsökaʼ,bör betraktas som mycket beviskraftiga.Av det här lånordets ljuddräkt (hakea i stället för **haakea,**hakkea,**haakkea,**hokea, **hokia, **huokea, **huokia, **hokkea, **hokkia, **huokkea, **huokkia, **sakea, **sakkea, **saakkea, **sokea, **sokia, **suokea, **suokia, **sokkea, **sokkia, **suokkea eller **suokkia) kan nämligen utläsas att de (för)urgermanska ljudövergångarna > ō och den ger-manska ljudskridningen ännu inte hade skett på långivarhåll när ordet lånades. Av ordets ljuddräkt framgår det vidare att varken den senurfinska ljudövergången *š > h eller den medelurfinska uppkomsten av långt a-ljud heller hade ägt rum vid inlåningstiden. Lånordet hakea bör följaktligen betraktas som mycket gammalt
 

[HM: https://hameemmias.vuodatus.net/lue/2015/10/viron-pan-germanistinen-susi-etymologinen-sankirja-2

" Sana "hakea" yhdistetään merkitykseen "naarata",joka puolestaan suomessa tulee liettuan sanasta

nardyti (nardo, nardė) = sukeltaa

Viron sana "naara" = "hagur", eli "hakuri".

Germaaninen(?) sana on "vainuta", jolla ei ole yhteyttä naaraamiseen.

"Hakea" näyttäisi enemmän liittyvän "hakoon" ja "sankaan" ja niiden taustalla ole- vaan "oksaa","risua", haaraista keppiä ine. tarkoittavaan balttisanaan "ṥaka" (lt.). "

JK: " Sekä ieur. että ims. verbi ovat ikivanhoja metsästystermejä {hakea: ks. L. Hakulinen, Vir. 1950 s.112); ims. sanalle ei ole löydetty vastineita etäsukukielistä; pitkä ä ei ole esiintynyt vielä vksm:ssa. "

Germaanin h-alkuisesta sanasta ei ole ikinä lainautunut suomeen s-alkuitsa sanaa. Kaikki Kovulehdon hälyt tässä suhteessa on osoitettu vääriksi; muualta kuin germaa-nista suomeen lainautuneiksi sanoiksi, mukaan lukien mitä pöyristyttävin väärä "hauta-etymologia":

https://hameemmias.vuodatus.net/lue/2014/09/uusi-vaitos-suomen-arkkimuinaisista-germaanilainoista-2
]


" EEW pitää todennäköisenä, että viron haarama on samaa sanuetta kuin viron haar ja suomen haara. Ainakin synkronisesti asia onkin näin. Itämerensuomen haarV-sa-nue lienee taustaltaan monilähtöinen. Osaksi kyseessä on alkuperäisemmän lyhyt-vokaalisen harV-sanueensekundaarinen pitkävokaalinen variantti, osaksi taas kehity *ha# kar- >haar- ja alkuaan vain heikkoasteisiin muotoihin kuuluneen supistumavokaalin yleistyminen koko paradigmaan.

Takavokaalisen hak(k)-juuren yhteyteen kuuluvat ilmeisesti myös seuraavat viron murteiden sanat (Wied., EMS): hagelema ’riidellä, huutaa, joutua sanaharkkaan’, hagema (hagima) ’huutaa, karkottaa, pelottaa tiehensä; pyydystää kaloja (tietynlai-sella verkolla)’, hagama (hagoma) ’tarttua, kahmia, tavoitella’, hagijas ’ajokoira; ah-nehtija’ ja hakkama ’tarttua, ryhtyä, ruveta’, hakk (g. haku) ’alku, aloitus’, vastuhakk ’vastarinta’. Mainittujen viron sanojen vastineita ovat suomen hakea ja hakata (SSA; EEW). Samaan yhteyteenkuuluu vielä suomen vastahakoinen, joka tavallisesti (mm. SSA) on yhdistetty sanaan hako ’havunoksa;kaatunut puu’.On mahdollista,että myös suomen hako,viron hagu ’risu’ itämerensuomen vastineineen kuuluu samaan yhtey-teen; huom. erityisesti viron murteiden hagur ’monihaarainen ankkuri, naara’ (SSA s.v. hakea;

EEW s.v. hagema) ja hagur ’kärväs’, hagar ’tiheäoksainen (puu)’ (SSA s.v. hakara).

http://www.kotikielenseura.fi/virittaja/hakemistot/jutut/koko4.pdf


Beviskraftiga och mycket värdefulla med tanke på de försiggångna ljudövergångarnas relativa kronologi är lånord vilkas

ljuddräkt röjer såväl en terminus post quem som en terminus ante quem för inlåning-stiden, exempelvis urgerm. *skraχā ʼskinnstyckeʼ –> urfin. *raša ʼekorrskinnʼ > fin. raha ʼpengar, ekorrskinnʼ.


[HM: Germaanin sana on laina muinaisliettuasta: skrandžia (v. skręsti) = (kuivattu) oravannahka, naha- turkiksen kappale, turkisosa. ]

 

Min metod är såtillvida innovativ att jag utnyttjar de germanska lånorden i östersjö-finskan och samiskan vilka hittills inte har använts för germanistikens och nordisti-kens syften i nämnvärd utsträckning fast samma germanska lånord länge och fram-gångsrikt har använts i fennougristikens tjänst. Jag strävar efter att kunna fastställa när en ljudövergång först skedde. När samma ljudövergång hade nått sin fulla distribution är en delvis annan sak (uppkomst ≠ spridning).

Med hjälp av lånordsforskning kan de germanska, urfinska och ursamiska ljudöver-gångarnas kronologi överbryggas och förenas, vilket kompletterar samtliga urspråks kronologi. Summan är alltså större än sina ihopräknade delar. Eftersom en delvis ny approach till urgermansk, urnordisk, urfinsk och ursamisk ljudhistoria introduceras i föreliggande avhandling, anser jag det vara berättigat att poängtera dess styrka på sådana ställen där den bäst kommer till synes, med avsikt att motivera dess gångbar- het nu och i framtida studier. Huruvida approachen också är nydanande, må vetenskapssamfundet bedöma.

Att försöka besvara frågan varför de mänskliga språken förändras (om vilket se t.ex. Campbell 2004: 312–329) faller utanför ramarna för detta arbete.

31

(Låne)appellativer utgör inte hela mitt undersökningsmaterial. Det finländska ort-namnsbeståndet tillhandahåller ypperliga möjligheter för lånenamnsforskning efter-som det geografiska område som numera kallas för Finland har och sedan urminnes tider har haft språkkontaktsområden (Ainiala, Saarelma & Sjöblom 2008: 67–68, 128 – 129). Ortnamn är minnen i miljön och en del av kulturarvet. Gamla ortnamn kan lik-ställas med förhistoriska urkunder (Vahtola 1980: 13; Hellberg 1987: 289; Zilliacus 2002: 86; Pettersson 2005:234). Ortnamnsforskaren Lars-Erik Edlund (1988a: 170) konstaterar träffande att ”ortnamnen är en källa av högsta rang. De för oss tillbaka till tider då skrivna dokument saknas, och även om ortnamnens vittnesbörd är litet slumpartat utspridda, ibland också torftiga, så är de faktiskt trovärdiga”. Även några fornnordiska och urgermanska personnamn används i avhandlingen.

Ortnamn kan i princip dateras med två slags metoder, av vilka den ena metoden vilar på språkliga och den andra på utomspråkliga dateringsgrunder. Utomspråkliga date-ringsgrunder är geologiska och arkeologiska fakta samt naturligtvis gamla urkunder eller kartor där ortnamnet förekommer (Pitkänen 1990:139-140).Det är inte lätt att da- tera uppkomsten av ortnamn vilkas tillblivelsetid ligger i förhistorisk tid (jfr Kiviniemi 1990:37; Pitkänen 1990: 139–140,2002: 310). Låningstiden för ett lånenamn är emel- lertid något lättare att bestämma än låningstiden för ortnamn som består av arvords-appellativer därför att lånenamn möjliggör relateringen av det lånade ortnamnets ljuddräkt till låneoriginalets ljuddräkt och de därav följande kronologiska slutsatserna i  likhet med låneappellativerna. Även dateringen av icke-lånenamn som ändå inne-håller låneappellativer (t.ex. Kaukajärvi och Ráigegáisi) är lättare än dateringen av ortnamn som består av arvordsappellativer. En förutsättning är dock att namnforskaren har utmärkta kunskaper i de ifrågavarande urspråkens ljudhistoria.

Utredning av ursprunget till de äldsta ortnamnen är krävande men också viktigt och intressant därför att de äldsta ortnamnen är mest betydelsefulla till sitt informations- värde (jfr Kiviniemi 1990: 39). Antalet kvarstående ortnamn tillhörande det äldsta ur-skiljbara ortnamnsskiktet är litet eftersom ortnamnsbeståndet förnyas diakroniskt så-som också språket förändras med tiden (jfr Kiviniemi 1990: 43). En total avsaknad av parallellnamn gör namntypologisk granskning omöjlig. I så fall finns det ingenting att jämföra med.Utforskning av de äldsta ortnamnen avviker följaktligen från utforskning av yngre ortnamnsskikt såtillvida att större mängder av mycket gamla (sinsemellan etymologiskt besläktade) ortnamn inte kan antas existera på ett smärre geografiskt område.

32

Ifall rikligt med samklingande ortnamn finns på ett sådant område, är det snarare ett indicium på att de ifrågavarande ortnamnen inte tillhör det allra äldsta ortnamnsskik-tet. I stället skall man utforska namn på stora lokaliteter (d.v.s. makrotoponymer) på ett tillräckligt stort men ändå geografiskt sammanhängande område, eftersom mak-rotoponymer brukar vara äldst bland ortnamnen (Ainiala, Saarelma & Sjöblom 2008: 122). När det bara finns parallellnamn har de alltid tagits i beaktande i föreliggande avhandling.

Vid behandlingen av ortnamn eftersträvas följande namntypologiska metodik: etymo- logisk analys, realanalys, datering och kartering (se Brink 1987: 100). Realanalys innebär topografisk analys för naturnamns vidkommande och kartering beaktande av eventuella paralleller, vilka emellertid tenderar att vara fåtaliga vad det äldsta namn-beståndet beträffar (jfr Ainiala, Saarelma & Sjöblom 2008: 21). De äldsta ortnamnen är oftast mer eller mindre unika och synkroniskt ogenomskinliga makrohydronymer (= namn på större vattendrag), en stor del av ortnamnen har ingen appellativisk homo-nym och i samtidsspråket utdöda ord ingår i många ortnamn (Kiviniemi 1990:39, 42 – 43,100,186;Nuutinen 1992:125,127; Elmevik 2002:79;Häkkinen 2004:532; Ainiala, Saarelma & Sjöblom 2008: 122; Kepsu 2012: 263, 266, 273). Den vanligaste namn-givningsprincipen i namngivningen av vattendrag har varit ortens topografi, d.v.s. storlek och form (Kiviniemi 1990:186), för ett ortnamn måste på ett eller annat sätt identifiera orten i fråga (Ainiala & Pitkänen 2002: 236).

Jag anser att förhistoriska låneortnamnsetymologier står på metodologiskt solid grund – och är följaktligen trovärdiga – när följande kriterier uppfylls:

1) den föreslagna namnetymologin överensstämmer med den kändaljudhistorien av såväl långivarspråket som låntagarspråket och med de kända ljudsubstitutionsreglerna,

2) det ifrågavarande ortnamnets semantik kan utan nämnvärda svårigheter förklaras utifrån den platsens fysiska egenskaper som namnet hänvisar till,

3) det föreslagna lånenamnet kan visas på paralleller för liknande namnbildningar på det geografiska område där det långivande språket talas eller bevisligen har talats och

4) det verkar finnas andra lånenamn av samma språkliga ursprung i samma region där den ifrågavarande lånenamnskandidatens referent belägen.


1.6 Det ljudhistoriska värdet av lånordens vittnesbörd

De germanska lånorden i östersjöfinskan och samiskan är viktiga i föreliggande av-handling men kan språkhistorikern lita på lånordens vittnesbörd om ljudhistoriens för-lopp (på långivarhåll)? Deras beviskraft har stundom ifrågasatts med enbart den mo-tiveringen att efterstavelsens vokal vid första påseendet ofta verkar ha valts mer eller mindre godtyckligt på låntagarhåll, vilket försämrar lånordets ljudhistoriska beviskraft. Detta antagna sakförhållande kombinerat med den östersjöfinska stadieväxlingens påstådda invecklande inverkan har sedan rätt och slätt generaliserats att gälla samt-liga ljud i lånordet (se Juntune 1973; Loikala 1977; Hofstra 1985: 198 – 200, 413 – 414; se också Palviainen 2004: 223–233). Mitt svar på den ovanställda frågan är emellertid: med tillbörlig kritik, omsorg och försiktighet ja. Jorma Koivulehto (1999a: 174–175) har kommit till samma slutsats efter en övertygande argumentation där han också belyser frågans forskningshistoria och dess inverkan på forskarnas åsikter.Jag prövar, motiverar och åskådliggör härnäst min ståndpunkt med belysande exempel och tillbakavisar samtidigt den kritik som har riktats mot lånordens beviskraft. Jag har nedan räknat upp två serier (forn)svenska respektive urgermanska lånord i finskan.

Låneoriginalens (forn)svenska respektive urgermanska ljuddräkter har angetts inom parentes.

Kaappi (skāp), [kuuria molmmiassa kielissä: skapis = ”sileäveisto”
masto (mast),
tassu (tass),
lakana (lakan),
sänky (säng),
katu (gata), [liettuan gatve]
mylly ʼmöllaʼ (mylna), [batin sanasta mel- (mal-, mil-) = jauhaa]
hyysätä (hysa),
leikki (lēker)
ruoka ʼmatʼ (*rōkō),
paikka ʼplatsʼ (*spaikō),
kansa ʼfolkʼ (*χansō), [kuuria: kamsa = tungos, laivan miehistö]
linko ʼslungaʼ (*slingōn),
ruokko ʼvård, matning, försörjningʼ (*rōkō),
sakko ʼböterʼ (*sakō)

HM: Ruoka tule baltin keräämistä ja varsstointia tarkoittavasta sanan rinkti preesen-sistä renka, josta tulee sekä saamen että latgaliin jatkokehityksessä *ruoka. joillakin kielillä tulee *raaka = keittämätön, paistamaton. Siitä tulee liettuassa myös "keräin" ranka = käsi.
Älkää siiten vaan ikinä sanoko latvialaisessa baarissa, että "Maukas ruoka!", sillä se tarkoitta "H..an käsi!", ja voidaan käsittää tilaukseksi jo se on tietynlainen baari.

Liettuan gatvė = katu < kantabaltin *gātuvē = käveltävä, kuljettava paikka, ja vasarakirveskielessäkin varmaan *gatuwa > gatū.
Katu on muuten sattumalta katu myös ketshuan (kehuan = puhua) kielessä.

Tuota paikkaa en ole noin vain valmis tunnustamaan germaaniseksi. Se voi yhtä hyvin olla paimentamiseen liittyvä sallittu alue, saamen SU sanan mukaan poron biiri, jonka sisällä se voi liikkua.]

Vid första påseendet ser det ju ut som om andra stavelsens vokal hade valts helt godtyckligt vid inlåningen och slutvokalens ljudhistoriska bevisvärde vore därmed obefintligt, men det är enbart en synvilla. Lånorden i första serien är av betydligt yngre datum än lånorden i andra serien. Majoriteten av första seriens låneoriginal har varit enstaviga, medan finska ord är kanoniskt tvåstaviga och kräver därmed en kompletterande slutvokal (se Lehtinen 2007: 64). Valet av slutvokalen begränsas av finskans vokalharmoni som innebär att de främre vokalerna /y/, /ä/, /ö/ och de bakre vokalerna /a/, /o/, /u/ inte kan förekomma i samma ord.

34 Inledning

Vokalerna /i/ och /e/ är neutrala och kan kombineras med både främre och bakre vokaler. Att de importerade finska lexemen

kaappi, masto, tassu, lakana och sänky

alla har olika slutvokal bevisar ingenting om ordens bristande ljudhistoriska bevis-kraftighet, för låneoriginalen hade ingen slutvokal som de lånade finska ordens slut-vokal behövde motsvara bra eller dåligt. Slutvokalernas förhållande till varandra i lånet och låneoriginalet i orden

katu, mylly, hyysätä och leikki

kan förklaras så här: (g)fin. Katu <– fsv. gata: gatu(-) (alla andra kasusformer förutom nominativ singularis har u i andra stavelsen hos svaga femininer);

(g)fin. Mylly <– fsv. mylna: mylnu(-) (finskans vokalharmoni, annars samma förklaring som ovan);
fin.
Hyysä-tä <– sv. Hysa (vokalharmoni);
fin. Leikki <– fsv. Lēker (den fornsvenska nominativändelsen -er lånas aldrig till finskan där dylika lånord slutar på -i (se Heikkilä 2012b: 52–53)).

Vad den andra seriens ord beträffar ser vi att de lånade lexemen likaså är alla tvåsta- viga och det har också låneoriginalen varit. Varför har då ena hälften av de lånade lexemen a och andra hälften o som slutvokal? Därför att de tillhör olika lånordsskikt och i själva verket mycket troget återspeglar låneoriginalets ljudutveckling. Påpekas bör att det ofta finns flera beviskraftiga ljud i ett och samma ord vad dateringskriterier beträffar. Ett ypperligt exempel på ett beviskraftigt ordpar av samma ursprung men av olika ålder är kenkä ʼskoʼ ~ kinkku ʼskinkaʼ, vilkas ljudhistoria är följande: (ur)fin. Kenkä (vokalkombinationen eä är ett tecken på ordets höga ålder; jfr saN. Gieggi ʼsulaʼ < ursa. *keŋkȧ <– urgerm. *skenkan) < pregerm. *skengan, *skengā ʼlårben, benskinnʼ > urgerm. *skenkō > surgerm. *skinkō > fsax. Skinka > mlty. Schinke –> fsv. Skinka (svagt femininum) –> (g)fin. Kinkku (så här tung stavelsestruktur efter rotvokalen är ett indicium på ordets relativt unga ålder).

Lånordens konsonantism brukar vara beviskraftigast.

Kaappi <– skāp_> skåp
masto <– mast_
tassu <– tass_
lakana <– lakan_
sänky <– säng_
katu <– găta: gătu

 

35

 

mylly <– mylna: mylnu > mölla
hyysätä <– hysa
leikki <– fsv. Lēker < fornnord. Leikr < urnord. laikaz
ruoka <– furgerm. *rōgā > urgerm. *rōkō
paikka <– furgerm. *spaikā
kansa <– furgerm. *kansā/*χansā > urgerm. *hansō (> fhty. Hansa, mlty. Hanse –> fin. Hansa)
linko <– urgerm. *slingōn
ruokko <– urgerm. *rōkō
sakko <– urgerm. *sakō

I stället för skenbar oregelbundenhet i ljudsubstitution och däravföljande icke-beviskraftighet, är det fråga om olika lånordsskikt.

Även i det motsatta fallet skulle denna icke-beviskraftighet gälla endast slutstavelsens vokal!

Kritiken mot lånordens beviskraft har orsakats av den endast till synes rådande godtyckligheten i valet av andra stavelsens vokal på låntagarhåll, som obefogat har generaliserats att gälla samtliga ljud hos lånord, vilket är ett dubbelt fel.

Efterstavelsernas obetonade vokaler har i genomsnitt onekligen substituerats mindre konsekvent och mindre källspråkstroget än andra ljud i lånorden, men det betyder in-galunda att lånordens beviskraftighet och däravföljande värde för diakronisk språk-forskning kan förkastas, något som också Thomas W. Juntune (1973: 22, 31) och Paula Loikala (1977: 243, 245) medger, för lånordens ljuddräkt tillhandahåller ofta andra dateringskriterier, av vilka ordens konsonantism jämte rotstavelsens vokal oftast är pålitligast. Även om slutstavelsens vokal förbisågs helt och hållet i analysen skulle flertalet av dateringskriterierna ändå stå kvar!

Den framförda men till stor del obefogade kritiken är förståelig mot bakgrund av att de olika germanska lånordsskikten i östersjöfinskan och samiskan var betydligt mindre urskiljbara ännu på 1970-talet.

 

36

 

Stora framsteg på fronten har nämligen tagits efter 1970-talet för ett antal nya ljudsub-stitutionsregler och därmed också nya dateringskriterier har uppdagats sedan dess (se Nuutinen 1992: 133–134; Lehtinen 2007: 222–226). I dagsläget är vi kapabla att inse att exempelvis orden

huora (<– fsv. hōra),
matara ʼmadraʼ (<– surnord. *maðᵃran)9,
kenno ʼcell, hinnaʼ (<– urgerm. *χennōn),

[HM: Ei käy: kermaanin h:sta ei tule suomeen k:ta]
paikka ʼplats, ställeʼ (<– furgerm. *spaikā) och
hakea ʼsökaʼ (< urfin. *šakitak<– pregerm. *sāgejana) tillhör var sitt lånordsskikt i stäl-let för att röja godtycklig substituering av slutvokalen (se Palviainen 2004:228 – 229).

[HM: Eikä kermaanin s:ta tule suomen h:ta, eikä toisinkaan päin.]

Alla (lån)ords ljuddräkt är inte beviskraftig, såsom jag redan har konstaterat, eftersom alla (lån)ord inte råkar innehålla beviskraftiga ljud eller ljudkombinationer, men mån-ga (lån)ords ljuddräkt är häpnadsväckande beviskraftig om man bara kan tyda teck-nen. Jag påminner om det faktum att all fonologisk och morfologisk diakronisk språk-forskning grundar sig på analys av det ifrågavarande språkets lexikon, vilket dess ur-sprung än är (jfr Aikio 2013). Till dem som trots det ovansagda ifrågasätter bevisvär-det av de mycket talrika germanska lånorden i de västuraliska språken men anlitar sporadiska senurgermanska belägg hos antika författare ställer jag frågan, varför lati-net duger som vittne men uraliska språk inte. Det är ju i bägge fall fråga om lånat språkgods med sina respektive ljudsubstitutioner. Är det bara så att quidquid latine dicitur, altum videtur?

 

1.7 Tidigare forskning


Språkhistorisk forskning har en lång och anrik tradition bakom sig (se t.ex. Parpola 2002:138–140; Campbell 2004: 1–2,379). Forskningen i de forna kontakterna mellan germanerna och finnarna påbörjades av forskare som talade skandinaviska språk som sitt modersmål. Forskningen i finskans lånordsskikt av indoeuropeiskt ursprung utvecklades till vetenskap av dansken Vilhelm Thomsen under andra hälften av 1800-talet (Juntune 1973: 1; Aikio & Aikio 2001: 3; Bentlin 2008: 28). I våra dagar finns det emellertid endast mycket få nordister och germanister vilka engagerar sig i fennougristik, och likaså rätt få fennougrister som också intresserar sig för nordistik och/eller germanistik.

Jag har dock namnkunniga fränder i de här ämnenas långa historia. Jag följer bl.a. i Vilhelm Thomsens, Karl Bernhard Wiklunds, Elof Hellquists, Torsten Evert Karstens, Björn Collinders, Tryggve Skölds och Lars Huldéns fotspår.

9 Se Heikkilä (2012c: 106).

 

37

 

Mitt arbete fortsätter Jorma Koivulehtos gedigna insatser (se t.ex. 1997b, 1999a, 1999b, 2003, 2006) i dateringen av urspråksstadiernas ljudhistoria och utforskningen av de språkliga kontakterna mellan urfinnar och ursamer och deras indoeuropeiska grannar urgermaner, urbalter, urslaver osv. genom lånord (se Lehtinen 2007: 11). 10

En liknande kronologisk insats ingår också i två artiklar av Pekka Sammallahti (1977: 129–133, 1984: 151). En kortfattad tabell över de viktigaste urnordiska ljud-övergångarna och de antagna dateringarna av dessa ingår i en artikel av Ann-Marie Ivars (2002: 88). Tomas Riad (1992) har försökt kronologisera och datera urnordisk synkope. För att till fullo förstå avhandlingens innehåll borde läsaren ha åtminstone grundläggande kunskaper i urgermanskans, urnordiskans, urfinskans och ursamiskans ljudhistoria.

Pregermanskans och urgermanskans ljudhistoria kan studeras i bl.a. Don Ringes verk From Proto-Indo-European to Proto-Germanic (2006) och i Euler Wolframs och Konrad Badenheuers verk Sprache und Herkunft der Germanen (2009) samt i klas-sikern Germanische Sprachwissenschaft I–III av Hans Krahe och Wolfgang Meid (1969). Om urnordiskans historiska fonologi och mycket annat kan läsas i samlingsverket

The Nordic Languages (2002–2005) och Einar Haugens bok The Scandinavian Lan-guages (1976) samt i Det språk som blev vårt av Gun Widmark (2001), klassikerna Svensk språkhistoria I (1968), Isländsk grammatik (1966) och De nordiska språken (1965) av Elias Wessén inte att förglömma. En kort översikt över urnordiskan ingår trots namnet också i Gertrud Petterssons lärobok Svenska språket under sjuhundra år (2005). Omljud och synkope samt periodiseringen av urnordiskan (Proto-Norse) behandlas av Terje Spurkland (2006). En ingående införing i historien av Nordens samtliga språk skriven på nordiska språk är Nordens språkutgitt av Nordisk språksekretariat (1997).

En utförlig handbok i förurfinskans och urfinskans ljudhistoria är Tapani Lehtinens Kielen vuosituhannet(2007). De samiska språkens historia behandlas djupgående i Pekka Sammallahtis verk The Saami Languages (1998) samt i Johdatus lapin kie-len historiaan (1981) och The History of the Lapp Language (1988) av Mikko Korho-nen. Ett riktigt uppslagsverk om samerna är The Saami – A Cultural Encyclopaedia (2005). Ett nytt översiktsbidrag om samiskan är Janne Saarikivis artikel Saamelais-kielet – nykypäivää ja historiaa (2011). En bra handbok i namnforskning är Nimistön-tutkimuksen perusteet av Ainiala, Saarelma och Sjöblom (2008) och ett viktigt namn-typologiskt bidrag är Eero Kiviniemis publikation Paikannimien rakennetyypeistä
(1975).

10 Det faktum att Koivulehtos verk är av stor vikt i min avhandling hindrar mig dock inte att även kritisera honom när jag anser det befogat.

38

Raimo Anttilas verk Historical and Comparative Linguistics (1989) är en diger meto-disk introduktion till diakronisk språkvetenskap. En klassisk införing i språkhistorisk forskning är Johdatus kielihistoriaan av Paavo Ravila (1966).

Landhöjningen och dess hastighet vid norra Östersjöns stränder utgör en viktig date-ringsgrund i ortnamnsforskning och arkeologi. Landhöjningsfenomenet behandlas i Jukka Kyllis artikel Maa kohoaa, mutta miten?(2001). Kol-fjorton-datering presente-ras och problematiseras i Christian Carpelans artikel Radiohiiliajoituksesta (2001). Därutöver kan nämnas samlingsverket Johdatus arkeologiaan(2008). Språkföränd-ringens teori kan studeras exempelvis i Principles of Linguistic Change av William Labov (1994) och Explaining Language Changeav William Croft (2000). Jag fram-håller vikten att göra en principiell skillnad mellan språkförändring och synkronisk språklig variation. De är nog nära besläktade begrepp men inte synonyma. Föreliggande avhandling handlar om språkförändring.

Lånordsforskning är ofta ”bara” etymologisering av enstaka lexem i ett språk, vilket visserligen också är högst relevant, men samma lånord är därutöver effektiva ljud-historiska verktyg (jfr Lehtinen 2007: 48; Andersson 2011: 9). Lånordsforskning i ett urspråks ljudhistorias tjänst har visserligen bedrivits tidigare men jag ämnar göra det mera systematiskt än man hittills har gjort. Ljudhistorisk och etymologisk forskning har varit livlig inom fennougristiken på 2000-talet tack vare bl.a. Jorma Koivulehtos, Petri Kallios, Ante Aikios, Janne Saarikivis och Jaakko Häkkinens insatser. I och med föreliggande avhandling blir ljudhistorien förhoppningsvis åter aktuell inom nordistiken (och förblir det inom fennougristik).

Lånordsforskningen intar en central position i mitt arbete i likhet med Jorma Koivu-lehtos talrika kontributioner. Lånordsforskningen är emellertid en mycket krävande gren av språkvetenskapen eftersom lånordsforskaren bör känna både långivarhållets och låntagarhållets ljudhistoria och lexikon, men lånordsforskningens potential är också stor. Ljudsubstitutioner är viktiga i lånordsforskningen (se Loikala 1977: 238). Man skulle kunna konstatera att ljudsubstitutionsregler är ljudlagar i den process där lexikaliskt stoft lånas från ett bestämt språk till ett annat bestämt språk. Ljudsubstitu-tionsreglerna härrör från låntagarspråkets fonemuppsättning och fonotax, och de för-ändras i och med att fonemuppsättningen och fonotaxen förändras.Om de gamla ger- manska lånordens ljudsubstitutionsregler i olika skeden i urfinskan har förutom Jor-ma Koivulehtos artiklar (t.ex1976a;1976b;2002: 583–594; 2003: 583, 585, 589) skri- vits bl.a. i den etymologiska ordboken Lexikon der älteren germanischen Lehnwörter in den ostseefinnischen Sprachen(1991: XVII–XII) och i Tette Hofstras doktorsav-handling (1985: 19–116), där också dateringskriterier behandlas. Ante Aikio (2006) och Jaakko Häkkinen (2010b) har behandlat de germanska och östersjöfinska lån-ordens ljudsubstitutionsregler i ursamiskan. Substitutionerna reflekterarlåntagarsprå- kets fonemparadigm och fonotax. Urfinskans och ursamiskans samt deras förstadiers fonemparadigm och fonotax har behandlats av bland andra Pekka Sammallahti (1988: 491–494, 1998: 117–131, 198–202) och Petri Kallio (under utgivning). Mikko Korhonen (1981:77‒125) och Pekka Sammallahti (1998:181‒189) behandlar för-tjänstfullt den relativa kronologin i ursamiskans talrika vokaliska ljudövergångar. I Korhonens och Sammallahtis studier åstadkoms kronologin huvudsakligen med hjälp av den historisk-komparativa metoden och inre rekonstruktion. 11

Sammallahti (1998) utnyttjar också evidens från lånordsforskningen. Den absoluta kronologi som uppställts av Korhonen och Sammallahti är emellertid mycket bred när det gäller tidsintervallen, och ingen enighet råder i vetenskapssamfundet angående den. Mikko Korhonen (1981: 27, 34, 47, 1988: 265) estimerar att ursamiska talades mellan åren 1000 f.Kr. och 700/800 e.Kr. och Pekka Sammallahtis (1998: 122) beräk-nade tidsrymd som börjar från början av bronsåldern ca 1500 f.Kr. är ännu bredare.

Den yngre forskargenerationens språkhistoriker indoeuropeisten Petri Kallio (2006: 14, 19, 2009:37), sameforskaren och fennougristen Ante Aikio (2006:39-40) och fen- nougristen Jaakko Häkkinen (2010a: 32, 2010b: 55) påstår att ursa-miskans äldsta ljudövergångar skedde under förromersk järnålder (ca 600-1 f.Kr.). Petri Kallio (2009: 37) har nyligen uppskattat att dessa ljudövergångar skedde i tid-sintervallen några hundraår före och efter tideräkningens början, och Jaakko Häkkinen (2010b: 55) framför en liknande uppskattning i den tabell som ingår i hans artikel.Efter att ha utar- betat en relativ kronologi och tidsintervall för urfinskans konsonantiska ljudövergån-gar konstaterar Kallio (2007:246) att han inte försöker ge någon närmare datering av dem. Jag strävar däremot efter att kunna göra precis detta i föreliggande avhandling.

11 Korhonens och Sammallahtis forskning bygger naturligtvis på tidigare forsknings-rön, varav de enskilt viktigaste kanske är Erkki Itkonens många ljudhistoriska under-sökningar (se t.ex. Itkonen 1948,1966,1969; jfr Sammallahti 1988: 478–479), men jag behandlar som sagt inte forskningshistorien närmare utan det, hur man åstadkommer nya vetenskapliga rön om samtliga dessa urspråk genom att sammanföra den existe-rande kunskapen om urgermanskans, urnordiskans, urfinskans och ursamiskans ljudhistoria. Lånorden utgör en bro som överbryggar klyftan mellan de inblandade urspråken.

 

40

 

1.8 Om forskningsämnets (språk) Politiska och etiska anknytningspunkter

 

Som biprodukt av att ljudövergångarnas inbördes kronologi och datering samt gamla ortnamns etymologi och datering klaras upp berörs också frågan om vilket nuvaran-de språks föregångare som längst har talats i Fennoskandien. Man bör förhålla sig vetenskapligt till forskningsrönen, d.v.s. så objektivt och sansat som möjligt (jfr s. 135–136). Å ena sidan får varken minoriteter eller majoriteter diskrimineras med anledning av forskningsrönen, men å andra sidan får s.k. politisk korrekthet inte heller diktera vad som får publiceras om (språk)historien.

 

 

41

 

2 Om den relativa och absoluta kronologin i de urgermanska,

Förursamiska och medelurFinska
ljudövergångarna

2.1 Inledning

Nedanstående två citat fungerar som ett bra underlag och en bra motivering inte bara för detta kapitel utan egentligen för hela min avhandling.”Es würde [...] einen bemerkenswerten Fortschritt bedeuten, wenn es gelänge, von einem Terminus ante quem zu einem Terminus a quo (= terminus post quem) zu gelangen und – wie auf os[tsee]fi[nnische] Seite – so auch auf germ[anische] Seite eine approximative Da-tierung zustande zu bringen und Übereinstimmung oder Vergleichbarkeit beider Sei-ten zu erreichen. So könne man zu einer endgültigen Sicherheit hinsichtlich der Po-sitionen der Archäologie kommen.” (Fromm 1977: 142; Hofstra 1985: 200) ”Kanta- saamen [kielellisillä] innovaatioilla on omaehtoisuuden leima, kun taas lukuisat kan-tasuomen innovaatiot on Lauri Posti uskottavasti selittänyt germaaniseksi vaikutuk-seksi. Kaikkiaan näiden innovaatioiden keskinäisen järjestyksen selvittäminen olisi kiinnostava tehtävä. Lainasanatutkimus näyttää antavan tällaiselle työlle hyvät kiinnekohdat.” (Sammallahti 2002: 170)

[”Ursamiskans [språkliga] novationer har en egenartad prägel medan Lauri Posti tro-värdigt har förklarat talrika urfinska novationer som germanskt inflytande. Allt som allt vore det ett intressant uppdrag att reda ut den inbördes ordningen av dessa novationer. Lånordsforskningen verkar ge ett sådant arbete goda hållpunkter.”]

I detta kapitel behandlar jag de urgermanska och medelurfinska ljudövergångarna samt de äldre ursamiska ljudövergångarna. En viktig fråga är hur de kronologiskt förhåller sig till varandra. En annan viktig fråga är när dessa ljudövergångar skedde.

42 Om den relativa och absoluta kronologin i de urgermanska, förursamiska och medelurfinska ljudövergångarna

Syftet med avhandlingens första innehållskapitel är att iordningställa och så exakt som möjligt datera

1) urgermanskans alla viktigaste ljudövergångar;
2) alla ljudövergångar under ursamiskans första period vilka berörde vokalerna;
3) ursamiskans konsonantiska ljudövergångar *š > s och *č > c samt återuppkomsten av fonemet /š/;
4) medelurfinskans alla viktigaste ljudövergångar. 12

Man kan gott säga att detta kapitel utgör en tematisk fortsättning och fördjupning av min artikel Huomioita kantasaamen ajoittamisesta ja paikantamisesta sekä germaa-nisia etymologioita saamelais-suomalaisille sanoille (”Iakttagelser om dateringen och lokaliseringen av ursamiskan samt germanska etymologier för finsk-samiska ord”),
som utkom i tidskriften Virittäjä 1/2011 och fungerar som avstamp för det här kapit-let. I den ovan nämnda artikeln föreslog jag bland annat en datering till tideräknin-gens början för den första fasen *a > *o av den ursamiska ljudövergången *a >> uo som är en av de talrika omvälvande vokaliska ljudövergångar som vände upp och ner på förursamiskans finsk-ugriska vokalism. Den ifrågavarande ljudövergången är bland de äldsta, men inte äldst av de vokaliska ljudövergångar som ursamiskan ge-nomgick (Aikio 2006:40). Jaakko Häkkinen (2010b: 51, 55) har i sina undersökningar kommit fram till en liknande datering. Forskningsämnet är ett jättepussel som ligger i små spillror och som man måste ta tag i någon ända. Det är bäst att börja med utredningen av den relativa kronologin av sådana ljudövergångar som bäst låter sig ordnas och kan fungera som hållpunkter i fortsättningen. Därefter kan man fortskrida till mera utmanande fall.

2.2 stommen i den relativa kronologin i ljudövergångarna

Jag skrider nu till verket och börjar sätta de urgermanska, urfinska och ursamiska ljudövergångarna i kronologisk ordning. Den (första) germanska ljudskridningen (ty. die (erste) germanische Lautverschiebung) eller Grimms lag 13, Verners lag (ty. das Vernersche Gesetz) och fixeringen (ty. Festlegung) av den rörliga accenten (betonin-gen) till ordets första stavelse (= initialbetoning) är de tre mest iögonenfallande och förmodligen också viktigaste och mest kända urgermanska ljudövergångarna.

12. De medelurfinska ljudövergångar som jag kommer att behandla är bl.a. ljudöver-gången *i > e  i sluten efterstavelse, i-ljudets återuppkomst i samma position genom *Vj > i, de palataliserade konsonanternas depalatalisering och uppkomsten av stadieväxlingen.

13. Ljudlagen har fått sitt namn efter den tyske språkvetaren Jacob Grimm som dock inte själv upptäckte den germanska ljudskridningen, som i själva verket uppda-gades av den danske lingvisten Rasmus Rask år 1818, men Jacob Grimm myntade och definierade begreppet die germanische Lautverschiebungoch gjorde den allmänt bekant år 1822 (Krahe & Meid 1969: 82; Vennemann 1984: 4; Sigurd 1991: 15).

Med tanke på de germanska språkens senare morfofonologiska utveckling hade den ovan beskrivna accentframflyttningen med initialbetoning som resultat och däravföl-jande reduktion av obetonade stavelser mest långtgående konsekvenser (Krahe & Meid 1969a: 43, 49; Haugen 1976: 103; Riad 1992: 93, 126; König 2011: 45). De germanska språken kännetecknas emellertid fonologiskt av den germanska ljudskrid-ningen som skiljer dem från de övriga indoeuropeiska språkgrenarna.Den germanska ljudskridningen är kriterium nummer ett på de germanska språken i förhållande till andra indoeuropeiska språk (se Wessén 1965: 9–10; Krahe & Meid 1969: 82; Euler & Badenheuer 2009: 58; Kroonen 2013: XXVII). Germanisterna har bevisat att den skedde i ett tidigt skede av urgermanskan, dock efter laryngalbortfall och s.k. kentu-misation (Ringe 2006: 88–90, 93–94, 102–103; se också Heikkilä 2012e: 14–15). Därför lämpar sig den germanska ljudskridningen (= Grimms lag) bra som utgångspunkt i en språkhistorisk studie som denna.


2.2.1 Grimms lag och verners lag


Grimms lags standardversion lyder så här: Indoeuropeiska oaspirerade tonlösa klusi-ler blir pregermanska aspirerade tonlösa klusiler (Tenues) vilka övergår till homorga-na tonlösa frikativor, aspirerade tonande klusiler (Mediae aspiratae) övergår till homorgana tonande frikativor och tonande klusiler (Mediae) övergår till homorgana tonlösa klusiler, d.v.s.

PIE *p, *t, *k, * (> pregerm. *, *, *, *kʷʰ) > urgerm. , *þ, *χ, *χʷ,

PIE *, *, *, *gʷʰ > urgerm. , *ð, *ǥ, *ǥʷ och

PIE *b, *d, *g > urgerm. *p(ʰ), *t(ʰ), *k(ʰ)

(Krahe & Meid 1969a: 80–93, 136; Foley 1977: 40–41; Ramat 1981: 34–35, 37; Ringe 2006: 93–102; Bjorvand & Lindemann 2007: 10–11; Euler & Badenheuer 2009: 54; König 2011:44–45; Miller 2012:239). 14

14 Den annars ovillkorliga germanska ljudskridningen hade två undantag:

1) Frikativisering av de tonlösa pregermanska klusilerna *p, *t, *k förhindrades av omedelbart föregående s (t.ex. lat. Status ~ sv. Stad);

2) Frikativisering uteblev också i den senare komponenten av ett konsonantkluster bestående av två klusiler (t.ex. lat. o ct o ~ fhty. a ht o). (Schmidt 1976: 35; Keller 1995: 85). Som jämförelse kan nämnas att även den finska stadieväxlingen (= för-svagning av klusilerna i sluten obetonad stavelse) förhindras av just föregående s (t. ex. furfin. *juxiksitak > *jookse tak > surfin. *jookstak > fin. juosta ʼspringa, löpaʼ, furfin. *pesitäk  > surfin. *pestäk > fin. pestä ʼtvättaʼ; jfr furfin. *menitäk > surfin. *menδäk > fin. mennä ʼgåʼ, furfin. *puritak > surfin. *purδak > fin. purra ʼbitaʼ, furfin. *saxitak > surfin. *saaδak > fin. saada ʼfåʼ, furfin. *lavlatak > surfin. *laulaδak > fin. laulaa ʼsjungaʼ).


44 Om den relativa och absoluta kronologin i de urgermanska, förursamiska och medelurfinska ljudövergångarna


Den germanska ljudskridningen var alltså en stor frikativisering, där indoeuropeiska klusiler utvecklades till homorgana frikativor i urgermanskan. Som följdföreteelse utvecklades de tonande klusilerna *b, *d, *g till sina tonlösa motsvarigheter p, t, k. Om ett mänskligt språk bara har en serie klusiler – såsom det var fallet med urger-manskan efter Grimms lags verkan – så är klusilerna tonlösa, som är omärkta (un-marked) ur språktypologins synvinkel (se Karlsson 2003: 76; Miller 2012: 28, 80–81). Grimms lag var därmed en kedjereaktion – en riktig konsonantrotation.

En annan känd och betydelsefull urgermansk ljudlag är Verners lag enligt vilken de tonlösa frikativorna */φ, þ, χ/ som uppkommit genom Grimms lag blev sina tonande motsvarigheter *[ƀ, ð, ǥ] i icke-uddljud om ordets indoeuropeiska accent inte låg på närmast föregående stavelse. 15

Verners lag berörde också den enda pregermanska frikativan, sibilanten /s/ som blev [z] i samma icke-uddljudande ljudomgivning. (Braune & Ebbinghaus 1961: 55; Wes-sén 1966: 34; Krahe & Meid 1969a: 85; Ramat 1981: 37–38; Vennemann 1984: 6; Ringe 2006: 102; Bjorvand & Lindeman 2007: 11–12; König 2011: 45). Att obetona-de tonlösa frikativor blir sina tonande motsvarighete (försvagas) (= Verners lag) är ett uttryck för centralisering av betoningen i den rörliga ordaccenten (jfr Foley 1977: 28–34; Ringe 2006: 105; se också Lehtinen 2007: 153). Centraliseringen tyder i sin tur på att den indoeuropeiska musikaliska (melodiska) accenten (= intonationsaccen-ten) då hade blivit dynamisk till sin karaktär, men den rörliga accenten hade ännu inte försvunnit.

Ljudövergångarna *b, *d, *g > p(ʰ), t(ʰ), k(ʰ) var undantagslöst ovillkorliga.

De skedde oberoende av huruvida ljudet i fråga fanns i udd-, in- eller slutljud och vil-ken stavelse betoningen låg på, därmed också i obetonad position (= Verneromgiv-ning) (t.ex. sansk. véda ʼhan/hon vetʼ < PIE *wóyde > urgerm. *wait > got. wait ʼhan/hon vetʼ, sansk. ájras ʼfält, ängʼ < PIE *h2éǵros > urgerm. *akraz > got. Akrs ʼåkerʼ, sansk. yugám ʼokʼ < PIE *yugóm > urgerm. *juka > got. juk ʼokʼ och sansk. Jīrnám ʼslitenʼ < PIE *ǵṛh2nóm > pregerm. *gurnóm > urgerm. *kurna > sv. korn; se också finskans pregermanska lånord kelvata: kelpaa, nauta, löytää och kausi och deras urgermanska låneoriginal nedan) och tillika i typiskt obetonade grammatiska ord (t.ex. lat. och gr. ego < post-PIE *ego ʼjagʼ > urgerm. eka ʼjagʼ) (Ringe 2006: 86, 98 – 99).

 

15. Det finns i själva verket ett undantag, nämligen det obetonade uddljudande pre-fixet  ga- (< urgerm. *ǥa- < furgerm.*χam-< PIE *kom > lat. com-, con-, hett.-kan), som dock följer Verners lag såtillvida att en obetonad stavelses tonlösa frikativa blir sin tonande motsvarighet, men för det här prefixets vidkommande alltså också i udd-ljud, exempelvis PIE *kommoinis ”gemensamt byte” > lat. communis ʼgemensamʼ (> sv. kommun), urgerm. *ǥamainiaz ʼgemenʼ > got. gamains, fhty. gimeini, feng. Gemǽne (Ramat 1981: 39; Koivulehto & Vennemann 1996: 167; Bjorvand & Lindeman 2007: 381; Hellquist 2008: 274; se också Heikkilä 2012c: 105–108).


45


Eftersom detta fonetiskt sett innebär en förstärkning (se Foley 1977: 50), finner jag det tämligen sannolikt att denna avtoning bör ha föregått Verners lag som alltså innebär en försvagning av en obetonad tonlös frikativa (se Ringe 2006: 98–99).

Jorma Koivulehto och Theo Vennemann (1996: 172–173) samt redan före dem Paolo Ramat (1981: 38, 40) och Theo Vennemann själv (1984: 20–42) påstår det motsatta och anser att Verners lag föregick Grimms lag.

Koivulehto och Vennemann (1996: 167–179) antar vidare att den tidigarelagda Ver-nerska lagen ligger bakom den östersjöfinska och även den samiska stadieväxlingen. Vennemann (1984: 21) hade redan tidigare kastat fram denna hypotes. Koivulehto och Vennemann (1996: 172) förmodar att de tonlösa indoeuropeiska klusilerna *p, *t, *k först blev sina tonande motsvarigheter *b, *d, *g i obetonad position (Verner-omgivning (ty. Verner-Umgebung)) genom Verners lag och därefter frikativiserades samtliga klusiler enligt Grimms lag.

Koivulehto och Vennemann (1996: 173) påstår vidare att det inte är väsentligt huru-vida de pregermanska tonlösa klusilerna var aspirerade eller ej. Jag håller inte med om detta. Jag påstår i stället att Koivulehtos och Vennemanns hypotes är omöjlig just i den framlagda ordalydelsen. Frågan om aspirationen påverkar uttryckligen och i högsta grad slutresultatet av den germanska ljudskridningen (se nedan), och om den rekonstruerade urgermanska ljudhistorien inte stämmer med de ljudövergångar som verkligen skedde, så faller Koivulehtos och Vennemanns hypotes i och med det. Ljudövergångskedjan Grimms lag och Verners lag bör nämligen studeras som helhet, inte bit för bit. Detta framhävs av Jorma Koivulehto, Petri Kallio och Asko Parpola (1997: 49) när de häftigt kritiserar Kalevi Wiik. Koivulehto och Vennemann gör (1996) sig emellertid själva skyldiga till precis samma sak. Koivulehtos och Vennemanns hypotes vore mycket beaktansvärd om den germanska ljudskridningen enbart bestod av frikativisering av klusilerna.
 

Men såsom namnet den germanska ljudskridningen antyder är det fråga om en kon-sonantrotation där avtoningen av de tonande indoeuropeiska klusilerna *b, *d, *g > p(ʰ), t(ʰ), k(ʰ) också ingår som följdföreteelse. Detta låter Koivulehto och Vennemann bli att nämna.

Detsamma görs av Euler och Badenheuer (2009: 54), vilket är minst sagt besynner-ligt. Om de indoeuropeiska tonlösa klusilerna *p, *t, *k hade blivit **b, **d, **g i Ver-ner-omgivning i pregermanskan såsom Koivulehto och Vennemann (1996: 172–173) förmodar,skulle de ha sammanfallit med de pregermanska tonande klusilerna *b, *d, *g (> p(ʰ), t(ʰ), k(ʰ)), något som inte har skett, för *p, *t, *k blev *φ (> f), *þ, *χ (> h) i betonad position och *ƀ, *ð,*ǥ i obetonad position (Verner-omgivning) enligt Verners lag, medan de indoeuropeiska tonande klusilerna *b, *d, *g utvecklades till p(ʰ), t(ʰ), k(ʰ) genom avtoning i alla stavelser.


46 Om den relativa och absoluta kronologin i de urgermanska, förursamiska och medelurfinska ljudövergångarna


Om *p, *t, *k och *b, *d, *g hade sammanfallit till *b, *d, *g i Verner-omgivning, så hur skulle då somliga av dem ha utvecklats till p, t, k och andra till *ƀ, *ð, *ǥ i samma ljudposition?

I ärlighetens namn bör det nämnas att det verkligen har skett en sporadisk ljudöver-gång *t>*d i inljud i slutet av ordroten i pregermanskan bevisligen före den germans- ka ljudskridningen, men det uppkomna ljudet *d har sedermera ljudlagsenligt utveck-lats till t genom Grimms lag, exempelvis fvn. Flatr ʼflatʼ < urgerm. *flataz < pregerm. *pladós < PIE *platós > lit. platùs, gr. platús (jfr PIE *pláto- > urgerm. *fláþan > ty. Fladen ʼpannkakaʼ) (Udolph 2002: 549–550; Bjorvand & Lindeman 2007: 277 – 279).

Koivulehtos och Vennemanns hypotes bevisas som felaktig av detta faktum, något som kan demonstreras med följande exempel: Utgången av ljudutvecklingen av or-det *teutā ʼfolkʼ skulle enligt Koivulehtos och Vennemanns hypotes ha blivit pre-germ. *teutā > furgerm. **teudā > urgerm. **þéutō > got. **þiuta, fornnord. **þjut, i stället för den på riktigt försiggångna ljudutvecklingen pregerm. *teutā > furgerm. *þeuþā > urgerm. *þéuðō > got. þiuda, fornnord. þjuð.

Det samsamiska ordet doarvi ʼså mycket som behövs (av last, lass); tillräcklig mängdʼ är det enda upptäckta (lån)ord som ens teoretiskt skulle kunna antyda det motsatta (se Koivulehto 2002: 586). Ordets ljuddräkt kan dock förklaras problemfritt utan att man behöver anta en pre-Grimmsk Verners lag: (lit. tarpà ʼökningʼ <) PIE *torpā
ʼtillfredsställandeʼ > furgerm.*þɔrφā > *þɔrƀā –> fursa. *tɔrva sursa. *tɔ:rvē > saN. doarvi.På långivarhåll utvecklades ordet sedermera till urgerm.*þárƀō (>got. Þarba ʼbehovʼ) > urnord. *þarƀu (–> saN. dárbu ʼbehovʼ) > fisl. þǫrf, fsv. Þarf ʼbehovʼ (jfr fin. tarve: tarpeen ʼbehovʼ)). Nämnas bör att första stavelsens labialvokal i ursamis-kan inte med säkerhet vittnar om att ordet skulle ha lånats från en tillvokalismen ar-kaisk urgermansk språkform där den germanska ljudskridningen har föregått ljud-övergången *o > a. Det finns paralleller till substitueringar av indoeuropeiskt a med uraliskt o framför allt framför r och n, exempelvis indoir. *árbhas–> furfin. *orpa > kar. Orpoi ~ saN. oarbbis ʼföräldralösʼ, urbalt. Ardis ʼtakåsʼ > urfin. *orti > fin. orsi ʼtakåsʼ, furgerm. *anþja ʼände, pannaʼ –> urfin. *ońćća > fin. otsa ʼpanna (ansikts-partiet)ʼ och urbalt. *aštrasʼvassʼ –> urfin. *ostra > fin. ohra, otra, kar. osra ʼkornʼ (Koivulehto 1999a: 224; Häkkinen 2004: 818, 839).


47


Ett pre-Vernerskt obetonat *o kan dock eventuellt ha sammanfallit med det från sen-urindoeuropeiskan nedärvda korta a-ljudet senare än ett betonat *o, som mycket ti-digt sammanföll med a (Krahe & Meid 1969a:65–66). Säkert är att den pregermans-ka labialvokalen *o i nordvästgermanskan utvecklades till u framför nasalen m i obe-tonad stavelse i inljud (Haugen 1976: 110; Nielsen 2002: 563). Detta är det enda undantaget från den annars ovillkorliga urgermanska ljudövergången *o > a.

Såsom det framgår ovan var Paolo Ramat (1981) först ute med den nya hypotesen angående Grimms och Verners lag samt accentframflyttningens inbördes kronologi. Ramats hypotes (1981:40) är i sin helhet följande:

1. PIE *p, *t, *k > pregerm. *ƀ, *ð, *ǥ i obetonad position (= Verners lag)
2. fixeringen av ordaccenten till ordets stamstavelse (= accentframflyttning)
3. pregerm. *p, *t, *k > furgerm. *pʰ, *tʰ, *kʰ i betonad stavelse (= första skedet av Grimms lag)
4. furgerm. *pʰ, *tʰ, *kʰ > urgerm. *f, *þ, *χ och furgerm. *bʰ, *dʰ, *gʰ > urgerm. *ƀ, *ð, *ǥ (= andra skedet av Grimms lag)
5. furgerm. *b, *d, *g > urgerm. *p, *t, *k (= tredje skedet av Grimms lag).

Jag anser att Ramats hypotes har två tydliga brister. Det är för det första fonetiskt implausibelt att utgå ifrån att de obetonade indoeuropeiska tonlösa klusilerna *p, *t, *k skulle ha frikativiserats (läs: försvagats) direkt till *ƀ, *ð, *ǥ utan ett mellansta-dium *b, *d, *g och utan att de obetonade indoeuropeiska tonande klusilerna *b, *d, *g skulle ha del- tagit i samma försvagningsutveckling. Bl.a. danskans och spans-kans belagda ljudhistoria utgör ett bra motexempel på Ramats hypotes (Foley 1977: 32–34). Detta osannolika fonetiska ”hopp” från *p, *t, *k direkt till *ƀ, *ð, *ǥ över *b, *d, *g förutsätts dock uttryckligen av Ramats förklaringsmodell, för i det motsatta fallet skulle *p, *t, *k kontrafaktuellt ha sammanfallit med *b, *d, *g, något som inga-lunda har skett. För det andra är det föga sannolikt att de obetonade tonande klusi-lerna *b, *d, *g jämte de betonade tonande klusilerna *b, *d, *g skulle båda ha  utvecklats till *p, *t, *k (läs: förstärkts) om centraliseringen av betoningen (> Verners lag) och accentframflyttningen redan hade ägt rum, såsom Ramat antar.

Jag anser därför Ramats hypotes som osannolik på allmänfonetiska orsaker. Theo Vennemann (1984: 22) instämmer med Ramat (1981) i placeringen av Verners lag före Grimms lag, men annars skiljer sig Vennamanns hypotes (1984: 20–28) markant från alla tidigare utspel i den ifrågavarande ljudhistoriska problematiken, inte minst vad definitionerna beträffar. Vennemanns förklaringsmodell är följande:


47 Om den relativa och absoluta kronologin i de urgermanska, förursamiska och medelurfinska ljudövergångarna


1. PIE *p, *t, *k > pregerm. *pʰ, *tʰ, *kʰ i alla stavelser
2. PIE *b, *d, *g > pregerm. *p, *t, *k i alla stavelser
3. PIE *bʰ, *dʰ, *gʰ > pregerm. *b, *d, *g i alla stavelser
4. pregerm. *pʰ, *tʰ, *kʰ > furgerm. *b, *d, *g i obetonad position (= Verners lag)
5. furgerm. *pʰ, *tʰ, *kʰ > urgerm. *f, *þ, *χ i betonad stavelse (= Grimms lag enligt Vennemann)
6. urgerm. accentframflyttning Vennemann har uppenbarligen lagt märke till de uppenbara svagheterna i Ramats förklaringsmodell och försökt undvika dem och därmed fonetiskt förbättra hypotesen genom att placera avtoningen före accentframflyttningen.

Trots det har Vennemanns hypotes enligt min åsikt samma svaghet som Ramats hypotes, och därtill en betänklig detalj. Samma svaghet är antagandet att de avtonade klusilerna *p, *t, *k inte skulle ha försvagats i Verner-omgivning.

Jag betvivlar starkt huruvida de av Vennemann antagna nästan homofona konsonantserierna *p, *t, *k (< *b, *d, *g) [tonlöst/fortis] och *b, *d, *g (< *bʰ, *dʰ, *gʰ) [tonlöst/lenis] skulle ha kunnat hållas isär i alla ljudomgivningar, eftersom till och med *pʰ, *tʰ, *kʰ [tonlöst/fortis/aspirerat] och *b, *d, *g (< *bʰ, *dʰ, *gʰ) [tonlöst/lenis/icke-aspirerat] bevisligen sammanföll i obetonad
position, fast de fonetiskt låg fjärmare varandra. Att definiera om Grimms lags omfattning, såsom Vennemann gör, hjälper inte forskaren att få de involverade fonetiska komponenterna att bättre gå ihop, för exakt samma komponenter existerar omdefinitionen till trots. Koivulehtos och Vennemanns hypotes från år 1996 är förståelig med tanke på den tidsanda som rådde då deras publikation utkom och som återspeglas i den. Kontakterna mellan urfinnar och urgermaner hade (i stort sett tack vare Jorma Koivulehtos forskning) visat sig vara betydligt äldre och djupare än man tidigare hade trott.

Eftersom det urgermanska inflytandet över urfinskan ansågs starkt var det naturligt att försöka härleda uppkomsten av den urfinska stadieväxlingen från urgermanskt adstrat. Eftersom man i mitten av 1990-talet ansåg (se Sammallahti 1998: 122) att urfinska talades så tidigt att den urgermanska ljudskridningen och den efterföljande Vernerska lagen inte kunde orsaka stadieväxling av kronologiska skäl, och eftersom stadieväxlingen lovande hade förklarats som urgermanskt adstrat av Lauri Posti (1953), tog Koivulehto och Vennemann vara på de möjligheter som den av Ramat (1981)
tidigarelagda Vernerska lagen tillhandahöll, eftersom den där hypotesen passade in i deras tänkesätt. Resultatet av försöket är dock mindre trovärdigt.


48

 

Postis, Koivulehtos och Vennemanns förklaring till tillblivelsen avstadieväxlingen är heller inte särskilt övertygande (se också Kallio 2000a), eftersom lånorden och låne-namnen och de däri ingående substitutionsreglerna vittnar om att de (ur)finska ljuden p, t, k substituerades i (ur)germanskan med antingen p, t, k eller b, d, g 16, eftersom (ur)finskans ljud p, t, k realiserades som mellanting av (ur)germanskans tonlösa aspirerade klusiler /p, t, k/ [pʰ, tʰ, kʰ] och delvis avtonade tonande klusiler /b, d, g/ [b, d, g] (jfr Vennemann 1984: 4, 10–11; Ladefoged & Maddieson 1996: 95): exempelvis ösfin. Kantalaksi –> fvn. Gandvik, (f)fin. Satakunta –> fsv. Satagundia (år 1334), surfin.*Perämaa –> urnord.*Beramā > fvn.Bjarmaland, (f)fin. Pirkkala –> fsv. Birkala (år 1328), ffin. *Peδrasaari –> sv. Pedersöre, fin. Piitime < ffin. *Piitin: Piitimen –> sv. Piteå, ffin. *Kalalaksi –> sv. Kallax, ffin. *Kaitasaari –> sv. Kaitsor/ Keitsor, ffin. Taypale ʼTaipaleʼ (belagt redan år 1234), fin. Kenkä –> sv. känga, fin. Pirtti –> sv. pörte, fin. Poika –> sv. pojke, (f)fin. Haapio –> fsv. Haper > sv. håp, fin.  Haaparanta –> sv. Haparanda, ffin. *Haapalaksi –> sv. Hoplax, ffin. *Palosoo –> sv. Ballso, fin. Kiviaho –> sv. Givaho, (g)fin. Kiminki –> gsv. Gimingi, surfin. *Ahvehpurha > ffin. *Ahveppurha –> fsv.   Abborafors > sv. Abborrfors, ffin. *Hanka –> (f)sv. Hangö –> fin.  Hanko, fin. Lempoinen –> sv. Lembois och ffin. *Hankamaa –> sv. Hankmo (jfr lat. Episcopus ʼbiskopʼ –> sv. biskop) (Huldén 2001, passim; SPNK 2007, passim; Hellquist 2008, passim; DF, passim).

(Ur)germanskans b, d, g substituerades i (ur)finskan med p, t, k och urgermanskans p, t, k med urfinskans geminator pp, tt, kk (Koivulehto 1981: 199; se också kapitel 2.2.2). Om urgermanskt uttalsfel hade haft den förmodade inverkan på urfinskans klusiluttal (> stadieväxlingen), skulle utgången ha blivit följande: murfin.*páta: *pátan ʼgrytaʼ –> urgerm. *pʰátʰa: *pʰátʰan eller *pʰáda: *pʰádan eller *báda: bádan eller *bátʰa: bátʰan –> surfin. **pátta: **páttaneller **páta: **pátan, av vilka ingetdera al-ternativet skulle ha resulterat i den ljudhistoriskt verkliga stadieväxlingen urfin. *páta: *páδan > fin.  pata: padan (dial. palan, paran, paδan, paan).

Vi ser att Postis, Koivulehtos och Vennemanns förklaring till stadieväxlingens upp-komst inte ser ut att fungera. Det har sedermera visats (Kallio 2006) att urfinska i själva verket talades relativt sent och att stadieväxlingen är ett sent fenomen i ur-finskan (Lehtinen 2000: 39, 2007: 100; Kallio 2007: 237–238). Jag påstår att stadie-växlingen uppkom betydligt senare än Verners lag hade verkat – och blivit impro-duktiv genom accentframflyttningen – så att det varken finns behov eller skäl att vare sig tidigarelägga Verners lag för urfinskans skull eller att förklara stadieväxlin-gen som resultat av urgermanskt inflytande (uttalsfel) i form av en samtida produktiv Verners lag.

16 Denna substitution är regelrätt efter en nasal.

50 Om den relativa och absoluta kronologin i de urgermanska, förursamiska och medelurfinska ljudövergångarna


Den östersjöfinska stadieväxlingen, som fonetiskt betraktat är ett helt naturligt feno-men (Korhonen 1981: 142), har getts många förklaringsförslag. Jag anser Erkki Itko-nens (1966) förklaring som utgår ifrån språkintern utveckling och baserar sig på för-delning av uttalsenergi vara bäst (jfr Lehtinen 2007: 153–154). För samiskans vid-kommande är jag ense med Pekka Sammallahti (1999: 70–71, 2012: 361). Inte hel-ler Sammallahtis förklaring är emellertid helt klanderfri för hans likställning av stadie-växling och många finska dialekters gemination (fin. yleisgeminaatio) är något missvisande därför att stadieväxlingen bevisligen är mycket äldre än den dialektvisa geminationen som är en följdföreteelse efter bortfallet av många konsonanter på stavelsegränsen i obetonad stavelse, vilket ledde till uppkomsten av många långa monoftonger i obetonad stavelse. 17

Om man absolut och oeftergivligt vill placera Verners lag före Grimms lag (frikativi-seringen) i de urgermanska ljudövergångarnas relativa kronologi, är den enda even-tuella utvägen ur icke-ljudhistoriska resultat i jakten på att få de ljudhistoriska bitarna att gå ihop att utgå ifrån att de pregermanska aspirerade tonlösa klusilerna *pʰ, *tʰ, *kʰ blev sina tonande motsvarigheter *bʰ, *dʰ, *gʰ genom Verners lag och samman-föll därmed med de homofona urindoeuropeiska/pregermanska aspirerade tonande klusilerna *bʰ, *dʰ, *gʰ redan före den germanska ljudskridningen, d.v.s. frikativise-ringen av klusilerna och följdföreteelsen *b, *d, *g > p(ʰ), t(ʰ), k(ʰ). Så här går Wolf-ram Euler och Konrad Badenheuer (2009: 54–55) till väga 18, men inte heller deras ”harmonischere und einfachere Abfolge der Lautveränderungen” är ljudhistoriskt op-roblematisk av följande skäl:Om vi antar att de aspirerade tonlösa klusilerna *pʰ, *tʰ, *kʰ blev aspirerade tonande klusiler *bʰ, *dʰ, *gʰ i en Verners lag som verkade före frikativiseringen av klusilerna, finns det två teoretiskt möjliga förlopp av Grimms lag och Verners lag, av vilka det ena är:

17 Exempelvis surfin. *sataδak ʼregna, fallaʼ > fin. Sataa > sattaa och surfin. *saδek
(sg.): *sateγet (pl.) ʼregnʼ > fin. sade: sateet > satteet. Jfr standardfinska Kalastaja menee aamulla kalaan ja tulee illalla kotiin ʼFiskaren går på morgonen ut och fiskar och kommer hem på kvällenʼ och Tuleeko kalaa? ʼNappar det?ʼ med dialektal finska
Kalastaja mennee aamulla kallaan ja tullee illalla kottiin, Tulleeko kallaa?och ”kale-valafinska” Kalastaja menevi aamulla kalahan ja tulevi illalla kotihin, Tuleviko kalaa? samt murfin. *Kalastaja menepi aamulna kalasen ja tulepi iltalna kotajsen, Tulepiko kalata?

18 Så här formuleras rekonstruktionen av ljudutvecklingen också av Jorma Koivu-lehto (2002: 585) som tydligen har kommit underfund med den ljudhistoriska brist som ingår i rekonstruktionen i hans och Theo Vennemanns artikel från år 1996.


51

 

1. PIE *p, *t, *k > pregerm. *pʰ, *tʰ, *kʰ i alla stavelser
2. pregerm. *pʰ, *tʰ, *kʰ > *bʰ, *dʰ, *gʰ om närmast föregående stavelse inte var betonad (= Verners lag)
3. pregerm. *pʰ, *tʰ, *kʰ > urgerm. *φ, *þ, *χ och pregerm. *bʰ, *dʰ, *gʰ > urgerm. *ƀ, *ð, *ǥ i alla stavelser (= första skedet av Grimms lag)
4. pregerm. *b, *d, *g > urgerm. *p(ʰ), *t(ʰ), *k(ʰ) i alla stavelser (= andra skedet av Grimms lag).

Det ljudhistoriska och allmänfonetiska problemet i denna modell ligger däri att även de obetonade inljudande tonande klusilerna *b, *d,*g skulle ha blivit avtonade, d.v.s. fonetiskt förstärkta efter Verners lag som uttryckligen fonetiskt innebar en försvag-ning i obetonad position. Som jämförelse kan tas die Mittelhochdeutsche Auslaut-verhärtung där de tonande klusilerna b, d, g övergick till sina tonlösa motsvarigheter p, t, k i slutljud men inte i inljud, exempelvis fhty. tág: tá-ges ʼdagʼ > mhty. tác: tá-ges och fhty. lánd: lán-des ʼlandʼ > mhty. lánt: lán-des (König 2011: 73). Vi ser att den här tyska slutljudsskärpningen (förstärkningen) bara ägde rum i betonad stavelse men uteblev i obetonad stavelse,medan den urgermanska avtoningen av de tonande indoeuropeiska klusilerna gällde alla stavelser, vilket starkt tyder på att den urger-manska avtoningen *b, *d, *g > p, t, k – som själv var en följdföreteelse av den Grimmska frikativiseringen – skedde före både Verners lag och accentframflyttningen.

Det andra teoretiskt möjliga förloppet av Grimms och Verners lag är:

1. PIE *p, *t, *k > pregerm. *pʰ, *tʰ, *kʰ i alla stavelser
2. pregerm. *b, *d, *g > urgerm. *p, *t, *k i alla stavelser (= första [sic] skedet av Grimms lag)
3. pregerm. *pʰ, *tʰ, *kʰ> *bʰ, *dʰ, *gʰ om närmast föregående stavelse inte var betonad (= Verners lag)
4. pregerm. *pʰ, *tʰ, *kʰ > urgerm. *φ, *þ, *χ och pregerm. *bʰ, *dʰ, *gʰ > urgerm. *ƀ, *ð, *ǥ i alla stavelser (= andra [sic] skedet av Grimms lag).

Denna modell möter ännu större ljudhistoriska och allmänfonetiska vanskligheter. Om vi antar att avtoningen (läs: förstärkningen) *b, *d, *g > *p, *t, *k skedde före Verners lag (läs: försvagningen) kommer vi undan den förra modellens svaghet, men samtidigt skapar vi nya problem. Om vi antar att de nya tonlösa klusilerna *p, *t, *k fanns till när Verners lag (*pʰ, *tʰ, *kʰ > *bʰ, *dʰ, *gʰ) verkade så varför försvagades de nya klusilerna *p, *t, *k inte i obetonad position på samma sätt som de aspirerade klusilerna?


52 Om den relativa och absoluta kronologin i de urgermanska, förursamiska och medelurfinska ljudövergångarna


De indoeuropeiska tonande klusilerna *b, *d, *g utvecklades nämligen undantagslöst till sina tonlösa motsvarigheter *p, *t, *k i alla stavelser och inte bara i betonad stavelse.

Den logiska konsekvensen är att ingendera modellen är både fonetiskt trovärdig och trogen den verkligen försiggångna ljudutvecklingen. Gemensamt för de ovan fram-lagda förklaringsmodellerna är att Verners lag antas ha drabbat efterföljarna till de indoeuropeiska tonlösa klusilerna *p, *t, *k redan innan de blev frikativor, men jag anser mig ha påvisat att de framlagda modellerna är mycket diskutabla.

Min slutsats av det här resonemanget blir således att förloppet av Grimms lag, Ver-ners lag och accentframflyttningen sannolikt skedde på följande sätt och i följande tidsordning:

1. PIE *p, *t, *k, *kʷ > pregerm. *pʰ, *tʰ, *kʰ, *kʷʰ i alla stavelser
2. pregerm. *pʰ, *tʰ, *kʰ, *kʷʰ > urgerm. *φ, *þ, *χ, *χʷ och PIE/pregerm. *bʰ, *dʰ, *gʰ, *gʷʰ > urgerm. *ƀ, *ð, *ǥ, *ǥʷ i alla stavelser (= första skedet av den germanska ljudskridningen eller Grimms lag)
3. PIE/pregerm. *b, *d, *g > urgerm. *p(ʰ), *t(ʰ), *k(ʰ) en följdföreteelse i alla stavelser (= andra skedet av den germanska ljudskridningen = konsonantrotation)
4. urgerm. *φ, *þ, *χ, *χʷ, *s > urgerm. *ƀ, *ð, *ǥ, *ǥʷ, *z i tonande omgivning om närmast föregående stavelse inte bar den indoeuropeiska ordaccenten (= Verners lag) 19
5. framflyttningen av ordaccenten till ordets första stavelse (egentligen rotstavelse), vilket gjorde Verners lag improduktiv
6. urgerm. *φ, *þ, *χ, *χʷ > surgerm. f, þ; h/hʷ (i uddljud), χ/χʷ (i inljud).

Utgången av det här språkliga patiensspelet blir enligt min ståndpunkt att alla andra framlagda förloppsalternativ än det ovanstående åtminstone leder till fonetiskt im-plausibla ljudövergångar respektive avsaknaden av fonetiskt sannolika ljudövergån-gar eller rentav kontrafaktuella sammanfall. Detta sakförhållande hjälps inte genom att man flyttar Verners lag hit eller dit och att man föreslår alla tänkbara utgångar för Verners lag.

 

19  Utvecklingen [tonlös frikativa] > [tonande frikativa] inklusive [s] > [z] är förväntad i tonande obetonad position (Wessén 1966a: 37, 1968: 36).

52


Frikativiseringen av de aspirerade klusilerna torde ha gått via ett mellanstadium med affrikator: *[pʰ, tʰ, kʰ] > *[p φ, t þ, k χ] > *[φ, þ, χ] och *[bʰ, dʰ, gʰ] > *[b ƀ, d ð, g ǥ] > *[ƀ, ð, ǥ] (jfr Labov (1994: 540), Wiik (1998: 42; 2002: 161–170), König (2011: 45) och den liknande högtyska eller andra germanska ljudskridningen vari en affricering och därpåföljande frikativisering ingår (Krahe & Meid 1969a: 103–104; Vennemann 1984: 9–10, 22, 40–41, 2004: 445; König 2011: 63)).

Frikativiseringen *p, *t,*k >> f, þ, χ uteblev dock efter sibilanten s – samma ljud som i samma position förhindrar aspiration i de germanska språken (Krahe & Meid 1969 a: 84–85; Vennemann 1984: 26; Sigurd 1991: 29–30; Keller 1995: 85; Ringe 2006: 94; Kuronen & Leinonen 2010: 171–175; Miller 2012: 16). Som jämförelse kan näm-nas att också den annars ovillkorliga urkeltiska ljudövergången *p > *φ > Ø förhind-rades av föregående s (McCone 1996: 45). Den pregermanska ”aspirationen” var knappast aspiration i ordets egentliga bemärkelse, d.v.s. brus som uppstår i glottis efter deocklusionen men ändå innan stämbandsvibrationen börjar (om vilken se Ven-nemann (1984: 36), Ladefoged & Maddieson (1996: 66) och Karlsson (2003: 49)), utan snarare frikation som uppstår på artikulationsstället, d.v.s. *[pᵠ, tᶿ, kᵡ] och *[bᵝ, dᵟ, gᵞ] (jfr Wiik 1998: 42, 2002: 167–168). Aspiration skulle nämligen knappast ha lett till frikativiseringen. Detsamma kan ha gällt för de tonande aspirerade(?) klusi-lerna som var nedärvda från urindoeuropeisk tid, för sådana tonande aspirerade klusiler (eng. voiced aspirated stops/breathy voiced stops) förekommer sparsamt i världens språk; närmast i språk som talas i Indien och i vissa delar av Afrika (Lade-foged & Maddieson 1996: 57–58). Att sådana ljud helt och hållet skulle saknas i världens språk såsom Vennemann (1984: 36–37) påstår stämmer dock inte. Deock-lusionen av klusilerna har skett långsamt, perceptoriskt gradvis (jfr Ladefoged & Maddieson 1996: 90). Frikativiseringen (affrikativiseringen) inleddes när frikativkom-ponenten blev mera och mera prominent i förhållande till klusilkomponenten (jfr Wiik 2002: 168). Eftersom jag har kommit att tangera den vetenskapliga tvist om varan-det eller icke-varandet av ett eventuellt uraliskt substrat i urgermanskan som utkäm-pades mellan Jorma Koivulehto (och hans anhängare) och Kalevi Wiik i slutet av 1990-talet och i början av 2000-talet, vill jag explicit konstatera att jag anser Koivu-lehtos negativa ståndpunkt vara bättre motiverad när allt kommer omkring, men fonetikern Wiiks förklaring träffar rätt på ett antal fonetiska punkter, dock inte i hans huvudargument om ett finsk-ugriskt substrat i urgermanskan. Jag anser därmed att den germanska ljudskridningen helt tillfredsställande kan förklaras som en språkin-tern fonologisk utveckling och man behöver således nödvändigtvis inte anta någon substratinverkan, såsom Kalevi Wiik (bl.a. 1998, 2002) gör (jfr Schmidt 1976: 37).

Verners lag orsakad av centraliseringen av betoningen och accentframflyttningen inledde den successiva fonetiska utveckling som slutligen ledde till en massiv reduktion bland obetonade stavelser i de germanska språken.

54 Om den relativa och absoluta kronologin i de urgermanska, förursamiska och medelurfinska ljudövergångarna


Verners lag skapade till en början ljudlagsenlig, d.v.s. systematisk fonologisk varia-tion inom ordens böjningsparadigm och mellan besläktade ord. Den ljudlagsenliga variationen började emellertid förvittra i och med accentframflyttningen. Den här va-riationen kallas för Vernersk växling eller grammatisk växling (ty. der grammatische Wechsel) även om denna fonologiska konsonantväxling ursprungligen inte var gram-matikaliserad, d.v.s. morfologisk (Keller 1995: 86; Ringe 2006: 105). Jag föredrar följaktligen den mera exakta termen Vernersk växling. I och med accentframflyttnin- gen upphörde Verners lag att verka och de genom Verners lag uppkomna tonande allofonerna *[ƀ, ð, ǥ, ǥʷ, z] av de tonlösa frikativorna *[φ, þ, χ, χʷ, s] fick fonem-status. Samtidigt fullbordades sammanfallet av *[ƀ, ð, ǥ, ǥʷ] (< *[φ, þ, χ, χʷ] < *[pʰ, tʰ, kʰ, kʷʰ]) med *[ƀ, ð, ǥ, ǥʷ] (<*[bʰ, dʰ, gʰ, gʷʰ]) i icke-uddljudande obetonad position (Kroonen 2013: XXIX).

Det finns ett antal orddubletter som uppkommit genom den Vernerska växlingen i böjningsparadigmen och däravföljande analogi och lexikalisering. De ger antydningar om när Verners lag verkade i förhållande till andra urgermanska ljudövergångar. Dylika dubletter är exempelvis fisl. Gler ʼglasʼ (< surnord. *glaRa < furgerm. *glazá ~ *glása >) fhty. glas; no. Gror ʼgroddʼ (< furgerm. *grōzā ~ *grṓsā >) mlty. grōse; sv. hare (< furgerm. *χazán (jfr sansk. Śaśáh ʼhareʼ) ~ *χásan >) fhty. Haso ʼhareʼ; fsv. Hengist ʼhingstʼ (< furgerm. *χanǥístaz ~ *χánχistaz (jfr Hanhavaldi) > turnord. *hāχistaz > surnord. *hǣistaR> fnord. *hæstR (jfr runnord. histR) >) fisl. hestr; runnord. hrauR, fisl. Hreyrr ʼstenrörʼ (< furgerm. *χrauzā, *χrauzjás ~ *χráusja, *χráusjā >) fisl. hreysi: hreysar ʼröseʼ; fisl. Hungr (< furgerm. *χunǥrús ~ *χúnχruz >) got. Hūhrus ʼhungerʼ; fsv. högher (< furgerm. *χauǥás ~ *χáuχaz >) fgut. haur, got. hauhs; fhty. Ōra ʼöraʼ (< furgerm. *auzán ~ *áusan >) got. Auso ʼöraʼ; feng. Ræran ʼlyfta uppʼ (< furgerm. *raizjána ~ *ráisjana >) got. raisjan, fisl. Reisa ʼresaʼ; sv. dial. Vrang ʼspantʼ (< *wranǥā ~ *wránχā >) fsv. vrā, fisl. rǫ, sv. ro ʼhöftʼ (jfr fin. Ronkka ʼhöftʼ). Därtill finns bl.a. dubletterna got. Ahana ~ fhty. Agana ʼagnʼ och  fisl. elgr ~ fhty. elaho ʼälgʼ.

(Koivulehto 1999b: 213; Ringe 2006: 270, 275; Bjorvand & Lindeman 2007: 220, 368–369, 422–423, 522–523, 1363–1364; Hellquist 2008: 6–7, 306, 392, 828, 839, 875–876, 1369–1370; Samnordisk  runtextdatabas 2008; Kroonen 2013: 5, 180, 209, 215, 223).

Det bör å ena sidan ha funnits en post-Vernersk tid med vacklande ordbetoning och det bör ha gått en tid mellan Verners lag och den slutgiltiga accentframflyttningen, eftersom en större mängd orddubletter hann uppstå inom och mellan olika blivande germanska fornspråk på basis av Vernersk växling (jfr Holm 1993: 113–114).


55


Å andra sidan bör Verners lag ha skett relativt sent, för annars skulle dubletterna ha utjämnats före den begynnande uppsplittringen av urgermanskan och de ovan be-skrivna inom- och mellanspråkliga dubletterna skulle inte förekomma. Det är vidare sannolikt att den samgermanska ljudövergången *ā > ō föregick Verners lag efter-som ett indoeuropeiskt *ā utvecklades till ō i alla stavelser, vilket tyder på att varken centraliseringen av betoningen eller accentframflyttningen ännu hade ägt rum (jfr Riad 1992: 130 –133). Den germanska ljudskridningen verkar alltså ha skett i två steg så att frikativiseringen föregick avtoningen och Verners lag verkade efter den.

Verners lag har i sin tur bevisligen föregått accentframflyttningen (Ringe 2006: 105; Euler & Badenheuer 2009: 54). Den grekiska etymologiska motsvarigheten till det germanska ordet för odlingsväxten hampa (urgerm. *χanapiz > sv. hampa, eng. hemp och ty. Hanf) är det synonyma ordet kánnabis som på latin heter cannabis/ cannabum/cannaba (Ramat 1981: 12; Bjorvand & Lindeman 2007: 417; Kroonen 2013: 209). Av de här ordens ljuddräkter framgår det att hampa har genomgått den germanska ljudskridningen. Om vi förmår datera begynnelsetidpunkten för hampodlingen i ”Germania”, får vi en terminus post quem för Grimms lag.

Forskarna trodde tidigare att urgermanerna som bodde i norra och centrala Europa varken kände till eller odlade hampa ännu då, när den berömde grekiske hävdateck-naren Herodotos på 440-talet f.Kr. beskrev hampa som Skyternas växt, men nyare paleoekoloisk forskning har visat att hampa odlades i det nuvarande Tyskland redan under tidsperioden 800‒400 f.Kr. (Laitinen 1995; Euler & Badenheuer 2009: 65–66). Terminus post quemför den germanska ljudskridningen är därmed något efter 800 f.Kr. Detta passar utmärkt ihop med de dateringar som jag lägger fram i förteckningarna nedan.

När skedde då den germanska ljudskridningen egentligen? Den germanska ljud-skridningen dateras nuförtiden så gott som enhälligt tidigast till övergången av den skandinaviska brons- och järnåldern eller oftast – och mera sannolikt rätt – till en något senare tidpunkt under förromersk järnålder, d.v.s. ca 700–250 f.Kr. (Ramat 1981: 12–13; Koivulehto & Vennemann 1996: 176; Kallio et al. 1997: 49; Kallio 1998b: 210; Euler & Badenheuer 2009: 14). Ifall den germanska ljudskridningen dateras annorlunda, brukar man förskjuta dess händelsetid till en ännu något senare tidpunkt, vilket inte står i konflikt med den keltiska lånordsevidensen. Så gör exem-pelvis germanisterna Theo Vennemann (2004: 449) samt Wolfram Euler och Konrad Badenheuer (2009: 66, 221) vilka daterar Grimms lag till tiden efter 500 f.Kr. men före tideräkningens början.

De keltiska och latinska lånorden till urgermanskan intar en nyckelposition i daterin-gen av Grimms lag, och de germanska lånorden i östersjöfinskan och samiskan är inte obetydliga heller (se s. 58–59).


56 Om den relativa och absoluta kronologin i de urgermanska, förursamiska och medelurfinska ljudövergångarna


Av de keltiska lånorden i urgermanskan har åtminstone en del, exempelvis (rikas: rikkaat ʼrikʼ <– (fvn. ríkr, fsax. ríki <)) urgerm. *rīkjaz ʼmäktigʼ ~ (got. reiki, fvn. Ríki <) urgerm. *rīkija ʼkungarikeʼ ~ (got. Reiks ʼhärskareʼ <) urgerm. *rīks ʼkung, härskareʼ < pregerm. *rīgjos ~ *rīgjo ~ *rīgs <– urkelt. *rīgion: *rīgs (> kelt. -rix, rí, ríge ʼkungʼ; jfr lat. rex: regis ʼkungʼ), fsv. Lækir ʼläkareʼ<– urgerm. *lēkjaz <– urkelt. *leagis > kelt. Liaig ʼläkareʼ och urnord. walhakurne < urgerm. *walχaz; jfr Volcae) bevisligen ge-nomgått Grimms lag, men inte alla (fin. ammatti ʼyrke, ämbeteʼ <– (fisl. Embætti 20 < surnord. *ambǣtti <) turnord. *ambaχtija, fhty.Ambahti <– urkelt. *amb-aktos ”om- kringagerande” –> lat. ambactus ʼföljeslagare, tjänare; vasallʼ) (Ringe 2006: 296; Bjorvand & Lindeman 2007: 883–884; Hellquist 2008: 1436; Stifter 2009: 270; Euler & Badenheuer 2009: 52, 64, 111; LÄGLOS s.v. rikas; Kroonen 2013: 24, 412–413). Inget av de latinska lånorden i senurgermanskan har däremot genomgått
Grimms lag (Schmidt 1976: 37; Ramat 1981: 13; Ringe 2006: 296).

En exakt terminus ante quem kan fastställas för den germanska ljudskridningen. De äldsta beläggen för folkslagsbeteckningen Galli (pl.) och regionnamnet Gallia ingår upprepade gånger i Julius Caesars verk Commentarii de Bello Gallico (ʼKommenta-rer om det galliska kriget/Gallerkrigenʼ) som han färdigställde år 51 f.Kr. Galli
var romarnas namn på kelter jämte Celtae.

Ordets tillblivelsehistoria är följande: lat. Gallia <- lat. Galli (pl.) <– surgerm. *walχōz (pl.) ʼkelter, främlingar, utlänningarʼ (jfr den singulära runinskriften walhakurne och regionnamnet Wallonie) < furgerm. *walkōs (pl.) <– urkelt. *wolkās (pl.) –> lat. Vol-cae (pl.) ʼen keltisk folkstamʼ (Caesar: Commentarii de Bello Gallico, Liber Primus; CODEE 1996: 188, 190, 537; Scardigli 2002b: 578; Euler & Badenheuer 2009: 12, 52, 65–66). Ljuddräkterna visar att den germanska ljudskridningen hade skett i sen-urgermanskan när ordet lånades till latinet. Ett annat beviskraftigt namn med exakt datering är den germanska folkslagsbeteckningen Harudes (<– surgerm. *haruþōz ʼskogsbornaʼ ~ fno. Hǫrðar ʼfolket i Hordalandʼ och fda. Harthesysæl (jfr Χαροῦδες = χaruδes hos den grekiske geografen Ptolemaios)) från år 73 f.Kr. (Wessén 1965b: 22–24; Euler & Badenheuer 2009: 69). Ett något äldre skriftligt belägg – dock utan exakt datering – för den försiggångna germanska ljudskridningen är den kända hjäl-minskriften harigasti teiva (”Härgäst till Gud”) skriven på ”progressiv västgermansk dialekt” och funnen i Negau (Negova) i dagens Slovenien. Inskriften ristades sannolikt under andra århundradet före Kristi födelse.


20 Det här ordet vittnar förresten om att i-omljud på bakre vokaler skedde i flera steg i senurnordiskan (jfr Wessén 1968: 18–19; Elmevik 1993: 77–83).

 

(Bjorvand & Lindeman 2007: 360, 1153; Euler & Badenheuer 2009: 71–72). Båda skriftliga minnesmärken är naturligtvis också belägg för den försiggångna urger-manska ljudövergången *o > a på följande sätt: urkelt. *wolkās > urgerm. *walχōz och PIE *ḱorjos > urgerm. Harjaz ʼhärʼ (Ringe  2006: 95).

Jag anser att det äldsta exakt daterbara skriftliga belägget för en genomförd germansk ljudskridning ingår i namnet på den germanska folkstammen Cimbri.

De germanska stammarna cimbrerna (<– urgerm. *χimbrōz ”invånarna” < pregerm. *kim-rōs ~ *kaimas >> got. Haims ʼhemʼ) och teutonerna (<– urgerm. *þeuþṓnis <- *þeuþṓ > got. Þiuda ʼfolkʼ) (lat. Cimbri Teutonique) anföll det romerska riket år 113 f.Kr. (Euler & Badenheuer 2009: 12–13). Det inljudande b-ljudet som figurerar i namnet Cimbri (jfr fda. Himbersyssel (jfr fisl.Eysýsla ʼÖselʼ) > da. Himmerland) är en urgermansk nybildning och fonetiskt en epentetisk konsonant som uppstod i mitten av konsonantklustret mr och orsakades av anteciperande assimilation. Ordets ljud-dräkt är beviskraftig med tanke på dateringen av Grimms lag. Att b-ljudet inte har övergått till p-ljud genom Grimms lag visar att även det sista skedet i den germans-ka ljudskridningen var fullbordat år 113 f.Kr. (jfr PIE *dem-r-om > urgerm. *timbra > fisl. Timbr ʼtimmerʼ (**timpr)) (Hellquist 2008: 1140, 1186). 21

Eftersom en epentetisk konsonant (liksom också vokal) ursprungligen har varit myc-ket kort och eftersom aspiration fonetiskt innebär en fördröjning i öppningen av ock-lusionen i talröret, är det så gott som uteslutet att detta b-ljud ursprungligen skulle ha varit aspirerat, d.v.s. **bʰ > **b. Att Teutoni heter just så på latin och Toutonos på fornkeltiska i stället för **Teudoni respektive **Toudonos (<– furgerm. *þeuþṓnis > surgerm. *þéuðōniz) kan däremot tyda på att Verners lag ännu inte hade verkat i den ifrågavarande västgermanska språkformen (jfr Euler & Badenheuer 2009: 13, 66 –67) – vilket i så fall är ett ytterligare bevis på att den germanska ljudskridningen föregick Verners lag. En definitiv terminus ante quem för den germanska ljudskridningen är därmed 113 f.Kr.

En så sen datering för begynnelsen av den germanska ljudskridningen är dock enligt min mening helt utesluten av den enkla anledningen att det är fråga om en samger-mansk ljudövergång som bevisligen ännu efterföljdes av flera andra samgermanska ljudövergångar (se ljudövergångarnas kronologiska förteckning i kapitel 2.7) och av att den geografiska spridningen av de germanska folkstammarna började i god tid före tideräkningens början (Euler & Badenheuer 2009: 48).

21 Exempel på ett liknande men mycket senare, fornfastlandsskandinaviskt konso-nantinskott är komber, damber ʼdammʼ, ormber ʼormʼ, gamble (Wessén 1968: 47–48; Haugen 1976: 212).


58 Om den relativa och absoluta kronologin i de urgermanska, förursamiska och medelurfinska ljudövergångarna


De keltiska lånorden torde ha lånats från Hallstatts järnålderskultur i Mellaneuropa (fr.o.m. ca 800 f.Kr.) till norra Tyskland och södra Skandinavien samt Mälardalen, där järnföremål blir allmänna på 700-talet f.Kr.(Koivulehto 1997b: 27; Parpola 2002: 146; Scardigli 2002b: 573; Carpelan 2007: 111; Cunliffe 2008: 257, 261,315; Welin- der 2009: 39; Euler & Badenheuer 2009: 20, 27; se också Heikkilä 2011a: 72–73).

Den germanska ljudskridningen verkar ha skett sist i det urgermanska språkområdets västligaste delar väster om floden Rhen, men tidigare i öster, och enligt min åsikt ännu tidigare i norr (Euler & Badenheuer 2009: 67, 72‒73). Germanisterna känner inte någon annan ljudövergång som skulle ha löpt parallellt med den germanska ljudskridningen (Ringe 2006: 93).


2.2.2 Ljudövergångarna närmast efter den germanska Ljudskridningen


Det är sedan länge känt att urgermanska enkla tonlösa klusiler substituerades med urfinska tonlösa geminataklusiler, urgermanska tonande klusiler substituerades med urfinska enkla tonlösa klusiler, urgermanska tonlösa geminataklusiler substituerades med urfinska tonlösa geminataklusiler och urgermanska tonlösa och tonande spiran-ter substituerades med urfinska enkla tonlösa klusiler. De urgermanska klusilernas och spiranternas substitutionsregler i urfinskan var därmed i sammandrag följande: urgerm. *b, *φ (> f), *ƀ; *d, *þ, *ð; *g, *χ, *ǥ –> urfin. *p; *t; *k och urgerm. *p, *pp; *t, *tt; *k, *kk –> urfin. *pp; *tt; *kk. (Karsten 1934: 157; Juntune 1973: 15–16; Loi-kala 1977: 237; Koivulehto 1981: 199; Aikio 2006: 27). Ett illustrerande finskt ordpar är vanne: vanteet ʼfälg, bandʼ < urfin. *vantiš <– urgerm. *wanduz > got. wandus ʼspö, risʼ och vantus: vanttuut ʼvanteʼ < urfin. *vanttus <– urgerm. *wantuz > sv. Vante (jfr sv. Klabb –> fin. klapi, sv. Krabba –> fin. (k)rapu, sv. Sibbo –> fin. Sipoo, sv. Riddare –> fin. ritari, sv. Slägga –> fin. leka, sv. Bädd –> fin. peti, sv. Skinka –> fin. Kinkku och lat. Catillus –> surgerm. *katilaz (> fisl. ketill) –> (ur)fin. kattila) (SSA s.vv. kattila, kinkku, klapi, leka, peti, rapu, ritari, vanne, vantus; SPNK 2007: 415).

Förklaringen ligger dels i fonetiken, dels i urfinskans fonemparadigm. För det första har tonlösa klusiler en större egenlängd än sina tonande motsvarigheter (Juntune 1973: 19; Foley 1977: 33–34; Wiik 1981:104). För det andra fanns det inga tonande klusiler med fonemstatus i vare sig urfinskan eller ursamiskan (Lehtinen 2007:82).

På finskt håll finns det germanska lånordspar vars äldre lexem verkar ha lånats före den germanska ljudskridningen och det yngre lexemet efter ljudskridningen.

 

59


Dylika dubletter av germanskt ursprung är ruoka ʼmatʼ ~ ruokko ʼvård, matning, för-sörjningʼ ~ ruokkia ʼmataʼ, kelpo ʼduktigʼ ~ helppo ʼlätt, enkelʼ, nauta ʼnötʼ ~ nauttia ʼinta, åtnjuta, nyttjaʼ och kenkä ʼskoʼ ~ kinkku ʼskinkaʼ (SSA s.vv. nauta, nauttia, ruoka, ruokkia, ruokko).

En liknande dubblett i samiskan är ordparet lahttu ʼlem, extremitetʼ och lađas ʼlem, ledʼ (Aikio 2006: 15; Álgu s.vv. lađas, lahttu). 22

Samma substitutionsregel (germ. b, d, g –> fin. p, t, k och germ. p, t,  k –> fin. pp, tt,kk) gäller även i mycket yngre germanska lånordsskikt av finskan, exempelvis jude: judar –> juutalainen, England –> Englanti och mynt –> myntti, vilket är i samklang med the uniformitarian principle(se Labov 1994: 21–23; Lehtinen 2007: 49–50).

Att exempelvis det finska ordet hauta ʼgrav, gropʼ (< murfin. *šauta ʼgropʼ<– urgerm. *sauþaz ʼgropʼ) verkligen har lånats först efter den germanska ljudskridningen påvi-sas av den samiska etymologiska motsvarigheten saE.syevđi ʼgäl,gapʼ (jfr saE. livđe ʼjojkʼ, saE. ryevdi ʼjärnʼ ~ fin. rauta ʼjärnʼ och saE. pyejdi ʼfetʼ), för dess ljuddräkt vi-sar att den förurfinska urformen har varit *šavδa som inte kan ha lånats från ett pre-germanskt *sautas (Aikio 2006: 12; Álgu s.v. suovdi). Det ovannämnda etymologiskt besläktade ordparet fin. rauta ~ saE. ryevdi,saN. Ruovdi ʼjärnʼ går tillbaka till ett för- urfinskt *ravta ʼjärnʼ som bör ha lånats från pregermanskans *ráudʰan ʼröd,myrjärn- malmʼ > urgerm.*rauðan > fisl.rauði ʼmyrjärnmalmʼ (LÄGLOS s.v.rauta). Den logis-ka (språk)historiska slutsatsen blir att urfinnarna lärde sig järntillverkningen av urger-manerna, vilka följaktligen bör ha lärt sig att hantera järn åtminstone något tidigare.

Den germanska ljudskridningen hade ännu inte skett när urfinnarna och ursamerna lånade ordet för ʼjärnʼ, men den pregermanska ljudövergången *o > a var fullbordad. Den germanska ljudskridningens terminus post quem är därmed början av järnål-dern, d.v.s. 700-talet f.Kr. Samma terminus post quem gäller för den ursamiska vokalrotationen (varom mera i kapitlen 2.3 och 2.4).

Inlåningstiden av ordet rauta utgör som sagt en terminus ante quem
för den pregermanska ljudövergången *o > a.

Ljuddräkten av ordet hakea ʼsökaʼ (< furfin. *saki tak <– pregerm. *sāgejana > fur-germ. *sākejana > urgerm. *sōkijana > fsv. sökia) tyder starkt på att ordet har lånats före den germanska ljudskridningen eller Grimms lag, vars relevanta del här är pre-germ. *g > urgerm. *k, eftersom ordet har 1) enkelklusil, 2) kort rotstavelse och där a-kvalitet hos vokalen (i stället för [a:] eller [uo] som i det här fallet skulle vara indi-cier på ett yngre lån) samt 3) uddljuds-h motsvarar låneoriginalets  s (jfr Koivulehto 2003: 304).

22 Det första lexemet i de ovan nämnda ordparen är ett äldre lån.


60 Om den relativa och absoluta kronologin i de urgermanska, förursamiska och medelurfinska ljudövergångarna


De ljudlagsenliga etymologiska motsvarigheterna kar. kaveh: kapehen ʼ(mytisk) va-relseʼ och saL. Guobas ʼhäxaʼ (< furfin. *kapiš <– pregerm.*skabis > urgerm. *skapiz, jfr sv. skapelse) har likaså lånats redan före den germanska ljudskridningen (jfr LÄGLOS s.v. kave).

Ljuddräkten av ordet paikka ʼplats, ställeʼ (< urfin. *pajkka <– furgerm. *spaikā > gut. spaik ʼavtagen spån på ett trädʼ) tyder i sin tur starkt på att ordet har lånats efter ljudskridningen (här: pregerm. *g > urgerm. *k) för låneoriginalets tonande klusil *g skulle inte ha substituerats med urfinskt kk (jfr fin. Leka <– sv. slägga). Ordet  paikka har dock lånats snart efter påverkan av Grimms lag eftersom den urgermanska ljudövergången *ā > ō ännu inte har ägt rum.

Ordet raha ʼpengar; ekorrskinnʼ (< urfin. *raša <– furgerm. *skraχā >> fisl. Skrá ʼbok vari något upptecknas, torrt skinnstyckeʼ) är ett annat beviskraftigt germanskt lånord. Ljuddräkten visar att ordet har lånats efter ljudskridningen men före den likaså urgermanska ljudövergången *ā > *ō (se också Heikkilä 2011a: 72, 2012c: 107).

Ljuddräkten av det germanska namnet på Europas näst längsta flod Donau (got. Dō-nawi, fhty. Tuonouwa < surgerm. *Dōnawiō < urgerm. *Dānuwiā <– lat. Dānuvius/- Dānubius (> eng. Danube)) visar att den germanska ljudskridningen föregick ljudövergången *ā > ō (Lehmann 2007: 10).

Ljuddräkterna av lånorden köyhä ʼfattigʼ (< keyhä < urfin. *kevšä < urgerm. *skeuχaz >> feng. Sceoh ʼblyg, räddʼ) och kelvata: kelpaa ʼdugaʼ (< urfin. *kelpattak <– fur-germ. *kelbana > urgerm. *χelpana >> sv. hjälpa) tyder på att de har lånats medan den germanska ljudskridningen (= konsonantrotation) var på gång. Adjektivet köyhä har lånats efter att de aspirerade tonlösa förurgermanska klusilerna (PIE *p >) *pʰ, (PIE *t>) *tʰ och (PIE *k >) *kʰ hade utvecklats till urgermanskans homorgana tonlösa frikativor *φ (> f 23), *þ, *χ (Ringe 2006: 94).

23 Ljudövergången *φ > f kan vara relativt sen (Ringe 2006: 94). Lånordsevidensen förefaller tyda på detsamma. Ljuddräkterna av lånorden porkka ʼstake, flottningsha-ke, skidstavʼ (<– (fvn. Forkr ʼflottningshakeʼ <) nvgerm. *φorkaz > urgerm. *φurkaz), huotra ʼslida, skidaʼ (<–surgerm./urnord. *fōðra ʼslida,skidaʼ > fisl. Fódr och got. fodr ʼid.ʼ), fuolki ʼsläktingʼ (<– (germ. folk <) urnord. *folka < urgerm. *φulka) och vanki (jfr fsv. fangi) samt vantti ʼtjänare, kuskʼ (jfr sv. Fant ʼtjänareʼ), som är belagt redan i Kvädet om biskop Henriks bane från slutet av 1200-talet,antyder att a-omljud är den här ljudövergångens terminus post quem och a-apokope är dess terminus ante quem. Samiskans germanska lånordsevidens pekar i samma riktning (Aikio 2006: 14). Ett germanskt f har dock också i mycket senare lån kunnat substitueras med finskt p, exempelvis fin. Porstua ʼförstugaʼ (jfr sv. förstuga, fsv. Forstova (SAOB s.v. förstuga)), vilket orsakar att den finska lånordsevidensen inte är fullt beviskraftig på den här punkten.


Verbet kelvata och adjektivet kelpo har av den nya urfinska vokalkombinationen *e – a (> sösfin. e – a, nösfin. e – a) att döma lånats något senare men innan de förur-germanska tonande klusilerna *b, *d och *g hade utvecklats till urgermanskans ho-morgana tonlösa klusiler *p, *t och *k (Ringe 2006: 98; Heikkilä 2012e: 15–19; Kallio under utgivning).

Verbet löytää i stället för **löyttää ʼhitta, finnaʼ (< surfin. *leütätäk < furfin. *lewtätäk <– pregerm. *kleudana > urgerm. *χleutana > fisl. hljóta, fsv.liuta ʼfå till sig, nå, upp- nå, träffa, finnaʼ) verkar likaså ha lånats före de tonande indoeuropeiska klusilernas avtoning (jfr Schalin 2004: 27–29). Ljuddräkten av appellativet nauta ʼnötʼ antyder att den urgermanska ljudövergången *o> a föregick ljudskridningen och var således pregermansk (jfr rauta ~ ryevdi ovan samt behandlingen av ordet kausi ~ guovda- i kapitel 5.8) (jfr Euler & Badenheuer 2009: 79).

Ordet ruoka ʼmatʼ (< urfin. (*)rooka <– pregerm. *rōgā > urgerm. *rōkō > fhty. ruohha ’omsorg’) bör på ljudhistoriska grunder ha lånats före ljudskridningen och ljudöver-gången *ā > ō men ruokko ʼvård, matning, försörjningʼ (< urfin. *rookko <– urgerm. *rōkō) och ruokkia ʼmataʼ (<– urgerm *rōkijana > flty. Rōkjan ’bry sig om, vårda’, fvn. rœkja ’bry sig om, vårda’) (se SSA s.vv. ruoka, ruokkia, ruokko) har lånats efter både ljudskridningen och den ovillkorliga samgermanska ljudövergången *ā > ō som i sin tur bör vara äldre än (det sista steget av) den nordvästgermanska ljudövergången *ē > *ǣ > ā i betonad stavelse, för annars skulle de här ljuden ha sammanfallit, något som inte har skett. Ljuddräkten av appellativet hätä ʼnödʼ (**hättä) tyder på att ordet har lånats redan från ett pregermanskt låneoriginal *sǣdā (> furgerm. *sǣtā > urgerm. *sǣtō > fvn. sát ʼbakhållʼ).

Det verkar därmed som om ljudövergången *ē >*ǣ är mycket gammal i något (nord- germanskt) område, för yngre germanska lånord såsom fin. lieko ʼlåga, omkullfallen trädstamʼ (<– urgerm. *lēǥō >> sv. låga) och saN. Viehku ʼgammal viktenhetʼ (<– ur-germ. *wēǥō >> sv. våg) visar att denna ljudövergång skedde under olika tider i olika urgermansktalande områden (se 2.7). Ljuddräkterna av lånorden hätä ʼnödʼ (<– pre-germ. *sǣdā), väkä ʼhulling, krokʼ (<– furgerm. *wǣǥā > nvgerm. *wāǥō ~ urgerm./ nvgerm. *wēǥō –> saN.viehku), kavio ʼhovʼ (< kapja < urfin. *kapa-ja (w) <– furgerm. *χāfaz 24 > urgerm. *hōfaz > sv. hov), katsoa ʼtittaʼ (< urfin. *kaććajtak <– nvgerm. *gātjana ’titta efter’ < urgerm. *gētjana), jana ʼsträckaʼ (< urfin. *jana <– nvgerm. *jānaz > mhty. Jān ʼradʼ, sv. ån ʼsträcka/remsa av åkerʼ), malja ʼskål, dyckeskärlʼ (<– nvgerm. *māljaz > fno. mælir ʼrymdmåttʼ,feng. mǣle ʼdryckeskärl, skålʼ), havas: ha- paan ʼnätʼ (<– nvgerm. *hāƀaz (> sv. håv) –> ursa. *apasḙ > saN. vuoksa ʼnätʼ) (jfr fin. haapa ʼaspʼ) och kaljama ʼisgataʼ (<– nvgerm. *χāljaz ʼglatt, halʼ) samt paasi : paaden ʼhällʼ (< urfin. *paati <– nvgerm. *spāða) (jfr LÄGLOS passim) vittnar om att det långa a- och ä-ljudet blev fonotaktiskt möjliga i urfinskan först efter den nord-västgermanska ljudövergången *ǣ>ā i betonad stavelse (jfr hämärä ʼdunkelʼ < urfin. *šämä-rä <– urgerm. *sǣmaz ʼmörkʼ > nvgerm. *sāmaz –> urfin. *šaamu > haamu ʼvålnad, spöke, skugga, skepnadʼ).

24 Furgerm. *χāfaz < pregerm. *kāpas < post-PIE *ḱṓph2os ~ *ḱoph2ós > sansk. Śapháh ʼhovʼ (enligt Heikkiläs och Kallios rekonstruktion).


62 Om den relativa och absoluta kronologin i de urgermanska, förursamiska och medelurfinska ljudövergångarna


Ljudövergången *ǣ > ā bör i sin tur ha föregåtts av accentframflyttningen eftersom *ǣ > ā fonetiskt sett innebär förstärkning och den bara ägde rum i den betonade första stavelsen (se 2.4 och 2.7) (Antonsen 1975, 5, 26; Foley 1977:46–47; Schrijver 2003: 210, 212–213). Det långa a- och ä-ljudet verkar följaktligen inte ha kommit till urfinskan genom lånord utan enbart genom inre ljudutveckling i ljudövergångarna där de intervokaliska ljuden *γ, *ŋ, *w och *j (= V_V) föll bort och förlängde föregående vokal (= ersättningsförlängning), exempelvis *maγi > maa ʼlandʼ, *saγi tak > saada ʼfåʼ, *kaŋiri > kaari ʼbågeʼ, *jäŋi > jää ʼisʼ, *päŋi > pää ʼhuvudʼ, *püŋi > pyy ʼjärpeʼ, *šiŋiri > hiiri ʼmusʼ, *äjiri > ääri ʼkant,gränsʼ och *uwiši > uuhi ʼtackaʼ (se Kallio 2007: 231–241, 2008b: 269; Heikkilä 2012e:20–21). Den inbördes kronologin i lånandet av exempelvis orden hakea, paikka, ruoka och ruokko samt verkningstiden för ljudöver-gångarna Grimms lag och *ā > ō är därmed följande: 1) hakea, 2) Grimms lag, 3) paikka 4) *ā > ō och 5) ruokko (jfr Euler & Badenheuer 2009: 79). Så här börjar ljud-övergångarnas kronologi utformas när man fortsätter med samma metod (jfr J. Häkkinen 2010b: 51–55).

Men låt oss fortsätta att ordna ljudövergångar. I nordvästgermanskan skedde som sagt ljudövergången (*ē >) *ǣ > ā i betonad stavelse (Antonsen 1975: 5, 26; Stiles 2004: 385–390). Många urfinska och ursamiska ljudövergångar visar sig vara yngre än den. Låt oss ta som första exempel det samiska appellativet vuohčču ʼsmalt vått kärrʼ (–> fin. ortnamnet Vuotso) som är ett nordgermanskt lånord: furgerm. *wētjā >> nvgerm. *wātjō ʼsidlänt markʼ –> fursa. *vaććo > saN. vuohčču ʼsmalt vått kärrʼ (Aikio 2006: 12). Ljudräkten visar att ordet har genomgått den så kallade ursamiska vokalrotationen. När man jämför ljuddräkterna av lånorden paasi: paaden ʼhällʼ och kärsiä ʼlidaʼ (< murfin. *kärtitäk <– urgerm. *χarðijana >> sv. härda) med varandra (Häkkinen 2004: 542, 850), märker man att det långa a-ljudet uppstod i urfinskan före uppkomsten av det nya i-ljudet i obetonade stavelser (jfr hakea). Verbet kärsiä har lånats före den urfinska ljudövergången *ti>> si eftersom det har genomgått den.

Denna ljudövergång ti>> si är därmed yngre än både uppkomsten av långt a-ljud och nytt i-ljud, vilka i sin tur är yngre än den nordvästgermanska ljudövergången *ǣ > ā.

Lexemet haasia ʼhässjaʼ (< murfin. *šaatia <– urgerm. *sātija > fvn. sæti ʼsittplats, höstackʼ) tillhör samma lånordsskikt som kärsiä (LÄGLOS s.v.haasia), men det visar även att den urfinska ljudövergången *š > h ännu inte hade skett vid inlåningstiden eftersom urgermanskans uddljudande s har substituerats med urfinskt *š.


63

 

Ett yngre lånordsskikt utgörs av lexemen hartio ʼskuldraʼ (<– urnord. *harðijō > fvn. herðr: herðar ʼskuldraʼ; fhty. herti ʼid.ʼ), saihvo ʼinhägnad grävd i marken; vattenåd-ra, fåra; regnmolnʼ (<–urnord. *saiǥwōn), saha ʼsågʼ (jfr fsv. sagha < urnord. *saǥōn) och sakko ʼböterʼ (<– surgerm. *sakō) (SSA s.vv. hartia, saha, saiho, sakko; LÄGLOS s.v. saiho).

Ordet hartio har inte genomgått ljudövergången ti > si och låneoriginalets uddljudan-de h har substituerats med h på östersjöfinskt håll, vilket indikerar att den urfinska ljudövergången *š > h, där h-ljud uppstod, redan har skett. Ljuddräkterna av lånordet
hartio och dess urnordiska låneoriginal *harðijō visar också att den östersjöfinska stadieväxlingen ännu inte hade blivit fonematisk när ordet lånades. Om fonemet /t/:s allofon [δ] hade förekommit i öppen obetonad stavelse, skulle *harðijō ha lånats i formen **harδio som hade utvecklats till **harrioi finskan.

Språkintern undersökning visar att ljudövergången ti >> si skedde i två steg, nämli-gen ti > ci > si, av vilka det första steget föregick ljudövergången *š > h och det se-nare efterföljde denna (Kallio 2007: 235–241; J. Häkkinen 2010b: 54). Ljuddräkterna av orden saihvo, saha och sakko visar likaså att det har funnits fonemen /s/ och /h/ men inget **/š/ på låntagarhåll vid inlåningstiden.

Ett ännu yngre lånord är kulju ʼgölʼ (<–urnord.*gulju (> sv.göl) ~ *guljōn (> sv. gölja)). Ljuddräkten visar att den nordvästgermanska slutljudande ljudövergången ō > u (om vilken se Schrijver 2003: 196) har skett på långivarhåll, men det nordvästgermanska i-omljudet (ty. Umlaut) har ännu inte verkat.

Lånordet kari: karin ʼgrund, grynna, skärʼ (<– surnord. *skari ʼskärʼ < turnord. *skarja) är emellertid ännu yngre. Ljuddräkten visar genomförd apokope av obetonat a i motsats till ordet kulju där slutvokalen har funnits kvar, men ännu inte i-omljud som skulle komma att verka före bortfallet av i (se Heikkilä 2011a: 79–80, 2012d: 465).

Genomfört i-omljud ingår däremot i ordet herra ʼherreʼ (<– fsv. Herra <– flty. Herro < hēriro < hārirō ʼfönämare, högreʼ < vgerm. *hairizō) som därmed är yngst av de här behandlade germanska lånorden i finskan.

Som man redan nu ser, avslöjar språkkontaktsforskningen sådana detaljer om de enskilda språkens förhistoria som man inte når om man bara forskar i de enskilda språken separat. Vi har nu fått till stånd en kronologistomme som kommer att utvidgas och kompletteras nedan.


64Om den relativa och absoluta kronologin i de urgermanska, förursamiska och medelurfinska ljudövergångarna


De ovan behandlade ljudövergångarnas relativa kronologi är följande (jfr Heikkilä 2011a: 73):

1. prenvgerm. *ē > *ǣ (så här tidigt i något nordgermanskt område;
annanstans betydligt senare 25 -> urgermanskans äldsta isogloss)

2. furgerm. den germanska ljudskridningen (= Grimms lag)
2.1. *pʰ, *tʰ, *kʰ > *φ, *þ, *χ (> surgerm. f, þ, χ/h) och *bʰ, *dʰ, *gʰ > *ƀ, *ð, *ǥ
2.2. murfin. uppkomsten av vokalkombinationen e(:) – a
2.3. furgerm. *b, *d, *g > p, t, k
3. furgerm. *ā > ō
4. urgerm. Verners lag (*φ, *þ, *χ, *s > ƀ, ð, ǥ, z i obetonad position)
5. urgerm. accentframflyttning
6. nvgerm. *æ > ā (så här tidigt i något nordgermanskt område;
annanstans senare)
7. murfin. *γ, *ŋ, *j, *w > Ø -> murfin. ā, ǟ, ǖ
8. murfin. I uppstår i inljud i obetonade stavelser
9. murfin. ti > ci
10. surfin. *š > h
11. nvgerm. o > u i slutljud
12. urnord. synkope och apokope av a
13. urnord. i-omljud
14. urnord. synkope och apokope av i


2.3 De ursamiska ljudövergångarnas inbördes kronologi

Ursamiskan kan beroende på hur man räknar uppdelas i fyra till fem successiva peri-oder utifrån ljudövergångarna i vokalismen (M. Korhonen 1981: 110‒111; Sammal-lahti 1998: 181–193; The Saami – A Cultural Encyclopaedia 2005: 287). Indelnin-gen görs på basis av vokalismen, eftersom vokalernas kvalitet och kvantitet genom-gick en genomgripande omvälvning i ursamiskan medan konsonanternas förändrin-gar var betydligt mer fåtaliga (se t.ex. Korhonen 1981: 110‒111). Ante Aikio (2006: 13) började använda en sammanfattande benämning the great Saami vowel shift om ursamiskans vokaliska ljudövergångar efter att tidigare (Aikio 2004:27) ha använt benämningen the Saami vowel rotation. Jaakko Häkkinen (2010b: 51) kallar fenome-net för kantasaamen vokaalirotaatio som är en direkt översättning från engelskan.

25 Dock överallt före uppkomsten av äldre fuþark där  e, æ och a har var sin runa (se Antonsen 1975: 1).


Eftersom jag anser att begreppen i de nationella vetenskaperna (också) bör ha na-tionalspråklig terminologi, kallar jag the great Saami vowel shift hädanefter för den finska benämningen kantasaamen vokaalisiirtymä och den svenska benämningen ska vara den ursamiska vokalskridningen. 26

Förebild för namngivningen är den germanska ljudskridningen som på finska heter alternativt germaaninen äänteensiirros, germaaninen äänteensiirtymä eller Grimmin laki. Härnäst strävar jag efter att kunna iordningställa ursamiskans metafoniska 27 ljudövergångar. För deras fonetiska notation anlitar jag Pekka Sammallahtis (1998: 181‒183) och Mikko Korhonens (1981: 77‒125) notationsmodell.

Den uppdaterade ursamiska vokalismen ingår i Jaakko Häkkinens (2007) avhandling pro gradu (se också Heikkilä 2012e). Jag anser på samma sätt som Pekka Sammal-lahti (1988) och Juha Janhunen (1982) att efterstavelsernas icke-öppna vokal har va-rit */i/, som åtminstone i förurfinskan och dess västuraliska förstadier har haft en främre (*[i]) och bakre (*[i]) allofon (se diskussionen och bevisföringen i Korhonen 1988: 8–10; J. Häkkinen 2007: 38; Lehtinen 2007: 61–65; Heikkilä 2012e).

I början av ursamiskans första period skedde vokalljudsövergångarna *o > *ɔ och *a, *ä > *ȧ i andra stavelsen, av vilka den senare också kan vara något senare, och de efterföljdes av talrika metafoniska ljudövergångar i första stavelsen, vilka har uppräk-nats nedan. Metafoni betyder fonetiskt en partiell regressiv assimilation, där andra stavelsens obetonade vokal drar första stavelsens betonade vokal närmare till sig artikulationsmässigt.

*e ‒ ä > *ε ‒ ȧ
*o ‒ a > *ɔ ‒ ȧ
*e ‒ ɔ > *ε ‒ ɔ
*o ‒ ɔ > *ɔ ‒ ɔ
*ä ‒ i > *e ‒ ḙ

26 Motsvarande uttryck på nordsamiska (davvisámegillii) är
vuođđosámi vokálasirdáseapmi.

Jag undviker avsiktligt ordet rotation i dessa benämningar, eftersom det svenska ordet rotation betyder ʼrörelse kring en axel i (mer eller mindre) cirkelformig bana (varv efter varv)ʼ (Svensk ordbok s.v. rotation), vilket inte ger (ens bildligt) en helt sanningsenlig bild av de ursamiska vokalförändringarna.

27Se Kusmenko (2005: 118).

 

66 Om den relativa och absoluta kronologin i de urgermanska, förursamiska och medelurfinska ljudövergångarna

*a – i > *ɔ – ḙ
(*i –  i >) *a‒ i > *o ‒  ḙ 28

I de tidiga ursamiska vokalförändringarna ingår också ljudövergången *ü, *i, *ḙ > * ḙ 29 som skedde i alla stavelser. Pekka Sammmallahti (1998: 181) låter förstå att den inte orsakades av metafoni eftersom den är ovillkorlig med få undantag.

Mikko Korhonen (1981: 90) tyr sig till Erkki Itkonen och anser att ljudövergången *a > *o framför andra stavelsens icke-slutna vokal eventuellt skulle kunna kallas för en analogisk fortsättning till den ljudlagsenliga ljudövergången *a > *o framför andra stavelsens *i.

Orsaken till ljudövergången *a > *o framför *ȧ och *ɔ var tydligen viljan att undvika ett störande homofoniframkallande sammanfall av *a och *ä i första stavelsen, som skulle ha uppstått genom ljudövergången *a, *ä > *ȧ ifall ljudövergången *a > *o bara hade skett ljudlagsenligt framför *i men inte också framför *ȧ och *ɔ.

Sammanfallet *a, *ä > *ȧ hade såtillvida långtgående konsekvenser att det utrotade vokalharmonin från ursamiskan (Itkonen 1988: 326). Inte en enda västuralisk vokal förblev intakt i den ursamiska vokalskridningen. Att språkljuden *a och *ä samman-föll i mellanformen *ȧ i andra stavelsen är inte särskilt överraskande, men att ljud-värdet av samtliga västuraliska kardinalvokalerna 30 */i/, */e/, */ä/, */a/, */o/ och */u/ förändrades i betonad stamstavelse saknar en fonetisk förklaring som hittills inte har kunnat ges. Jag anser att ursamiskans omvälvande och genomgripande vokalskrid-ning enbart kan förklaras av metafoni och en däravföljande kedjereaktion.

28 Se Heikkilä (2012e). I och med det av Jaakko Häkkinen (2007) upptäckta nya västuraliska fonemet */ḙ/ och respektive ursamiska ljudutveckling *ḙ – i > *ḙ – ḙ > a – a (medan *e – i > *ē – ḙ > ie – a), finns det inte längre vare sig behov eller förut-sättningar att rekonstruera en metafonisk ljudövergång **e – i > **ḙ – ḙ > **a – a såsom man traditionellt (M. Korhonen 1981; Sammallahti 1998), och med dåtidens kunskap helt rätt, har gjort. Ljudutvecklingen *e – ḙ >> ie – a som tidigare tedde sig sporadisk (se Sammallahti 1998: 182), är i själva verket ljudlagsenlig (se J. Häkkinen 2007: 90). Jaakko Häkkinen vidhåller fortfarande sin syn (personligt meddelande från Jaakko Häkkinen 20.7.2012).

29 Denna ljudövergång torde ha gått i två steg. Pekka Sammallahti (1998: 181) och Mikko Korhonen (1981: 82) anser det vara sannolikt. I det första steget har ljudöver-gången *ü, *i > *i skett och i det andra steget ljudövergången *i, *ḙ > *ḙ. Det nord-samiska ordet ihkku ’på natten’ (< sursa. *īk:ɔ: < fursa. *üjkɔ < fursa. *üji ’natt’ + av-ledningssuffix -ko) visar enligt min åsikt att ljudövergången *ü > *ḙ uttryckligen sked-de via mellanstadiet *i (Sammallahti 1998:248). Ifall det ifrågavarande mellanstadiet inte hade funnits,skulle ordet nu ha ljuddräkten **aigu (< ursa.**ḙjk:ɔ< fursa. **üjkɔ).

30 Se Ladefoged & Maddieson (1996: 283).


67

 

Jag påstår således att de flesta ljudövergångar som ägde rum under ursamiskans första period orsakades av metafoni eller dess analoga fortsättningar. De metafoniska ljudövergångarna belyses med exemplen nedan.

*i – ä > *ḙ – ȧ (>> saN. A – i) *jikä > *jḙkȧ (>> saN. Jahki ʼårʼ) *śilmä
> *ćḙlmȧ (>> saN. Čalbmi ʼögaʼ) ((*) küpärä >) *kipärä > *kḙpȧrȧ (>> saN. gahpir ʼmössaʼ)
*e – ä > *ɛ – ȧ (>> saN. ea – i) (*)kesä > *kɛsȧ (>> saN. Geassi ʼsommarʼ)
(*)pesä > *pɛsȧ (>> saN. beassi ʼboʼ)
*o – a > *ɔ – ȧ (>> saN. Oa – i)
(*)kota > *kɔtȧ (>> saN. goahti ʼkåtaʼ)
*ńomala > *ńɔmȧlȧ (>> saN. njoammil ʼhareʼ)
*u – a > *o – ȧ (>> saN. o – i)
(*)muna > *monȧ (>> saN. monni ʼäggʼ)
*tulka > *tolkȧ (>> saN. dolgi ʼfjäderʼ)
(*u – o >) *u – ɔ > *o – ɔ (>> saN. o – o > saN. o – u)
(*)ulko > *ulkɔ > *olkɔ (>> saN. Olgo > saN. olgu ʼutsidaʼ)
(*e – o >) *e – ɔ > *ɛ – ɔ (>> saN. ea – o > saN. ea – u)
(*kejno>) *kejnɔ > *kɛjnɔ (>> saN. Geaidno > saN. geaidnu ʼvägʼ)


68 Om den relativa och absoluta kronologin i de urgermanska, förursamiska och medelurfinska ljudövergångarna


*o – o > *o – ɔ > *ɔ – ɔ (>> saN. Oa – o > saN. oa – u) *toro > *torɔ > *tɔrɔ (>> saN. Doarru ʼslagsmålʼ)
*u – u > *u – o > *o – o (> saN. o – o > saN. o – u) *kuććutak > *kuććo tȧk > *koććotȧk (>> saN. Gohččut ʼbefalla, kallaʼ)
*ä – i > *e – ḙ (>> saN. Ie – a) *käti > *ketḙ (>> saN. giehta ʼhandʼ)
(*)äni > *enḙ (>> saN. jietna ʼljudʼ)
*a – i > *ɔ –  ḙ > *ɔ – ȧ (>> saN. oa – i) 31
*śali > *ćɔlḙ > *ćɔlȧ (>> saN. Čoalli ʼtarmʼ)
*śarwi > *ćɔrvḙ> *ćɔrvȧ (>> saN. Čoarvi ʼhornʼ) ((första stavelsens *a > *i framför j >) *i – i >) *a – i > *o – ḙ (>> saN. uo – a)
*limpi > *lampi -la> *lompḙlȧ (>> saN. luoppal ʼtjärn i en åʼ)
*waji > *wiji > *waji > *vojḙ (>> saN. Vuodja ʼsmörʼ)
*lakti > *loktḙ (>> saN. luokta ʼvikʼ) 32

Hur uppstod då ljuden *ḙ, *ḙ och *o i efterstavelser? Skedde ljud-övergångarna *i, *i > *ḙ, *ḙ genom inverkan av första stavelsens *ḙ, vars existens i ururaliskan uppdagades av Jaakko Häkkinen (2007)?

31 Jfr *a – i > *ɔ – ḙ > *ɔ – ȧ (>> saN. oa – i) med *o – a > *ɔ – ȧ (>> saN. oa – i).

Den forskningshistoriskt nya ururaliska vokalkombinationen upptäcktes av Ante Aikio (2013). De ovan framlagda ljudhistoriska detaljerna i Aikios banbrytande forskningsrön är emellertid mina.

32 Märkas bör att ljudutvecklingen *a – i > *o – ḙ (>> uo – a) såsom i ordet *lakti > *loktḙ (>> saN. Luokta ʼvikʼ) är tidsmässigt yngre än ljudutvecklingen *a – i > *ɔ – ḙ > *ɔ – ȧ (>> oa – i). Ordet luokta förefaller vara ett tidigt lån från medelurfinskans *lakti >> gfin. Laksi ʼvikʼ > fin. Lahti (jfr saN. Buolža ʼåsʼ)

 

69


Jag tror inte det för det forskningshistoriskt nya uraliska fonemet */ḙ/ var knappast tillräckligt frekvent för att det skulle ha kunnat utgöra en modell för analogi som skulle ha förmått ändra ljudvärdet av kardinalvokalen /i/ (se J. Häkkinen 2007). Och hur skulle dessutom den mer frekventa ljudövergången *u – i > *o – ḙ (se J. Häkki-nen 2007) kunna förklaras fonetiskt ifall första stavelsens ljudövergång hade varit äldre än andra stavelsens ljudövergång, något som den ovan framförda möjligheten förutsätter? Jag anser det vara mycket mera sannolikt att de ursamiska vokalernas skridning började så här: Först skedde ljudövergången *ü > *i i alla stavelser. Denna ljudövergång föregicks av *w > Ø före labialvokalerna och i slutljud (M. Korhonen 1981: 131; Heikkilä 2012e). Därefter skedde följande ljudövergångar i andra stavel-sen: 1) *i, *i > *ḙ, *ḙ, *u > *o, 2) som följdföreteelse *o > *ɔ och därefter 3) en annan följdföreteelse *a, *ä > *ȧ. 33

Tendensen till vokalöppningen i efterstavelser fanns också i östersjöfinskan (se Heik-kilä 2012e; om en liknande tendens i fornsvenskan se Wessén 1968: 61). Därmed är den ovan nämnda ljudövergången *u – i > *u – ḙ > *o – ḙ sannolikt också en meta-fonisk vokalförändring.Sammanfallet av *i, *ḙ; *i, *ḙ > *ḙ; *ḙ i första stavelsen sked- de således genom analogi som orsakades av den höga frekvensen av ljuden *e, *ḙ. För i-stammarnas vidkommande var ljudhistorien när allt kommer omkring följande:

*ä – i > *ä – ḙ > *e – ḙ
(>> saN. ie – a)
*käti > *kätḙ > *ketḙ (>> saN. giehta ʼhandʼ)
(*)äni > *änḙ > *enḙ(>> saN. jietna ʼljudʼ) *a – i > *ɔ – ḙ > *ɔ – ȧ (>> saN. Oa – i)
*śali > *ćɔlḙ > *ćɔlȧ (>> saN. Čoalli ʼtarmʼ)
*śarwi > *ćɔrvḙ > *ćɔrvȧ (>> saN. čoarviʼhornʼ)
(*i – i >) *a – i > *o – i > *o – ḙ (>> saN. uo – a)

33 Andra stavelsens labialvokaler hade uppkommit i förurfinskan genom ljudutveck-lingarna *aw > *ow > o, *iw > *üw > ü och *iw > *uw > u (Sammallahti 1999: 70, 73; Heikkilä 2012e: 8, 10, 12–13), sålunda genom partiell assimilation och reduktion – båda typiska ljudutvecklingar i obetonad stavelse.


70 Om den relativa och absoluta kronologin i de urgermanska, förursamiska och medelurfinska ljudövergångarna


*limpi > *lampi-la > *lompḙlȧ (>> saN. luoppal ʼtjärn i en åʼ)
*lakti > *loktḙ (>> saN. luokta ʼvikʼ) *u – i > *u – ḙ > *o – ḙ (>> saN. o – a)
*tumtitak > *tumtḙtȧk > *tomtḙtȧk (>> saN. dovdat ʼkännaʼ) Första stavelsens *ḙ och *o är ursprungliga i följande fall (J. Häkkinen 2007):
*δʼḙma > *δḙmȧ (>> saN. dapmi ʼlimʼ)
*śḙδʼämi > *ćḙδȧmḙ (>> saSk. čââ ́đ: čâđđam ʼhjärtaʼ)
*wḙri > *vḙrḙ (>> saN. Varra ʼblodʼ)
*kḙti > *kḙtḙ (>> saN. -kat ʼskinnʼ; jfr fin. Kesi ʼtunnt skinnʼ)
*mḙnitäk > *mḙnḙtȧk (>> saN. Mannat ʼgåʼ)
*pḙlitäk > *pḙlḙtȧk (>> saN. Ballat ʼvara räddʼ)
*lonta > *lontȧ (>> saN. loddi ʼfågelʼ)
*joki > *jokḙ 34 (>> saN. Johka ʼå, älvʼ)

Första stavelsens vokal genomgår metafoniförändring också i följande
vokalkombination:
*i – i > *i – ḙ > *ḙ – ḙ (>> saN. a – a)
(*)pilwi > *pilvḙ > *pḙlvḙ (>> saN. Balva ʼmolnʼ)
(*)nimi > *nimḙ > *nḙmḙ (>> saN. Namma ʼnamnʼ)
(*künči >) *kinčḙ > *kḙncḙ (>> saN. Gazza ʼnagelʼ)

34 Inga fonetiska förutsättningar för metafoni föreligger.


71


Det enda fall där ingen metafonisk ljudövergång sker är vokalkombinationen *o – i > *o – ḙ (>> uo – a), exempelvis *oŋti > *ovtḙ (>> saN. vuovda ʼhåla, kavitetʼ). De uppenbara orsakerna är följande: 1) Första och andra stavelsens vokal låg fonetiskt så pass nära varandra efter andra stavelsens ljudlagsenliga ljudövergång *i > *ḙ att något behov för metafoni (läs: partiell assimilation) inte förelåg; 2) Om *o – ḙ hade utvecklats till **o – ḙ skulle det ha sammanfallit med (*u – i >) *o – ḙ. Man ska komma ihåg att de metafoniska ljudövergångarna utgjorde bara den första delen av den ursamiska vokalskridningen. Avslutningsvis kan jag konstatera att vokalskridnin-gen sattes i gång av metafoni,som stort liknade det germanska (a-)omljudet (jfr Kus- menko 2005: 118–125) men ägde rum något tidigare. De återstående ljudövergån-garna orsakades av en kedjereaktion och homofoniavvärjande analogi.

2.4 Datering av de ursamiska metafoniska ljudövergångarna i förhållande till de urgermanska och urfinska ljudövergångarna

Jag har tidigare daterat hela den ursamiska ljudövergången *a >> uo till en senare tidpunkt än den sena medelurfinskans ljudövergång *šm > h (Heikkilä 2011a: 73), men har sedermera kommit fram till en delvis motsatt kronologi (Heikkilä 2013c: 588). Den första fasen *a > *o av ljudövergångsserien *a >> uo är äldre än *š > h. Den absoluta dateringen av den ursamiska ljudövergången  *a > *o (> uo) är rätt exakt tideräkningens början eller något före den (Heikkilä 2011a: 73‒74). Alla voka-liska ljudövergångar i ursamiskan har ingalunda skett samtidigt, något som redan bekräftas av samiskans interna evidens (se t.ex. M. Korhonen 1981: 110‒114). Den framstående sameforskaren Ante Aikio (2006: 40) förmodar att den ursamiska vo-kalskridningen, vars delar anses omfatta bl.a. ljudövergången *a >> uo och de ovan nämnda metafoniska ljudövergångarna, skedde snarare över årtionden än över år-hundraden, d.v.s. under en rätt kort tid. Samma uppfattning kan skönjas i förteck-ningen över de urfinska, ursamiska, urgermanska och urbaltiska språkstadiernas kronologi som ingår i en artikel av Jaakko Häkkinen (2010b: 55). Aikio (2006: 40, 2012b: 70) använder som belagd parallell från historisk tid bl.a. en kedjereaktion av vokaliska ljudövergångar som har skett i engelskans historia. Anglisterna använder beteckningen the Great (English) Vowel Shift (som tydligen har fungerat som före-bild för the great Saami vowel shift) för dessa successiva ljudövergångar, men i mot-sats till Aikios uppgifter verkar den här ljudövergångsserien ha varat en längre tid.

72 Om den relativa och absoluta kronologin i de urgermanska, förursamiska och medelurfinska ljudövergångarna


Den började på 1400-talet och fortgick i stor skala till 1600-talet och till vissa delar ännu långt längre (Anttila 1989: 65; Millward 1996: 254; Brinton & Arnovick 2006: 309; Lehmann 2007: 6). Den pågående språkförändringen i engelskan i Nordame-rikas stadsdialekter (the Northern Cities Shift) som Aikio hänvisar till och som håller på att leda till en större språklig differentiering är ett nutida exempel på en vokalro-tation på gång (Labov 1994: 177–201; Laakso 1998: 165). Jag ska härnäst påvisa att första stavelsens metafoniska ljudövergångar, som ägde rum efter andra stavel-sens ljudövergångar *o > *ɔ och *i, *i > *ḙ, *ḙ, men enbart de, är både relativt och absolut betydligt äldre än ljudövergången *a > *o framför en öppen vokal, för den här ljudövergången ägde rum ungefär vid tideräkningens början eller lite dessförin-nan. De mera sentida ursamiska ljudövergångarna som försiggått efter tideräknin-gens början behandlas i följande kapitel. Jag påstår att de omvälvande ursamiska vokalförändringarna (= den ursamiska vokalskridningen i sin helhet) sammanlagt varade i klart över 500 år. Man bör nämligen komma ihåg att de metafoniska ljud-övergångarna endast utgör första perioden av ursamiskans fyra till fem perioder. Jag använder huvudsakligen den historisk-komparativa språkvetenskapens och lånords- forskningens metoder, d.v.s. inre jämförelse respektive yttre jämförelse. Arkeologi, historia och lingvistisk paleontologi (om vilken se Häkkinen 1996a: 103-126) fungerar som värdefulla hjälpvetenskaper i och med att de möjliggör absoluta dateringar. Jag övergår nu till att jämföra de huvudsakligen urgermanska ljudövergångar som ingår i den nedanstående förteckningen 35 med ursamiskan. Jag framskrider stegvis i för-teckningen. Genom att jämföra ursamiskan, urfinskan och urgermanskan sinsemel-lan utreder jag, vilket ställe de ursamiska vokalernas metafoniska ljudövergångar in-tar i de urgermanska och urfinska ljudövergångarnas kronologi. Lånord fungerar som förbindelselänkar (se citatet av Sammallahti i början av detta kapitel). Om inte annat anges, skriver jag de samiska orden enligt det nordsamiska skriftspråkets moderna ortografi från år 1978 – trots att en språkhistorisk studie som denna nödvändigtvis inte förutsätter användning av den senaste ortografin –, för nordsamiskan är det överlägset största samiska språket, på samma sätt som finskan är det klart största östersjöfinska språket (se Sammallahti 1985: 155–156; Norrby & Håkansson 2010: 253; Saarikivi 2011: 81). Föråldrade ord som har gått ur bruk i samtidsspråket och ord belagda i numera (så gott som) utdöda samiska språkformer utgör undantag.

35 Förteckningen är en bearbetad version av den i det väsentliga liknande kronologiska förteckning som jag tidigare har framlagt (Heikkilä 2011a: 73).


73


Förteckning 1
1. urgerm. keltiska lånord ca 800 f.Kr. –>
2. urgerm. *ē1 > *ǣ
3. urgerm. den germanska ljudskridningen (två stadier > åtminstone två generationer) 36
4. urgerm. *ā > ō 37
5. urgerm. accentframflyttning
6. nvgerm. *ǣ > ā
7. urgerm. *e > i  i obetonad stavelse
8. urgerm. äldre i-omljud
9. murfin. ti > ci
10. murfin. *š > h 38
11. ursa. *a > *o (> *ō > uo)
12. surfin. ci > si

Den första frågan lyder huruvida man kan fastställa en terminus post quem för de metafoniska ljudövergångarna med hjälp av inre rekonstruktion, lånordsforskning och paleolingvistik? Den vore värdefull såsom varje terminus post quem är i ett språks förhistoria. Och det är möjligt.

36 ”Archaeological evidence suggests that about 750 BCE a relatively uniform Ger-manic people was located in southern Scandinavia and along the North Sea and Baltic coasts from what is now the Netherlands to the Vistula River.” (Encyclopaedia Britannica: Germanic languages 2011). ”Germanic tribes had spread from northern Belgium in the West to the Vistula in the East by 300 B.C.E. If we want to allow reasonable time for this operation, we have to assume that the migration southward started back in the Late Bronze Age [ca. 1000–500 B.C.E], that is, before 500 B.C.E.” (Dahl 2001: 220).

37 Referenten till lexemet ahjo (< murfin. *ašjo <– urgerm. *asjōn ’ässja’) som an-vänds i järntillverkningen är ett järnålderslån från urgermanskan (SSA s.v. ahjo). Ordets ljuddräkt vittnar om att den urgermanska ljudövergången *ā > ō redan hade skett när järntillverkningen (obs. järntillverkning ≠ ämnet järn) blev bekant i Finland. Ett annat viktigt järnhanteringsföremål, nämligen palje: palkeet ʼbälgʼ (< murfin. *palkeš <– urgerm. *balǥiz), är också ett urgermanskt lånord (se Salo 2003b: 21). Ordets ljuddräkt visar att i-ljud ännu inte var möjligt i urfinskans efterstavelser i inljud när ordet lånades, d.v.s. vid ingången av järnåldern. Eftersom lexemen rauta, ahjo och palje bör ha lånats ungefär samtidigt, dock så att överbegreppet rauta torde vara äldre än de semantiskt mera specifika termerna ahjo och palje, kan vi dra slut-satsen att de förurgermanska ljudövergångarna *o > a och *ā > ō hade skett vid ingången av Finlands järnålder (ca 500 f.Kr.), men den urfinska ljudövergången *Vj > i  hade ännu inte ägt rum.

38 Av ljuddräkten av ordet ahjo framgår det också att den medelurfinska ljudöver-gången *š > h ännu inte hade skett när ordet lånades. Paleolingvistik ger ljudöver-gången en terminus post quem som är ca 500 f.Kr. Den här dateringen förstärks av ännu ett finskt ord med motsvarande ljuddräkt, nämligen ahku ’bl.a. askklump, glödbädd’, som har lånats från urgermanskans *askōn ’aska’ (SSA s.v. ahku).


74 Om den relativa och absoluta kronologin i de urgermanska, förursamiska och medelurfinska ljudövergångarna


Det finns nämligen lånord vilka avslöjar de kronologiska uppgifter som tillsammans med språkens inre evidens möjliggör dateringen. Ett sådant beviskraftigt lånord är östersjöfinskans häpy ʼblygdʼ, vars motsvarighet i samiskan, eller kanske mest san-nolikt ett mycket gammalt lån från urfinskan på grund av geminationen p > pp 39, är
siehppa ’blygdhår’, vars distribution sträcker sig från sydsamiskan till tersamiskan (Lehtiranta 1989: 124‒125 § 1143; Álgu s.v. siehppa).

Det är fråga om en avledning av ordet häpeä ʼskamʼ (jfr kar. häpie ʼskam; vulvaʼ och ty. Scham ʼskam; blygd, vulvaʼ) som har lånats från det urgermanska ordet *χawiþa (–> murfin. *šäpetä (>> fin. häpeä) -> murfin. *šäpü (> fin. häpy) –> sa. siehppa), vars belagda skandinaviska efterföljare fornnorskans háð betyder ’hån’ (Koivulehto 1999a: 18–19; Häkkinen 2004: 239). Uddljudskonsonanterna (h i finskan och s i sa-miskan) avslöjar att ordet har lånats från urgermanskan till medelurfinskan först efter att den germanska ljudskridningen hade ägt rum, annars skulle låneoriginalets udd-ljudskonsonant ha substituerats med k i urfinskan. Ordet har på det samiska hållet trots det genomgått samtliga(!) ursamiska ljudövergångar,vilka kan utläsas av ordets ljuddräkt, inklusive vokalernas metafoniska förändringar. Substitueringen av urger-manskans tonlösa velarfrikativa χ med ett urfinskt *š är ett fenomen känt sedan tidigare (Koivulehto 1972: 583). 40

Orden häpeä, häpy och siehppa visar vidare att även urgermanskans uddljudande *χ på östersjöfinskt-samiskt håll kunde substitueras med *š, varav östersjöfinskans h och samiskans s har utvecklats. 41

 

39 Jämför med konsonantförhållandena i fursa. *kentȧ > fin. Kenttä ʼfältʼ, ursa. *jɛngē > fin. Jänkä ~ jänkkä ʼmyrʼ och sa. Lahttu ’lem, extremitet’ < fursa. *litto <– pregerm. *litus (Häkkinen 2004: 300‒301, 400; Álgu s.v. lahttu; se också Kallio 2012b: 231).

40 Dylika ord är åtminstone raha ʼpengarʼ,köyhä ʼfattigʼ,kaihi ʼstarrʼ och vähä(-) ʼli-te(n)ʼ ~ sa. Vássit ʼförflyta, gå förbiʼ ~ mord. vež- ʼlitenʼ (LÄGLOS 1996: 9–10, 143; K. Häkkinen 2004: 550, 1011, 1515‒1516).

41 Jag lägger här fram två nya etymologiförslag av vilka det första är ordet hento ’späd, vek, svag, tunn, smal om avlånga tunna varelser eller ting’, vars distribution omfattar finskan, ingerskan och karelskan (SMS s.v.hento; SSA s.v.hento; K. Häkki- nen 2004: 187). Jag föreslår följande germanska etymologi för ordet: fin. hento < murfin. *šento <– urgerm. *χendō ’hind (= hjortdjur av honkön)’ < furgerm. *χemtā ’hornlös’ < PIE *ḱem-teh2 (jfr *šäpü > häpy ~ siehppaovan) (Bjorvand & Lindeman 2007: 463; Hellquist 2008: 253). På germanskt håll har ordets ljudutveckling varit följande: urgerm. *χendō > urnord. *hindu > sv./ty./eng. Hind ’hjortdjur av honkön’. Det germanska ordet har etymologiska motsvarigheter i andra grenar av den indoeu-ropeiska språkfamiljen. (Bjorvand & Lindemann 2007: 463; Hellquist 2008: 253). Jag antar att det här lånordets semantiska motivation går att finna i det viktiga villebrå-det vildrenens anatomi. Vildrenen (Rangifer tarandus) förekom fordom i vidsträckta områden i Skandinavien och ännu på 1600-talet i nästan hela Finland med undan-tag av sydvästra Finland och Åland. Därom vittnar inte bara historiska dokument utan också talrika ortnamn börjande Peura - eller Petra -. Vildrenen peura (och dess halvtama underart poro ʼrenʼ) är det enda hjortdjuret vars båda kön har horn.Honans horn är emellertid betydligt mindre och spensliga (fin. hentorakenteinen) än hanens. (Montonen 1974: 28; Nisäkkäät 1991: 150; Mallat 1997: 100; GT Tiekartasto 2008: 297‒298; Anneberg 2010: 145; Kartplatsen). Man har sedermera bildat deskriptiva avledningar av ordet hento, såsom henttu, men det här sakförhållandet ifrågasätter ingalunda den framlagda etymologin, för expressiv geminering förekommer i såväl finskan som svenskan (jfr inljudande enkelkonsonant respektive geminata i orden rento ʼavslappnadʼ > renttu ʼslarverʼ, hiisi (hiite-) ʼdjävulʼ -> hiito > hitto ʼfankenʼ (Ed-lund 1988: 36; SSA s.vv. hiisi,rento)). Jag anser vidare att ett yngre lån från samma germanska låneoriginal är det semantiskt nästan identiska finska ordet hintelä ʼspen-sligʼ < surfin. *hintV-lä <– surgerm. *hindō eller turnord. *hindu. En fonologisk och morfologisk parallell finns i ordparen kota ʼkåtaʼ ~ kotelo ʼfodral, askʼ, nokka ʼnäbbʼ ~ nokkela ʼfiffigʼ och honto ʼihåligʼ ~ hontelo ʼihåligʼ, av vilka det senare lexemet är en avledning av det förra (SSA s.vv. honto, hontelo, nokka, nokkela). Hento och hintelä är adjektiv, men hind är ett substantiv. Är detta ett problem? Såvitt jag ser inte, för så är fallet också med exempelvis adjektivet helppo ʼlättʼ, vars senurger-manska låneoriginal *helpōs efterföljare i moderna germanska språk (sv. hjälp/eng. help/ty. Hilfe) är substantiv också de och betyder ’hjälp’. Också ordet oiva ʼypperligʼ har i finskan utvecklats till ett adjektiv (och mansnamn), även om det ursprungligen är ett substantiv med betydelsen ’huvud’ (jfr sa. oaivi’huvud; fjäll’).

 

75


Ett annat beviskraftigt fall är det finska ordet vähä(-) ʼlitenʼ (-> vähetä ʼförminskaʼ) med dess etymologiska motsvarigheter vássit ʼförflyta; gå förbiʼ i samiskan ochvež-/ veška ʼlitenʼ i mordvinskan (Sammallahti 1999: 75; SSA s.v. vähä). Den västuraliska urformen har varit *väšä som har lånats från urgermanskans *wǣχaz ʼfin, mycket tunnʼ (SSA s.v. vähä). Det samiska lexemet vivva ʼsvärsonʼ är ännu ett annat bevis-kraftigt ord. Ordets ljuddräkt visar att det har lånats från urfinskans (*)vävü (> bl.a. fin. Vävy ʼsvärsonʼ, lyd. vävü) efter den medelurfinska ljudövergången (*väŋiw>) *väŋü > vävü –> fursa. *vävi > sursa. *vievve > saN. Vivva (Sammallahti 1999: 73) 42, men ordet har trots det genomgått den ursamiska vokalskridningen som därmed är yngre än eliminationen av fonemet */ŋ/ från urfinskan (om vilket se Kallio 2007: 231–233), vars datering har fastställts ovan (se också kärsiä, gierdati 2.5).

Resultatet blir att den ursamiska vokalskridningen är yngre än den
germanska ljudskridningen och att ljudövergångarna under ursamiskans första period såsom Mikko Korhonen har rekonstruerat dem därmed åtminstone huvudsakligen har skett först efter den germanska ljudskridningen - därmed på förromersk järnålder (ca 600‒1 f.Kr.), för den germanska ljudskridningen dateras nuförtiden allmänt till övergången av den skandinaviska brons- och järnåldern, d.v.s. till tidigast ca 700 f.Kr. (se kapitel 2.2.1). Jag har ovan på paleolingvistiska grunder argumenterat för att ljudskridningen verkligen skedde efter början av järnåldern.

Den andra frågan lyder huruvida de metafoniska ljudövergångarna skedde före den nordvästgermanska ljudövergången *ē1 > ā?

42 Det finns flera paralleller för monoftongering av en ursamisk diftong framför ett
konsonantkluster, t.ex. saN. njunni ~ saU. njuonnee ~ estS. Nana ʼnäsaʼ och saN.
suhpi ~ fin. Haapa ʼaspʼ.


76 Om den relativa och absoluta kronologin i de urgermanska, förursamiska och medelurfinska ljudövergångarna


Svaret förefaller vara jakande vid första påseendet. Orden lieđđi ’blomställning, blomma’ (<– urgerm. *blēða ’blomställning, blomma’ < PIE * bʰleh1 tóm) och viehku ’gammal viktenhet (18 kg)’ (<– urgerm. *wēǥō ’våg, viktenhet (10 kg)’ (jfr fin. Väkä ʼhulling, krokʼ och vaaka ʼvågʼ)) förefaller visa att de nya, icke-uraliska vokalkombi-nationerna *ē ‒ a och *ē ‒ ɔ uppstod i ursamiskan genom (germanska) lånord före den nordvästgermanska ljudövergången *ē > ā (jfr Aikio 2006: 37), vars relativa och absoluta datering framgår av den ovanstående förteckningen. 43

Eller om första stavelsens vokal lånades som kort,eftersom ett långt e-ljud ännu inte förekom i språket (se Aikio 2013: 1), så även i det fallet vittnar de icke-ljudhistoriska vokalkombinationerna om att ursamiskans metafoniska vokalförändringar både hade skett och återblivit improduktiva innan ordet lånades. Man bör emellertid beakta att just denna ljudövergång *ē > ā tydligen inte har skett samtidigt i nordvästgermans-kans olika områden och att den är mycket gammal åtmistone i något område (se Koivulehto 1999a: 14‒15, 222‒223, 259‒260; Brink 2002: 687; Heikkilä 2011a: 70, 73). Det säkraste är således att lämna det slutgiltiga svaret öppet i det här skedet och bara konstatera att den nordvästgermanska ljudövergången *ē >> ā åtminstone i något område av det nordgermanska språkområdet skedde senare än ursamiskans metafoniska ljudövergångar. 44

Jag återkommer till ämnet i avsnitt 2.7. Härnäst tar jag upp de samiska orden gieddi ’fält, gräsmatta’, gieggi ’sula, glidyta på en släde’ och riekkis 45 ’ring’ (Sammallahti 2006: 92, 173). Ordet gieddi är ett lån från urgermanskans *skenþa ’skinn’ (jfr fin. Kesi ʼtunnt skinnʼ -> keto ʼängʼ), gieggi härstammar från urgermanskans *skeŋkan ’benskinn’ och riekkis kommer från det urgermanska ordet *hreŋgaz 46 ’ring’. Av or-dens ljuddräkter och närmare sagt vokalförhållandena framgår det att de metafo-niska ljudövergångar som drabbade ursamiskans *e har skett före den urgermanska ljudövergången *eNC > iNC. Denna ovillkorliga urgermanska -ljudövergång har inte nämnts i förteckningen ovan, men dess relativa kronologi är enligt urgermanskans inre rekonstruktion samtidig med eller kort efter äldre i-omljud, d.v.s. *e – i, j > i – i, j, som är samgermanskt (Wessén 1966: 18; Ringe 2006: 123, 126–128; Lehmann 2007: 9‒10).

43 Av ljuddräkten av ordet lieđđiframgår det också att den germanska ljudskridningen hade skett när ordet lånades (jfr Aikio 2006: 17).

44 Kontakterna mellan ursamer och urgermaner bör ha ägt rum uttryckligen i Fenno- skandien,med andra ord på nordgermanskt område eller i dess närhet, inflytelsesfär.

45 Ett yngre lån från samma håll är det samiska ordet riggi ’kätting’ (Sammallahti 2006: 172; Álgu s.v. riggi).

46 Ordet har uppenbarligen lånats med artefakten (”Wörter und Sachen”). De från Nakkilas Rieskaronmäki funna armbanden och en halsring dateras till bronsålderns femte period, d.v.s. till tidsavsnittet ca 800‒650 f.Kr. (Salo 1995: 42‒43, 2008: 346; Edgren & Törnblom 1998: 133). Terminus post quem för den urgermanska ljudöver-gången *eNC > iNC är därmed ca 800 f.Kr. (se terminus ante quem nedan).

77


Runinskrifter ristade med äldre fuþark visar genomfört äldre i-omljud (jfr lat-germ. Ingaevones och Inguiomerus hos Tacitus 98 e.Kr. respektive 117 e.Kr. med Teutoni 113 f.Kr. och Sigimēros samt Segimēros hos Strabo ca 20 e.Kr.) (Antonsen 1975: passim). Man känner flera ord vilka ursprungligen har haft ljudkombinationen *eNCi och vilka ljudlagsenligt har utvecklats till iNCi genom äldre i-omljud.

Dylika ord, av vilka en del också har lånats till finskan, är exempelvis fisl. Minningr ’minnet efter en avlidenʼ (jfr betydelsen med det finska ordet marras ’bl.a. den avlid-nas ande’)’ (jfr fin. menninkäinen ʼvätteʼ), sv. minne, fsv. Inna ’hinna, upphinna, komma till slut med’ (jfr fin. etsiä), sv. Lind ’lind’, fsv. Sinni ’gång’, no. Kinn ’kind’, fhty.Lindi ’tempererad,mild’ (jfr fin.lenseä ʼmild, ljumʼ), got. winja ’bete’,Ingemar (jfr lat. Ingviomerus och Ingviones) (Antonsen 1975: 49; Hofstra 1985: 86; Pamp 1988: 30; Häkkinen 2004: 136, 701; Bjorvand & Lindeman 2007: 463‒464, 743‒744, 951 ‒953; Hellquist 2008: 408). Ett överskådligt exempel därutöver är sansk. Asmi ʼjag ärʼ< PIE *h1esmi >*esmi > furgerm. *ezmi > urgerm. *emmi > surgerm. *immi > got. Im ʼjag ärʼ (Ringe 2006: 141). Ljudövergången *eNC > iNC bör ses som en ”felaktig” generalisering av de ovan beskrivna ljudlagsenliga fallen, d.v.s. analogi. I det vanliga och alltid obetonade urgermanska suffixet *-eŋgaz övergick ljudet *e ljudlagsenligt till i (punkt 7 i förteckningen ovan), d.v.s. det skedde en ljudövergång *-eŋgaz > *-iŋgaz (jfr fin. kuningas), vilket säkert har fungerat som modell för den prenasala ljudöver-gången *e > i också för de betonade stavelserna. Därutöver finns det ord vilka inne-höll antingen  ljudsekvensen iNC eller iNCi redan från början, exempelvis sv. hindra, sv. timmer, urgerm. *minnizō ’mindre’ och *minnistaz ’minst’ (Ringe 2006: 139; Bjor-vand & Lindeman 2007: 463‒464; Hellquist 2008: 1186). Också den ljudlagsenliga ljudövergången *eNi > iNi orsakad av äldre i-omljud, som syns exempelvis i de forn-svenska orden vinr ’vän’ (< urgerm. *weniz) och himin ’himmel’ (< urgerm. *heminaz) samt det norska ordet vinster ’löpmage’ (< urgerm. *wenistrō), har förstärkt språkan-vändarnas känsla av att det ska finnas ett i i stället för ett e framför en nasal (Bjorvand & Lindeman 2007: 1328; Hellquist 2008: 352, 1389).

Också lånordsevidensen tyder på samma relativa kronologi. De finska orden kenno (<– urgerm. *χennōn ’hinna’ > urnord. *hinnōn –>fin.hinno ʼtunn hinnaʼ) och mennin- käinen (<– urgerm. *menþiŋgō ’den avlidnas ande’ >> isl. minning ’minnesruna’) vi-sar att ljudövergången *eNC > iNC är senare än ljudövergångarna *ā > ō och *e > i i obetonad stavelse, varav den senare har matat (eng. feeding) den (SMS s.v. hinno; SSA s.v. kenno; Häkkinen 2004: 701; Kroonen 2013: 226).

 

77 Om den relativa och absoluta kronologin i de urgermanska, förursamiska och medelurfinska ljudövergångarna

Å andra sidan kan den här ljudövergången inte vara särskilt ung heller, därför att åt-minstone sådana samöstersjöfinska germanska lånord som rinta 47 ʼbröstʼ och linko ʼslungaʼ visar att den hade skett vid inlåningstiden (SSA s.vv. linko, rinta). Ett hittills okänt urgermanskt lånord i östersjöfinskan tycks vara det finska verbet singota ʼslän-ga, slunga, kastaʼ med etymologiska motsvarigheter i bl.a. ingerskans siŋkata ʼslän-ga, slungaʼ och karelskans šinkata ʼknuffa,skuffa, slängaʼ. Ordets ursprung är okänt. Två germanska etymologiförslag har framlagts men de har med fog förkastats i LÄGLOS (s.v. singota). Jag föreslår att verbet singota har följande slags etymologi: fin. singota< urfin. *sinka-(j-)ttak <– surgerm. *stingana ʼstinga, stickaʼ < furgerm. *stengana. De belagda germanska verben stinga osv. betyder bl.a. ʼstinga, sticka; knuffa, skuffaʼ (Kroonen 2013:480). Ordets ljuddräkt är beviskraftig. Den visar nämli- gen att den medelurfinska ljudövergången *š > h föregicks av den urgermanska ljud-övergången *eNC > iNC. Ordets ljuddräkt kan inte misstänkas vara endast skenbart beviskraftig för den uddljudande ljudsekvensen si- måste vara ursprunglig. Den kan inte ha uppkommit genom ljudövergången ti >si,därför att ljudsubstitutionen urgerm. st- –> murfin. s- skiftades till surgerm. st- –> surfin. t- i och med den urfinska ljud-övergången *š > hsom skedde senare än ljudövergången ti > ci (Kallio 2007: 235 – 241, Kallio 2010). Ett yngre lån skulle följaktligen ha resulterat i **tingata. 48

När man placerar ljudövergången *eNC > iNC på rätt ställe i ljudövergångarnas kro-nologikedja blir utgången att den mycket sannolikt har ägt rum en god bit före tide-räkningens början. Den hänger ihop med tendensen till ljudövergången *e > i som rådde i urgermanskan. Ljudövergången *e > i skedde i urgermanskan i följande fall: i obetonad stavelse, som följd av det äldre i-omljudet, i diftongen *ei som utvecklades till en lång monoftong ī och i ljudkombinationen framför en nasal och en annan kon-sonant (se t.ex. Ringe 2006: 152). Gotiskan har gått längst i utvecklingen och förall-mänligat i i nästan alla ljudomgivningar (Braune & Ebbinghaus 1961: 17; Lehmann 2007: 9). Orden *hreŋgaz och *skeŋkan har utgående från sina ljuddräkter lånats se-parat från urgermanskan till ursamiskan och urfinskan i vars efterföljare finskan de förekommer i formerna rengas och kenkä.

47 Av kronologiska skäl är det samsamiska appellativet raddi ’bröst’ följaktligen det östersjöfinska appellativet rintas etymologiska pseudomotsvarighet.Ante Aikio (2006: 13) beräknar att det finns gott om dylika lexem, för det har lånats ord från urger-manskan till urfinskan och ursamiskan oberoende av varandra.


48 Ett verb med dylik ljuddräkt finns faktiskt i finskan med betydelsen ʼtvistaʼ, men det är en avledning av substantivet tinka ʼtvistʼ som har lånats från det fornsvenska ordet þing ʼtingʼ (SSA s.v. tinka).

 

79

 

Det finska ordet kenttä är i sin tur lånat från ursamiskans form *kentȧ, varifrån nord-samiskans gieddi ’fält’ har utvecklats (Häkkinen 2004: 400). Av vokalförhållandena framgår det att lånandet av orden har skett ungefär samtidigt till både ursamiskan och urfinskan. Det vokalharmoniska och enkelklusiliska ordet kenkä torde vara äldst av den absoluta åldern bland dessa lånord. Ett mycket yngre lån från samma ger-manska ordfamilj är finskans kinkku ʼskinkaʼ (SSA s.v. kinkku). Det finska ordet rengas och det samiska ordet riekkis har alltså bägge lånats före den urgermanska ljudövergången *eNC > iNC (Bjorvand & Lindeman 2007: 884). Ordens ljuddräkter visar att de oberoende av varandra har lånats separat från urgermanskan till urfins-kan respektive ursamiskan. Härmed får vi en terminus ante quem för uppsplittringen av förurfinskan i urfinskan och ursamiskan.

Med hjälp av det nordsamiska lexemet jievja ’djur med vit päls’ (< ursa. *evjḙ) får vi en terminus ante quem för en urgermansk ljudövergång. Jag avser här ljudövergån-gen *χ > h i uddljud framför en vokal. Ordet jievja har en samsamisk distribution (Ál-gu s.v.jievja;Aikio 2006:25). Det har lånats från det urgermanska ordet *heuja ’dun, fjun, skinn’ (> bl.a. sv. hy), vars senare form *hiuja är låneoriginalet till det finska or-det hipiä ʼhyʼ, vars avledning torde vara hi(v)us ʼhårʼ (Häkkinen 2004: 205). Ett äldre lån från samma germanska ord är samiskans gavja ’damm’ (< fursa.*kḙpji < urgerm. *χeuja) som bevisligen har genomgått den ursamiska vokalskridningen (Aikio 2006: 24).

Ljudövergången *χ > h i uddljud är följaktligen tidigare än äldre i-omljud. Den ger-manska ljudskridningen (t.ex. *k > χ) är i sin tur äldre än ljudövergången *χ > h. Ett sådant urgermanskt lånord i samiskan såsom deahkki ’tjockt kött; muskel’ (< fursa. *tekkä <– prenvgerm. *þekwiaz ’tät, tjock’ (<- pregerm. *tegus) >> bl.a. eng. Thick ’tjock’) har lånats före det urgermanska äldre i-omljudet och den ursamiska vokal-skridningen (Aikio 2006:21; Kroonen 2013: 537), men det är inte beviskraftigt i fråga om dessa ljudövergångars inbördes kronologi även om dess ljuddräkt visar att både äldre i-omljud och metafoni skedde efter inlåningstiden.

Följande fråga lyder huruvida de ursamiska metafoniska ljudövergångarna skedde innan den mångfasiga urfinska ljudövergången ti >> si började. Svaret är nej.

49 Ett återlån till finskan ingår i de lappländska ortnamnen innehållande namnleden Pulju (Aikio 2009: 270).

50 Det här lånordet tyder på att palatalisering ingick i denna medelurfinska ljudöver-gång. Ljudövergången har sålunda varit – i enighet med den traditionella uppfattnin-gen – i sin helhet följande: ti > *ći > ci > si (se Sammallahti 1998: 230; K. Häkkinen 2002: 73; Lehtinen 2007: 99; jfr Kallio 2007: 235‒ 236; se också Aikio 2012b: 72). Ett steg yngre lån än buolža är saN. harca-ʼtimmerstockʼ < surfin. *hirci > fin. Hirsiʼtimmerstockʼ.


80 Om den relativa och absoluta kronologin i de urgermanska, förursamiska och medelurfinska ljudövergångarna


Det nordsamiska substantivet buolža 49 ’ås’ (<– murfin. *palći 50 > surfin. *palci > fin. Palsi ’hårt ler- eller jordlager, grus- eller lerkant’) och det sydsamiska verbet suolvedh ʼbitaʼ (<– (fin. Salvaa ʼgnaga, bitaʼ <) surfin. *salvaδak < murfin. *śalvatak), vilka har lånats från urfinskan till ursamiskan, visar att den ursamiska ljudövergången *a >> uo är i sin helhet yngre än urfinskans ljudövergångar ti > ci (> si) och depalata-lisering både framför en sluten och en öppen slutvokal (Sammallahti 1998:230; SSA s.vv. palsi, salvaa; Heikkilä 2011a: 70-71, 2013c: 584, 588; Aikio 2012b: 72).

Ljuddräkterna av det finska ordet sauna/sakna (i stället för **sanna) ʼba(d)stu(ga)ʼ och dess sannolika samiska motsvarighet suovdnji ’grop grävd i snö (för övernatt-ning)’ (< *sakńa) (se t.ex. Koivulehto 1999a: 195–196) tyder på att den ursamiska metafonin även verkade först efter de äldsta urfinska konsonantassimilationerna (om vilka se Kallio 2007: 236–237).

2.5 De (för) urfinska substitueringarna av urgermanskt (indoeuropeiskt) *Tj och Sievers lag

Ord(par)en fin. kärsiä ʼlidaʼ ~ sa. gierdat ’lida, stå ut, vara tillräckligt stark’ och fin. katsoa ~ sa. Geahččat ’titta; valla, vakta’ samt fin. etsiä ʼsökaʼ och fin. paasi (: paa-den) ʼhällʼ avslöjar avgörande viktiga uppgifter med tanke på den relativa dateringen av den ursamiska vokalskridningen (Álgu s.vv. gierdat, geahččat). Det östersjöfinska verbet katsoa har lånats från nordvästgermanskans verb *gātjana ’vakta, valla, ha uppsikt över något’ (Koivulehto 1999a: 258; Häkkinen 2004: 379). Ordets finska ljuddräkt visar att den nordvästgermanska ljudövergången *ē1 >> ā hade nått sin ändpunkt när ordet lånades. Det finns paralleller till ursamiskans sporadiska ljudöver-gång *a >> <ea> [εæ] bredvid en palatal konsonant (t.ex. vural. *vaśara > fin. vasara ~ sa. veahčir ʼhammareʼ och vural. *kaća > fin. kasa ʼspetsʼ ~ sa. geahči ʼspetsʼ) (M. Korhonen 1981: 91). Det samiska verbet kan också vara ett separat lån från nord-västgermanskan på grund av det oregelbundna vokalförhållandet i ordets andra sta-velse mellan östersjöfinskan och samiskan (Kallio 2012b: 232).

Lånordet paasi (: paaden) ʼhällʼ tyder på att ljudövergången *ē1 > ā är äldre än öpp-ningen av efterstavelsers inljudande vokal *i till e i medelurfinskan. Denna ljudöver-gång är en av de äldsta särurfinska ljudövergångarna (Kallio 2007: 232), och dess terminus post quem är endast ljudövergången *ä – ä > *a – i > a – i: e (Heikkilä 2012e: 11–12). Efterstavelsernas nya i-ljud hade åtminstone ännu inte uppstått vid tiden för lånandet av ordet paasi. Substitueringen av låneoriginalets andra

81 stavelses *a med i i urfinskan tyder på att ordet paasi (< murfin.*paati <– nvgerm. *spāða ’sten som kan brytas i stycken’) har inlånats tämligen tidigt,därför att en lång vokal ännu inte var möjlig på låntagarhåll framför en icke-sluten tung vokal i andra stavelsen (jfr fin. suuri: suuret ʼstorʼ<– furgerm. *stūrás ’stor, stark’ > urgerm. *sturás > surgerm. *stúraz > fsv. Stur ʼstorʼ; fin. ruuhi: ruuhet ʼekaʼ <– urgerm. *þrūχō > fvn. Þró ʼausgehöhlter Stockʼ, feng.Þrūh ʼbl.a. ekaʼ, som har lånats efter den germanska ljudskridningen) (Koivulehto 1984a: 197–198; Hofstra 1985:163; LÄGLOS s.v. ruuhi; Kroonen 2013: XX–XXI, 482). Eftersom ljudövergången *ē > ā ändå är yngre än ljudskridningen så måste den ifrågavarande tidsperioden vara förromersk järnålder. Därmed kan de ofta av arkeologer, historiker och ibland också av lingvister framförda dateringarna av förurfinskan, urfinskan och ursamiskan till kamkeramikens och/eller snörkeramikens tid (ca 5200–2500 f.Kr.) eller t.o.m. till en ännu mer avlägsen forntid förkastas som felaktiga (A. Aikio & A. Aikio 2001: 5–6, 8; Janhunen 2007: 225; Leh-tinen 2007: 62–63; J. Häkkinen 2009: 19‒20, 2010a: 28, 33; Aikio 2012b: 104; jfr Sammallahti 1977: 124, 129, 1998: 2; Carpelan 1998: 81, 1999: 258; Lavento 2001: 181–182; Wiik 2002: passim; Vahtola 2003: 10, 13, 15 Salo 2008: 38, 43, 2012c: 169). Urfinska och ursamiska talades under järnåldern i likhet med urgermanska och urnordiska. Förurfinskan har å andra sidan också antagits ha splittrats upp i urfinska och ursamiska först så sent som ca 500 f.Kr. (Fromm 1977: 143). Jag anser att upp-splittringen började t.o.m. betydligt tidigare, under bronsåldern, men differentierings-utvecklingen var länge mycket långsam. De olika substitueringarna av den urger-manska (och urbaltiska) ljudsekvensen *Tj (där T = ϸ, ð, t, d i urgermanskan) under olika tidsperioder i (för)urfinskan intar en nyckelroll i dateringsarbetet. Jorma Koivu-lehto (1979) och Ralf-Peter Ritter (1979) har bevisat att den urgermanska (och urbal-tiska) ljudsekvensen *Tj i det äldsta lånordsskiktet substituerades med (för)urfinskans långa palatalaffrikata *ćć som genom den medelurfinska depalataliseringen utveck-lades till ett senurfinskt *cc (Koivulehto 1997b: 19–21; Lehtinen 2007: 95‒96).51

I de finska dialekterna utvecklades denna geminataaffrikata till
ljudsekvenserna [þþ], [tt], [ht], [ts] och [ss] samt [hh]. I skriftspråket används enbart [ts] (<ts>). (Koivulehto 1999a: 251‒265; Lehtinen 2007: 171–172). I samiskan utvecklades *ćć till [hčč].

51 Ett lånord som tillhör ett ännu äldre lånordsskikt är fin. Kysyä ~ saN. gahčat
’fråga’ (< furfin. *küćiwtäk <– pregerm. *ghʷedhjo- >> gsv. bedja) som har lånats från pregermanskan till förurfinskan (Koivulehto 1991: 24). Ordet har en motsvarighet också i mordvinskan (SSA s.v. kysyä). När ordet lånades var geminatan *ćć ännu inte fonotaktiskt möjlig (jfr Sammallahti 1998: 199).


82 Om den relativa och absoluta kronologin i de urgermanska, förursamiska och medelurfinska ljudövergångarna


Lånorden katsoa (~ saN. geahččat) och etsiä ʼsökaʼ (samt otsa ʼpanna (ansiktspar-tiet)ʼ, patsas ʼstaty, stodʼ, maltsa ʼmållaʼ, ratsas(taa) ʼridaʼ, kutsua ʼkallaʼ, vitsa ʼrisʼ, metsä ʼskogʼ) representerar detta äldsta lånordsskikt (Koivulehto 1999a: 268). I föl-jande skikt substituerades urgermanskans *Tj med (medel)urfinskans ljudkombina-tion *ti som deltog i ljudövergången ti >> si. Lånordet kärsiä ʼlidaʼ (~ saN. gierdat) tillhör detta skikt. I det tredje och tidsmässigt yngsta lånordsskiktet substituerades senurgermanskans *Tj med senurfinskans ljudsekvens tj (t.ex. patja ʼmadrassʼ, vitja ʼkedjaʼ) om stamstavelsen var kort, och med  ljudsekvensen ti (t.ex. hartia/o ʼskuld-raʼ, haltia ʼinnehavare; skyddsandeʼ, lattia ʼgolvʼ) om stamstavelsen var lång. Ingendera ljudkombinationen deltog i ljudövergången ti > si (Koivulehto 1999a: 268).

Andra stavelsens i-ljud i stället för ett e i ordet kärsiä vittnar om att ordet har lånats från urgermanskan till urfinskan först efter att ett nytt i-ljud har återuppstått i medel-urfinskans inljudande efterstavelser (< murfin.*kärtitäk) (jfr fin. Sylkeä ʼspottaʼ, hakea ʼhämta, sökaʼ och fin.tunkea ʼproppa inʼ ~ sa. coggat ʼstoppa in, sättaʼ (Kallio 2007: 231)). Efterstavelsernas ”nya” i uppstod genom ljudutvecklingarna (o < oi < *oj <) *a-j, *ä-j, *e-j> *ej> *ii > i hos nominala avledningar i obetonade stavelser (j-avlednings-suffix t.ex. i orden väli: välin ʼmellanrumʼ, lakki: lakin ʼmössaʼ, seimi ʼkrubbaʼ och ve-tinen ʼvattnigʼ) och genom lånord (t.ex. oinasʼvädurʼ, morsian ʼbrudʼ, karsina ʼkätteʼ 52 ) (Kallio 2007: 240; Lehtinen 2007: 113–116; Kallio 2012c). Orden kärsiä och gierdat kan således inte vara varandras etymologiska motsvarigheter såsom man hittills har antagit.

Det är svårt att tro att de heller vore separata lån från samma låneoriginal, för det vore osannolikt att båda språken självständigt på sitt håll hade valt att substituera urgermanskans a-ljud med det blott sporadiskt använda ljudet ä i stället för det regelrätta a (<– urgerm. *χarðijana ’göra något hårt, härda’ > sv. härda, ty. verhärten ’göra något hårt’).

52 Vi förmår nu datera även dessa baltiska lånord till förromersk järnålder, för de in-nehåller å ena sidan efterstavelsens nya i (= t.p.q.), men å andra sidan har de ge-nomgått den medelurfinska ljudövergången ti >> si (= t.a.q.) (fin. morsian ʼbrudʼ < murfin. *mortia-mi <– urbalt. *martjā > lit. Marti ’brud’; fin. Karsina ʼkätteʼ < murfin. *kartina <– urbalt. *gardinjas > lit. gardinỹs ’kätte i en ladugård’ (SSA s.vv. karsina, morsian)). De ovan nämnda orden torde vara bland de yngsta av de urbaltiska lån-orden, och exempelvis orden hirvi: hirven ʼälgʼ, tuohi: tuohen ʼnäverʼ (”ō-lån”) och hanhi: hanhenʼgåsʼ är äldre än de. Ännu äldre baltiska lånord i finskan är lapio ʼspadeʼ och apila ʼväpplingʼ (”ā-lån”) samt fin. Suka ʼryktborsteʼ ~ sa. Čohkun ’kam’ (se Kallio 2008b: 272, 2009: 32–33). Även i samiskan finns det åtminstone ett lån-ord som har lånats från urbaltiskan efter den ursamiska vokalskridningen, nämligen šearrat ’lysande, ljus’. Det här avslöjas av den icke-ljudhistoriska vokalkombinationen i samiskan (Sammallahti 2007: 401, 1999: 79; J. Häkkinen 2010b: 53).


83


Det enda kvarstående beaktansvärda alternativet är att det samiska ordet är ett gammalt lån från medelurfinskan till förursamiskan (jfr gfin. laksi ʼvikʼ < murfin. *lakti –> saN. luokta ʼvikʼ). Lånet har skett före den ursamiska vokalskridningen och den urfinska ljudövergången ti > ci. 53Från medelurfinskan har samma ord också lånats till de volgaiska språken mordvinska och mariska (Hofstra 1985:393; Häkkinen 2004: 542; Lehtinen 2007: 224‒225). Den ursamiska vokalskridningen är därmed yngre än uppkomsten av efterstavelsernas i-ljud i medelurfinskan. Även ordparet fin. ehtiä
ʼhinnaʼ och saN. Astat ʼhinnaʼ tyder på detta. Det finska och samiska ordet kan inte vara varandras etymologiska motsvarigheter utan det samiska ordet torde vara ett gammalt lån från urfinskan, där ehtiä är ett tidigt baltiskt lånord. Ljudutvecklingen har varit prebalt. *jeh1 g-jo/je- ’kunna, förmå’ –> furfin. *ješk-tä-j-täk (~ fin. ehkä ʼkanhändaʼ) > murfin. *ještitäk > murfin. *eštitäk (–> fursa. *ḙštḙtäk >> saN.  astat) > fin. ehtiä (Koivulehto 1991: 75‒76; Sammallahti 1998: 227; Häkkinen 2004: 106). Ordet har inte genomgått ljudövergången ti > si, för den skedde inte om ljudkombi-nationen ti föregicks av en dental eller alveolar obstruent (Kallio 2007: 236). Det samiska ordet har genomgått den ursamiska vokalskridningen i likhet med arvorden och ljudövergången *š > s, som därmed också är yngre än östersjöfinskans obeto-nade stavelsers nya i-ljud som uppstod i ljudövergången *Vj > i (se ovan).

Hur är det då med det finska verbet etsiä ʼsökaʼ? Det är också ett gammalt ger-manskt lånord vars ljudutveckling har varit: fsv. inna ’(upp)hinna, komma till slut med, genomgå, fullgöra’ < urgerm. *enþijana –> murfin. *eńććitäk > surfin. *ecciδäk > fin. etsiä (Häkkinen 2004: 136). Ordets ljuddräkt innehåller både efterstavelsernas nya i-ljud och det äldsta substitueringssättet *ćć av den urgermanska ljudkombina-tionen *Tj. Den urgermanska ljudkombinationen *Tj verkar således ha haft hela fyra substitueringssätt av olika ålder i motsats till de sedan förut kända tre. Beträffande ordet etsiä är det fråga om det näst äldsta substitueringssättet. På låntagarhåll har varken ljudövergången *eNC > iNC eller det äldre i-omljudet ännu verkat. Deras datering framgår ovan. De urfinska efterstavelsernas nya inljudande i-ljud är alltså äldre än urgermanskans äldre i-omljud, d.v.s. i-omljud på *e. Denna relativa krono-logi förstärks också av lexemen menninkäinen ʼvätteʼ och verkilö, verkilä ’hank, ögla’ (<– urgerm. *wergilaz ’snöre, snara’ > fvn. Virgill ’snöre, snara’) samt verbet keritä (:keritsee) ʼklippa får’ (<– urgerm. *skeriþi ’han/hon skär’) (SSA s.v. verkilö; Häkkinen 2004: 402, 701; LÄGLOS s.v. verkilö).


53 Ett äldre lån än den medelurfinska ljudövergången ti > ci ‒ men från ursamiskan till urfinskan ‒ anser jag vara också ortnamnet Simpele (se s. 139–140), därom jag därtill skriver i Heikkilä (2012b: 57–58).


84 Om den relativa och absoluta kronologin i de urgermanska, förursamiska och medelurfinska ljudövergångarna


Av dessa får vi en terminus ante quem också för uppkomsten av urfinskans nya i-fonem Varför skiftade då substitueringen av den germanska ljudkombinationen *Tj i medelurfinskan från den tidigare *ćć till den nya ti? Jag ser tre potentiella skäl:

1) De palatala konsonanternas depalatalisering i urfinskan som utrotade de många palatala ljuden i medelurfinskans fonemparadigm och som härmed erhåller en datering,

2) en ljudövergång i ett hittills okänt skede av urgermanskan där ljudkombinationen *Tj (*Cj) övergick till *[Tij] (*[Cij]) efter en lång stamstavelse, medan ljudkombinationen *[Tj] (*[Cj]) förblev som sådan efter en kort stamstavelse (jfr de tidiga runinskrifterna raunijaz och harjaz),

3) den nya substitutionen blev fonotaktiskt möjlig i och med att ett nytt i-ljud uppstod till efterstavelserna i urfinskan genom den ovan beskrivna ljudövergången *Vj > i (Antonsen 1975: 29, 32; Riad 1992: 39–40; Koivulehto 1999a: 245; Ringe 2006: 120). Den ovan nämnda urgermanska ljudövergången kallas i germanistiken för den germanska realisationen av den indoeuropeiska Sievers lag. Att det suffixala ele-mentet -jV(-) fonetiskt delades itu på grundval av föregående stavelses längd under-lättades av det faktum att det i urgermanskan sedan förut fanns den från det indo-europeiska urspråket härstammande ljudsekvensen *-iji- (< PIE *-eje-) som verbav-ledningssuffix (Krahe & Meid 1969b: 120; Koivulehto 1999a: 259; Ringe 2006: 28, 120, 129‒131).

Utifrån den urfinska evidensen är Sievers lag något äldre än de medelurfinska pala-tala konsonanternas bortfall, som från och med Lauri Postis (1953) tider ‒ och åt-minstone enligt Petri Kallios (2000:85), Pekka Sammallahtis (2002: 170) och Tapani Lehtinens (2007: 108–109) ståndpunkt helt rätt ‒ har ansetts vara urgermanskt adstrat i urfinskan, men yngre än ljudövergången *ē > ā.

Från det nordväst germanska ordet *wātjō ’sidlänt mark’ (< urgerm. *wētjō) har näm-ligen lånats samiskans vuohčču’lång smal myr’ (< fursa. *vaććo), och det östersjö-finska verbet är katsoai stället för **kaasia (Álgu s.v. vuohčču). Min datering av Sie-vers lag stöds av sådana germanska lånord i östersjöfinskan som ohjaʼtygelʼ (<– ur-germ. *ansjā ’handtag, ögla’), som har lånats före Sievers lags germanska realisa-tion hade ägt rum, och asia ʼsak, ärendeʼ (<– urgerm. *(uz)andija ’ärende’) samt rasia ʼaskʼ (<– urgerm. *randija ’ram (av en ask), kanter’), vilka i sin tur har lånats efter att Sievers lag hade verkat (Koivulehto 1999a: 263‒268). Vi kan nu placera de ovan behandlade ljudövergångarna på tidsträckan som följer.


85 figur 1 tid nvgerm. *ǣ > ā urfin. > i urgerm. *eNC > iNC murfin. depalatalisering urgerm. Sievers lag


Den nordvästgermanska ljudövergången *ǣ > ā föregicks av den urgermanska ac-centframflyttningen som i sin tur är yngre än den germanska ljudskridningen. Samt-liga ovan presenterade ljudövergångar har sålunda skett på förromersk järnålder.


2.6 Datering av de ursamiska sibilanternas  ljudövergångar


Härnäst strävar jag efter att kunna datera den ursamiska ljudövergången *š > s som i likhet med den medelurfinska ljudövergången *š > h möjligen kan vara en ljudöver-gång orsakad av urgermanskt superstrat (uttalsfel), för någon fonemopposition /s/ ~ /š/ fanns inte i urgermanskan. Urgermanskans enda sibilanter [s] och [z],av vilka den senare uppstod som följd av Verners lag, förefaller ha realiserats som mellanformer av de urfinska och ursamiskafonemen /s/ och /š/ vad artikulationsstället beträffar. (Kallio 2000a: 82‒83;
Lehtinen 2007: 225). Den ursamiska ljudövergången *š > s tillhör ursamiskans tidiga skede enligt språkets inre rekonstruktion. En klart äldre ursamisk ljudövergång som berörde konsonanterna är enbart furfin. *ś > ursa. *ć (> sa. č). (Sammallahti 1998: 190). Enligt Pekka Sammallahti (1998: 190; 1999: 79) placerar sig ljudövergången *š > s i den relativa kronologin efter de urbaltiska palatalklusilernas satemisations (klusil > affrikata > frikativa) sista skede (PIE *ḱ/ǵ > balto-slaviska *ś/ź > urbalt. *š/ž > lit. š/ž), men före den medelurfinska ljudövergången *š > h. Ljudövergången *č > c följer samma fonetiska logik varför den bör ha skett samtidigt som *š > s av symmetriska skäl (se Sammallahti 1998: 190). Tidsintervallet är potentiellt mycket brett, för den urfinska ljudövergången *š > h skedde först mot slutet av förromersk järnålder och den absoluta dateringen av urbaltiskans ljudhistoria och de baltiska lånorden är omstridd (Kallio 1998b: 211, 2006: 13‒14, 19, 2007: 237, 246; Häkkinen 2010b: 53; Heikkilä 2011a: 73). Förurfinskan har i själva
verket ofta daterats just med stöd av östersjöfinskans och samiskans urbaltiska lånord och tvärtom.


86 Om den relativa och absoluta kronologin i de urgermanska, förursamiska och medelurfinska ljudövergångarna


Genom att koppla den ursamiska ljudövergången *š > s till denna långa raden av urgermanska och urfinska ljudövergångar kan också denna ursamiska ljudövergång dateras betydligt mer exakt. Kopplingen sker med hjälp av beviskraftiga lånord. På motsvarande sätt skulle man också kunna ordna och datera östersjöfinskans och samiskans baltiska lånord av olika ålder (t.ex. fin. suka ʼborste, kamʼ ~ saN. čohkut ʼkammaʼ (< furfin. *śuka <– prebalt. *śukāʼkamʼ < PIE *ḱukā), fin. hanhi: hanhen ʼgåsʼ ~ mord. Šenže ʼand, ankaʼ (< vural. *šänšä<– urbalt. *žans ʼgåsʼ < prebalt. *źans < PIE *ǵhans ʼgåsʼ) (saS. hierkie ʼhästʼ <–) fin. härkä ʼoxeʼ (< urfin. *šärkä <– förurbalt. *žṛgas > urbalt. Žìrgas ʼhästʼ), fin. hirvi : hirven ʼälgʼ och hirvas ʼrentjur, älgtjurʼ ~ saN. sarvva ʼälgʼ och sarvvis ʼrentjurʼ (<– urbalt. širvas), fin. karsina ʼkätteʼ och ativo ʼfamiljefest, gästʼ) och därmed åstadkomma en datering för de urbaltiska ljudövergångarna, men jag behandlar inte de baltiska lånorden och de urbaltiska ljudövergångarna desto närmare i denna studie.

Jag anser mig ovan ha bevisat att den ursamiska ljudövergången *š > s är yngre än det nya i-ljudet i urfinskans efterstavelser och bortfallet av uddljudande j- framför e i urfinskan (murfin. *ještitäk > murfin. *eštitäk (–> fursa. *ḙštḙtäk >> saN. astat) > fin. ehtiä). Bortfallet av halvvokalen [j] var i sin tur en tämligen sen ljudövergång bland de urfinska ljudövergångarna (se Heikkilä 2013c). Den samgermanska ljudövergån-gen *ei > ī, bör enligt urgermanskans inre rekonstruktion vara samtida med äldre i-omljud (jfr Euler & Badenheuer 2009: 79). I själva verket är det fråga om en och samma ljudövergång (Ringe 2006: 127).

Eftersom ljudövergångarna *ei > ī och *e – i > i – i är samgermanska inklusive gotis-kan (där även ai > ei > e) så kan man med gott skäl säga att umlaut var ett samger-manskt fenomen, dock så att det skedde i betydligt större omfattning i de nordväst-germanska språken än i östgermanskan.Lexem som förefaller ha lånats till urfinskan före ljudövergången *ei > ī är reipas ʼhurtig, raskʼ, *keide (förekommer i frasen olla keiteellään ʼliggaʼ), keino ʼkonst, sätt; stigʼ ~ saN. Geaidnu ʼväg; konst, sättʼ, och (Runko) teivas ʼfornfinsk gudomlighetʼ (jfr Týr och inskriften harigasti teiva) (Hofstra 1985: 43).

Ljudkombinationerna i ‒ ä och i:‒ ä förekommer inte i urgermanska eller i yngre ger-manska tvåstaviga lånord i östersjöfinskan; inte ens i ett sådant finskt ord som vika ʼfel, brist, sjukdomʼ (jfr ikä ʼålderʼ) som av ljuddräkten att döma har lånats redan före den urgermanska ljudskridningen (Sköld 2004: 379–383). Den enda användbara vo-kalkombination, där ett i-ljud förekom framför en öppen vokal, var i de äldre lånor-den vokalkombinationen i ‒  a (t.ex. Rikas ʼrikʼ 54, **riikas och hidas ʼlångsamʼ, **hiidas samt lika ʼsmutsʼ).


87


I de yngre lånordsskikten blev också ljudkombinationen i:‒ a möjlig (t.ex. Siima som skulle ha blivit **hima ifall det hade lånats tidigare) (se Hofstra 1985:23‒24, 35‒36). Ursprungligen kunde en lång vokal förekomma bara i de s.k. e-stammarna, d.v.s. framför andra stavelsens i [sic] i urfinskan (M. Korhonen 1981: 109; Aikio 2012a, 2013). Lånorden runo (<– urgerm. *rūnō), pino (<– urgerm. *fīnō) och muro ’våtarv = Stellaria media’ (<–urgerm. *mūrō ’Stellaria media’) visar att första stavelsens långa, slutna vokal framför andra stavelsens icke-slutna vokal blev fonotaktiskt möjlig i ur-finskan först klart efter den urgermanska ljudövergången *ā > ō (SSA s.vv. Muro, pino, runo; Hofstra 1985: 41, 69). Ljuddräkten av lånordet lima (<– surgerm. *slīma ’slem’ < furgerm. *sleima) (jfr liima ʼlimʼ och leima ʼstämpelʼ) avslöjar att den ovan nämnda vokalkombinationen i själva verket blev fonotaktiskt möjlig först efter den urgermanska ljudövergången *ei > ī, vars datering framgår av förteckning 5 nedan (Häkkinen 2004: 611; Hellquist 2008: 987; Kroonen 2013: 455).

Ljuddräkterna av lånorden siikanenʼborstʼ (< urfin. *tiika <– urbalt. *dīgas > lit. dygas ʼtaggʼ, let. dīgs ʼgrodd, brodd; början, fröʼ) och siika ʼsikʼ (<– urnord. *sīkaz ʼsikʼ) av-slöjar att stavelsestrukturen i:Ca blev möjlig före den urfinska ljudövergången ti > ci, men den tunga stavelsestrukturen i:Cca blev möjlig först därefter (SSA s.vv. siika, siikanen). Annars skulle dessa ord heta **sikanen respektive **siikka.Eftersom vokal- kombinationen [lång sluten vokal ‒ A] även uppstod i urfinskans interna ljudutveck-ling genom synkope av andra stavelsens icke-öppna vokal (> konsonantstammarna), men den här vokalkombinationen förefaller ännu inte ha varit helt etablerad när or-det lima inlånades, verkar det starkt som om sådana konsonantstammiga ljuddräkter som tuul_la(<furfin. *tuulitak <- *tuuli > fin. tuuli ʼvindʼ) och kuul_la (< furfin. *kuulitak >> saN. gullat) blev allmänna i urfinskan först under förromersk järnålder även om själva fenomenet, konsonantstammighet (fin. konsonanttivartaloisuus), är urgammalt (Lehtinen 2007: 119–120).

Ljudkombinationen [lång icke-sluten vokal ‒ icke-sluten vokal] blev emellertid möjlig redan tidigare, såsom exempelvis lånorden ruoka ʼmatʼ, lievä ʼlindrig, mild, svagʼ och niekla ʼnålʼ visar (Heikkilä 2012e: 19–21).

Ett yngre lånordsskikt representerar bl.a. det redan nämnda ordet siima samt viisas, viina (<– germ. <– lat.), siika (ej **hika), liika, kuura, kuuro och tuura, luuta samt hiiva, av vilka de tre sistnämnda är baltiska lånord (SSA s.vv. hiiva, kuura, kuuro, luuta, siika, tuura, viina).


54 Att rikasʼrikʼ inte är ett urgammalt lån antyds också av det faktum att det ger-manska låneoriginalet ursprungligen verkar ha betytt ʼhärskare; mäktigʼ och först se-nare har erhållit betydelsen ʼrikʼ (Loikala 1977:233–234;LÄGLOS s.v. rikas; Kroonen 2013: 412–413).


88 Om den relativa och absoluta kronologin i de urgermanska, förursamiska och medelurfinska ljudövergångarna


Det här innebär att de yngsta baltiska lånorden har lånats först lite före tideräknin-gens början (jfr Kallio 2006: 13‒17; J. Häkkinen 2010b: 53). Den här synen får för-stärkning av det likaså baltiska lånordet ativo ’familjefest; gäst’, som har gjort sitt inträde först till senurfinskan för ordets ljuddräkt avslöjar att det lånades först efter
att ljudövergången ti > si hade blivit improduktiv (SSA s.v. ativo; Lehtinen 2007: 113‒116). De äldsta baltiska lånorden är mycket äldre, vilket innebär att baltiska lånord har kommit till förurfinskan, urfinskan och ursamiskan under en mycket lång tid, vilket ju är helt naturligt med tanke på geografin (jfr Lehtinen 2007: 217).

Ljuddräkterna av t.ex. ordparen hämäläinen ~ sápmi, kärsiä ~ gierdat och vähä ~ vássit ~ vež-/veška tyder på att det östersjöfinsk-samiska urspråket ännu inte slutgil-tigt hade splittrats upp i urfinska och ursamiska vad fonologin beträffar när den ger-manska ljudskridningen skedde tidigast ca 700 f.Kr. trots att the length shift (t.ex. *ä – ä > *a – i > o: –  i) redan hade skett i den västuraliska språkform som skulle kom-ma att bli urfinska. Denna iakttagelse är i samklang med Petri Kallios (2006: 14, 19) dåförtiden ”provokativa” uppfattning som sedermera har stötts av bl.a. Ante Aikio, Jaakko Häkkinen och Juha Janhunen (2007: 222‒225). Dialektskillnader av viss grad (isoglosser) och skillnader i (lån)ordförrådets distribution torde dock ha förekommit redan tidigt mellan de språkformer som ledde till östersjöfinskan och samiskan (Leh-tinen 2007:83). Regional lexikalisk variation förekommer emellertid som bekant i alla (ur)språk (se Sammallahtis konstaterande 2007: 401; Lehtinen 2007: 155).

Den (för)urgermanska uddljudande ljudkombinationen st substituerades i förurfins-kan, förursamiskan och medelurfinskan med ett uddljudande s (Hofstra 1985: 163 ‒ 165). I yngre germanska lånordsskikt substituerades den uddljudande ljudkombina-tionen st med senurfinskt t. Samma germanska uddljudande ljudkombination substituerades med st i senursamiskan. 55

Petri Kallio (2010) har trovärdigt argumenterat för att ljudsubstitutionen skiftade i det skedet när š-ljudet försvann från urfinskan och ursamiskan i ljudövergångarna *š > h och *š > s (obs. surgerm.*sakō –> fin.Sakko ʼböterʼ (i stället för *hakko, **hakku el- ler **sakku) och surgerm. *stangō –> fin. Tanko ʼstångʼ (i stället för **sanko, **sanku eller **tanku)).

55 T.ex. Stohpu ʼstugaʼ <– urnord. *stuƀōn ʼstugaʼ och stándet ’förmå göra något’ <– urnord. (*)standa ’stå (ut)’ (jfr fin. sietää ʼstå ut, tåla, uthärdaʼ som har lånats från samma germanska verb, men mycket tidigare).


89

Verbet duoddut ’stå ut’ (< fursa. *tantɔtak <– surgerm. *standana > fsv. standa ʼståʼ) som har lånats från urgermanskan till ursamiskan vittnar om att det ännu fanns en tredje fas mellan de ovan uppräknade lånordsskikten där det germanska uddljudan-de st-substituerades med ursamiskt uddljudande t- (Aikio 2006: 22‒23). Uddljudets ljudsubstitution som användes när verbet duoddut lånades och anpassades till ursa-miskans fonotax medför ytterligare evidens som stöder min uppfattning om att den ursamiska ljudövergången *š > s är äldre än den likaså ursamiska ljudövergången *a > *o (>> uo) (framför en icke-sluten vokal).

Det för ururaliskan helt främmande uddljudande konsonantklustret sC- hann uppen-barligen också bli möjligt i ursamiskan före första fasen *a > *o av ljudövergången* a >> uo. Därom vittnar igen ett lånord, nämligen saL. Skuou'tō och saN. skuvdu ’slida, fodral’ < ursa. *skavtɔ, som har lånats från ett urgermanskt *skauðō > fno. skauð ’skida’. Ett separat (och av andra stavelsens vokal att döma äldre) lån från samma låneoriginal till finskan är ordet kauta ’Füßling, Schuhoberleder; kil’ (< furgerm. *skauðā) (SSA s.v. kauta; LÄGLOS s.v. kauta; Álgu s.v. skuvdu). Om ett tämligen tidigt inträde av det uddljudande konsonantklustret sC- till ursamiskan vittnar också lånordet skieddu ’(slitet) skinn, fäll’ < ursa. *skenDɔ, som har lånats från det urgermanska ordet *skenþa ’skinn’.

Ordet har inte föreslagits någon etymologi i Álgu-databas (s.v. skieddu), men den germanska etymologin är rätt enkel (se Aikio 2012b: 110). Lånandet av ordet har skett efter den ursamiska vokalskridningen, men före den urgermanska ljudövergån-gen *eNC > iNC, vilket innebär att den här ljudutvecklingen var rätt fördröjd i något nordligt nordgermansktalande område med vars befolkning ursamerna var i kontakt med.

Efter att ha försvunnit från ursamiskan uppkom š-ljudet dock snart på
nytt i ursamiskan (Sammallahti 1998: 192). 56

Denna sibilant uppstod i en ljudövergång där ett framför en konsonant bevarat men annars försvunnet palatalt *ś tillsammans med det homorgana ljudet *ć övergick till de motsvarande palatoalveolarerna š och č. Pekka Sammallahti (1998) nämner inte explicit denna ljudövergång, som får en ”formel” och datering i min avhandling. En annan källa till š-ljudet var ljudsekvensen *sj vilken utvecklades till en geminata šš. Denna information som har åstadkommits genom inre rekonstruktion bekräftas av åtminstone följande lånord: saN. boršu ’vågskum’, boršut ’skumma, skvätta, stänka’, saS. sjïjle ’glöd, glödande kol’, saL. Šilla ’glödande kol’, saL. Hilla ʼglödʼ och saN. Hilla ’(glödande) kol’, saE. Illâ ʼ(glödande) kolʼ (Sammallahti & Morottaja 1993: 21; Spiik 1994: 51; Sammallahti 1998: 192, 2006: 41; Israelsson & Nejne 2008: 230; Álgu s.vv. boršu(t), hilla; SSA s.v. hiili).

56 Om ursamiskans korta period då språkets fonemparadigm inte innehöll ettš- ljud vittnar lånordsskikten med sina olika ljudsubstitutionsregler (J. Häkkinen 2010b: 52).


90 Om den relativa och absoluta kronologin i de urgermanska, förursamiska och medelurfinska ljudövergångarna


De två första orden är lån från det urgermanska ordet (sv. Fors < *fursa ’fors’ >) *fursijōn ’skum av en fors’ (> fno. Fyrsa ’vågskum’) (Norrøn ordbok 1993: 121, 134). Å ena sidan har det urgermanska f[φ] i dessa ord substituerats med p i ursamiskan, vilket är ett indicium på ett gammalt lån (jfr saN. Fuolki ’släkting’ < urnord. *folka ’folk’ < urgerm. *fulka(?) <– lånat från ett semitiskt språk före den germanska ljud-skridningen under första årtusendet f.Kr. (Vennemann 2004: 450)), men å andra sidan innehåller de här orden också samiskans nya š-ljud (Álgu s.v. fuolki). Från samma nordgermanska ordfamiljs oavledda grundform *fursa har tidigare (tillsam- mans eller skilt) lånats det nordsamiska ordet borsi ’skummande fors’ och det finska appellativet purha ’vattenfall; skum av en fors eller strömʼ, som också ingår i bl.a. det gamla namnet Ankkapurhapå forsen Anjalankoski i Kymmene älv (SSA s.v. pur-ha; Aikio 2006: 19; SPNK 2007: 25; Álgu s.v. boršu(t)). Det här ordet purha ~ borsi har kommit som återlån till skandinaviskt håll i Finnmarks norska ortnamn Porsanger (Norsk stadnamnleksikon 2007: 352).

Även hydronymen Kymi (: Kymen) ʼKymmeneʼ är sannolikt ett mycket gammalt ger-manskt lånenamn (SPNK 2007: 204). Beaktansvärd är andra stavelsens vokalväx-ling i: e som ingår i namnet, vilket innebär att namnet har lånats antingen före den urfinska ljudövergången *i > e i efterstavelser, som tillhör medelurfinskans äldsta ljudövergångar, eller åtminstone innan det nya i-ljudet uppstod i efterstavelser.

Lars Huldéns (2001: 436) alternativa etymologi för hydronymen Kymi som baserar sig på ett senurnordiskt personnamn kommer därmed föga sannolikt i fråga (jfr Schalin 2012: 392–394).

HM: Kymi on preussia ja tarkoittaa aikanaan äärimmäisen tärkeää pohjoisesta han-kittua tuotetta sianpuolukalla parkittua vaatenahkaa, preussiksi kymis (kõmis), tymis, lt. tymas, ven. zamša = säämiskä, viron seemis, latgallin čymš (čõmš), myös sana kumi, kr. kommi, eg. kemai voi olla tästä.
http://www.prusistika.flf.vu.lt/zodynas/paieska/
https://vasmer.lexicography.online/%D0%B7/%D0%B7%D0%B0%D0%BC%D1%88%D0%B0
http://eki.ee/dict/ety/index.cgi?Q=seemis&F=M&C06=et
http://www.etymonline.com/index.php?allowed_in_frame=0&search=gum)
Tästä aiheest on panjon paikannimiä maailman vanhimmasta pääkaupungista Damskoksesta Chamonix:in.
Sanalla ei ole tekmistä iranilaisen paikannimen Kemi (=joki) kanssa.]

Det tredje, fjärde, femte och sjätte ovan nämnda lånordet, d.v.s. saS. Sjïjle ’glöd, glödande kol’, saL. Šilla ’glödande kol’, saL. Hilla ʼglödʼ och saN. Hilla ’(glödande) kol’ är gamla urfinska lånord i de samiska språken (jfr fin. hiili ʼkolʼ < urfin. *šiili). Eftersom syd-, lule- och nordsamiskan är alla samiska språk vars fonemparadigm sedan gammalt omfattar h-ljudet och eftersom den regelbundna ursamiska ljudöver-gången *ī > i från andra perioden har skett i alla dessa samiska språks ord för ʼ(glö-dande) kolʼ, är det befogat att anta att šilla och hilla representerar två olika lånords-skikt med olika ålder. Ordet šilla har uppenbarligen lånats från urfinskan före den urfinska ljudövergången *š > h och ordet hilla garanterat efter den.

Ante Aikio (2006: 41) framlägger en förteckning över andra ord med motsvarande ljudförhållanden (fin. h ~ sa. š). Jag instämmer med Aikio om deras ursprung, men de ursamiska och urfinska ljudövergångarnas inbördes kronologi som jag rekonstru-erar i detta och följande kapitel (se också Heikkilä 2011a) tyder emellertid på att alla de ifrågavarande orden inte lånades från urfinskan före dess ljudövergång *š > h så-som Aikio förmodar. Några av dem lånades snarare efter den urfinska ljudövergån-gen. Ifall exempelvis det samiska ordet dušši ’onödig, tom’ hade lånats från den me-delurfinska ljuddräkten *tüšjä i stället för den senurfinska ljuddräkten (*) tyhjä ʼtomʼ, skulle det nu heta **dašši. Både urfinskt *š och h kunde följaktligen substitueras med ursamiskt š.

Lexemen šilla, hilla, reikä ʼhålʼ, ráigi ʼhålʼ, heinä ʼhöʼ, haikara ʼstorkʼ och haista ʼluktaʼ påvisar att fonemet /š/ uppstod på nytt i ursamiskan innan motsvarande ljud försvann i urfinskan vid ljudövergången *š > h (se Heikkilä 2013c: 588), eftersom det uppkomna nya š-ljudet ljudlagsenligt inte förekom i uddljud (obs. šilla), varifrån vi får en terminus ante quem för de ursamiska ljudövergångarna */š/ > /s/ och > /š/.Denna tidsgräns är något före tideräkningens början. Den västliga ursamiskans fonempara-digm berikades rätt tidigt av h-ljudet. 57 Detta h-ljud uppstod också genom att utvecklas från ursamiskans preaspiration till ett självständigt fonologiskt segment
(Sammallahti 1998: 54, 193).

Jag tror att det östersjöfinska verbet pursua ʼvälla, forsa ut/framʼ (< *pursa-) är av samma ursprung som purha ʼskummande forsʼ, bara ett något yngre lån, för det ur-germanska ljudet s motsvaras i det här ordet av senurfinskans s, medan det ger-manska s-ljudet oftast substituerades med *š (> ösfin. H och sa. s) i äldre lån till för-urfinskan,medelurfinskan och ursamiskan (Koivulehto 1976:38;LÄGLOS 1991: XXI). Kaisa Häkkinen (2004: 980‒981) och SSA (s.v.pursua) förmodar att det är fråga om ett deskriptivt ord, något som det utan tvivel också är, men ordets deskriptivitet be-tyder i sig ännu inte detsamma som ordets ursprung och också lånord kan vara des-kriptiva eller utvecklas till deskriptiva på samma sätt som arvord (jfr Saarikivi 2006a: 208). Förutom pursuahar av samma urform *pursa enligt min åsikt också avletts ver-ben pursottaa, purskua,purskuttaa och purskahtaa. Hos urgermanska lånord är p det regelbundna urfinska substitutet av det urgermanska ljudet f [φ] (Hofstra 1985: 69; LÄGLOS 1991: XIX). Av första stavelsens vokal u i ordet pursua framgår det att det nordvästgermanska a-omljudet ännu inte hade verkat på långivarhåll vid ordets inlåningstid.

[HM: Porkuttaa, purskahtaa ovat vasarakirveskieltä tai muinaisliettuaa:

” Löytyvätkä vartalon bur- = tuulla, pyryttää) lisäksi balttikielistä vartalot *burk(ti)-, *burb(ti)- ja *burs(ti) tai ainakin pari näistä? Kyllä vaan löytyvät, kaksi ensimäistä aivan sellaisenaan liettuasta, ja pilkulleen oikeassa merkiktyksessä:

burkti (burksta, burko) = pullistaa puhaltamalla, esim. tuuli purjetta
burbti (burbia, burbė) = kuplia, pulista, kurlata, engl. burp = röyhtäisy, -stä
Kolmatta sanaa *bursti, kuten engl. burst = purkaus, ryöppy, sarja (-tuli ym.) ei aivan tuossa muodossa ole, mutta sille pn hyvä selitys, koska on peräkkäisillä liitteillä -*k- ja -*s- verbi
burgzti (burzgia, burzgė) = pöristä(ä), pyristä(ä), pyristellä (hyönteinen), päristä(ä) (laite), pärskiä (aivataa), pyrskähtää (nauru), purskahtaa jne.

 

Erikoista on ainoastaan, että nimeomaan ´purjeen´ kohdalla vanha omaperäinen sana on latviassa ja liettuassa syrjäyttänyt välillä käytössä olleet lainasanat. Tämä taas liittyy epäilemät- tä merenkulun joutumiseen myöhäisessä vaiheessa joiltakin osin arkaaista seelin kaltaista kieltä puhuneiden kuurilaisten haltuun.
Suomen sanat pyry, purkaa (lentää tuulen mukana pois?) ja pyrkiä (puhjehtia?) ovat varsin todennäköisesti tuota samaa perua. ”]


Den relativa kronologin är därmed att den medelurfinska ljudövergången *š > h är äldre än a-omljudet, eftersom ordets ljuddräkt är pursua i stället för **purhua. Denna relativa kronologi bekräftas också av de finska orden surku/surkoʼsorg, bekymmer, syndʼ (<– urgerm. *surgō), turta ʼkänslolös, domnadʼ (<– urgerm. *sturða), hurskas ʼfrom; klokʼ (< urgerm. *hurskaz) och murha ʼmordʼ (<– urgerm. *murþra), vilka skulle ha blivit **horku, **sorta, **korskas och **morha, om de ifrågavarande ljudövergångarnas relativa kronologi hade varit den motsatta.


57 Eftersom fonemet /h/ tillägnades först i västursamiskan, torde det vara sannolikt att /h/ kom till samiskan genom urnordiska lånord (jfr Aikio 2004: 27). Nya fonem brukar ofta komma till ett språk genom lånord (se Kallio 2000a: 83, 2012b: 233 – 234; J. Häkkinen 2010b: 58). Jag tror att distributionen av /h/ även är samiskans äldsta inbördes isogloss.

92 Om den relativa och absoluta kronologin i de urgermanska, förursamiska och medelurfinska ljudövergångarna


I det germanska låneoriginalet *surgō av ordet surku/surko har ljudövergången *u > o framför r ännu inte skett. Den här ljudövergången bör ändå ha skett redan i senur-germanskan, för denna ljudövergång är samgermansk i det ifrågavarande ordet. Det är inte fråga om a-omljud i ordets egentliga bemärkelse, för det här ordet hade inte i någon kasusform ett a i efterstavelsen vilket skulle ha kunnat verka a-omljud, utan det är fråga om att också andra stavelsens o-ljud åstadkom öppningen av första sta-velsens vokal (”o-omljud”) och att a-omljud är ett överbegrepp som omfattar samtliga rotstavelsens ljudövergångar orsakade av efterstavelsens icke-slutna vokaler (Wessén 1968: 14; Krahe & Meid 1969a: 58; Antonsen 2002: 141, 145; Bjorvand & Lindeman 2007: 1021).

Slutvokalen i det finska appellativet surku har blivit influerat av det obesläktade men nästan likabetydande finska appellativet suru. Fjärrassimilationen som orsakade denna stamstavelsens ljudövergång u > o är i alla fall äldre än den nordvästger-manska slutljudande ljudövergången ō > u, annars skulle det inte ha funnits någon orsak till öppningen av första stavelsens vokal (Schrijver 2003: 196). Denna ljud-övergång (eller alternativt avsaknaden av den) syns också i de till finskan lånade orden murkina ʼmorgonmålʼ (~ morgon), horho ʼklyfta, dalsänkaʼ, torkko ʼHaken der Hechtangelʼ och i ortnamnet Porvoo.Ljuddräkten av lånordet horho ʼklyfta, dalsänkaʼ (< urnord. *forhō ʼfåraʼ < urgerm. *furχō) visar att norgermanskt a-omljud och urfinsk *š > h skedde före ljudövergången ō >> u (LÄGLOS s.v. horho). Detta är ett bra exempel på hur lånordsforskningen bekräftar kronologin som har åstadkommits med hjälp av intern rekonstruktion.

Eftersom a-omljud (= u ‒ a > o ‒ a, d.v.s. först återuppkomsten av allofonen [o] och sedermera fonemet /o/ i germanskan) kan dateras rätt exakt med hjälp av senurger-manskans tidiga latinska lånord, får vi härigenom en terminus ante quem för den senurfinska ljudövergången *š > h. Kontakterna mellan romarna och germanerna (och därmed möjligheten till ordimport) började (senast) år 113 f.Kr. när cimbrerna, teutonerna och ambronerna anföll romarrikets territorium norrifrån (från Jylland) (Maailmanhistorian pikkujättiläinen 1998: 135; Künzl 2006: 24; Stifter 2009: 270). Tidiga beviskraftiga lånord, som också har traderats till finskan, är lexemen mylly (<– (sv. Mölla <) fsv. Mylna << surgerm. *mulinō (> fhty. mulina) <– lat. Molina ’mölla, kvarn’), myntti (<– (f)sv. mynt < (fhty. Munita <) surgerm. *munitō <– lat. monēta ’pengar’) och punta (<– surgerm. *punda <– lat. pondō) (SSA s.vv. mylly, myntti, punta). När de här orden lånades in fanns det ännu inget /o/-fonem i senurgermanskan.

[HM: Näitä sanoja ei ole lainattu germaanista.]

93

Namnet på Tysklands äldsta stad Köln grundad år 50 e.Kr. vilket har lånats från sta-dens latinska namn Colonia ”Koloni” (–> surgerm. *Kolonia >> ty. Köln) (Chronik der Stadt Köln 1996), visar att nordvästgermanskans fonemparadigm redan hade beri-kats av /u/:s gamla allofon [o] före år 50 e.Kr. Denna kronologi bekräftas av det li-kaså tyska stadsnamnet Bonn (ej **Bunn eller **Bann), som hos den romerske histo-rikern Tacitus (ca 56–117 e.Kr.) förekommer i formenBonna, och namnet på goterna som är belagt i formen gutones (<– urgerm. *gutōniz) hos Plinius (77 e.Kr.) och i formen gotones (<– surgerm. *gotōniz, a-omljud) hos Tacitus (98 e.Kr.) (Tacitus: Historiae, Liber IV; Wessén 1965b: 24; Fromm 1977:148). Flodnamnet Mosa som är belagt hos Caesar (51 f.Kr.) och dess fornhögtyska respektive nutyska motsvarig-het Masa respektive Maas visar att a-omljud ännu inte hade verkat i senurgermanskan (Euler & Badenheuer 2009: 75).

A-omljud bör således ha verkat rätt exakt vid tideräkningens början, före vilken i sin tur har skett den urfinska ljudövergången *š > h. Av a-omljud får vi också en termi-nus ante quem för uppslittringen av urgermanskan i nordvästgermanskan och östgermanskan, för a-omljud skedde bara i nordvästgermanskan.

Efter den urfinska ljudövergången *š > h har en postvokalisk nasal fallit bort framför den tonlösa velarfrikativan χ i senurgermanskan. I det här sambandet har det skett en ersättningsförlängning i föregående vokal *Vnχ > V:χ. Lånorden tanhua ’ingärdad gränd; gårdsplan’ (<– urgerm. *tanχwia ’ingärdad gränd;gårdsplan’) och ha(a)hla ’Kette oder Stange mit Kesselhaken’ (<– nvgerm. *hanχilaz ’Kesselhaken’) avslöjar den inbördes kronologin i den urfinska och urgermanska ljudövergången, för det framgår av de där orden att h-ljudet har uppstått i urfinskan före nasalbortfallet i senurgermanskan (SSA s.vv. haahla, tanhua; Hofstra 1985: 33‒34; LÄGLOS s.v. haahla).

Nasalbortfallet i ett konsonantkluster och den däravföljande ersättningsförlängningen av föregående vokal bör som samgermanska ljudövergångar vara äldre än det nord-västgermanska a-omljudet som jag har daterat ovan. Utgående från urgermanskans inre rekonstruktion är nasalbortfallet den yngsta samgermanska fonologiska novatio-nen och därmed yngre än den urgermanska ljudövergången *eNC > iNC som kan dateras rätt bra (Ringe 2006: 149‒150).
 
94 Om den relativa och absoluta kronologin i de urgermanska, förursamiska och medelurfinska ljudövergångarna

 

Den östersjöfinsk-samiska ordfamiljen siivota ʼstädaʼ ~ divvut ʼreparera, ställaʼ fram-lagd av Pekka Sammallahti (1999: 74) vittnar tillsammans med det tidigare sagda om att vokalkombinationen bestående av en lång sluten vokal i första stavelsen och efterstavelsens icke-slutna vokal blev möjlig i urfinskan och ursamiskan efter det urgermanska äldre i-omljudet, men före den  medelurfinska ljudövergången ti > si (jfr lima med siikanen). 58

Det samiska ordet áhci ’hässja’ (<– surfin. *haacia > fin. haasia/o) utgör ett ytterliga- re indicium på min syn att surfin. *ci > si är en yngre ljudövergång än ursa. *a > *o (Anneberg 2010:18). Ett yngre lån från samma håll är samiskans háse (Álgu s.v. há-se).Jag anknyter i likhet med Pekka Sammallahti (1998: 183) ljudövergången *a > *o
framför vokalen i till gruppen av de metafoniska ljudövergångarna och antar att den skedde samtidigt som ljudövergången *ä ‒ i > *e ‒ ḙ. Ljudövergången *a ‒ a > *o ‒ a har följt efter lite senare, men ändå före ursamiskans andra stadiums första stavel-ses ljudövergångar *ȧ > ǡ och *o > *ō (Korhonen 1981:110‒112; Sammallahti 1998: 183).

Det är här fråga om en liten precisering av den relativa kronologin i de ursamiska ljudövergångarna vilken inte ändrar exempelvis det tidigare framförda faktum att ljudövergången *a > *o tidsmässigt har efterföljt den urfinska ljudövergången ti > ci också framför andra stavelsens *i, såsom samiskans urfinska lånord  buolža ’ås’ (<– murfin. *palći > fin. palsi) visar (jfr kapitel 2.4).

58 Ordparet siivota ~ divvut kan vara lånat från urgermanskan (Heikkilä 20 2013c: 586–589).

 

94

 

2.7 Slutsatser

Det är dags att återkomma till frågan om vilkendera ljudövergången *ē1 >> ā eller den ursamiska vokalskridningen som är äldst, som jag lämnade öppen i kapitel 2.4. Vi kan nu uppdatera och komplettera de i kapitel 2.2.2 och 2.4 framlagda ljudövergångsförteckningarna.

Dateringsarbetet kan jämföras med pusselbyggande såsom läsaren säkert vid det här laget har märkt. Den tvåstadiga ljudövergången *ē > *ǣ > ā har visat sig vara urgermanskans äldsta inre isogloss. Denna ljudövergång har emellertid spridit sig under en lång tid. Av den nedanstående tidssträckan framgår det att den nordväst-germanska ljudövergången *ē >> ā skedde åtminstone på något område i Skandina-vien före de ursamiska metafoniska ljudövergångarna, vilka utgör den första fasen av den ursamiska vokalskridningen. Å andra sidan fanns det ett område eller områ-den i Skandinavien, där ljudövergången *ē >> ā var senare än de metafoniska ljudövergångarna.

Följande tre germanska lånord i samiskan demonstrerar det ovansagda:

urgerm. *tǣwiaz ʼfullständig, hel, braʼ –> fursa. *tävi och *täväs > saN. dievva ’full’ 59  och deavis ʼpålitligʼ,

[Ei ole kermaania, ainakaan suoraan: täysi, täyden, välittömästi liivin sanasta täuž pl. tääded. Verbi li täüdõ = riittää, olla tarpeen

http://eki.ee/dict/ety/index.cgi?Q=t%C3%A4is&F=M&C06=et]

urgerm. *wātjō ʼsidlänt markʼ –> fursa. *vaććo > saN. vuohčču ’kärr’ och urgerm. *blēða ʼblomställningʼ –> ursa. *leδȧ > saN. lieđđi ’blomma’ (Aikio 2002: 33; Häkki-nen 2004: 1387; Álgu s.vv. Dievva,lieđđi, vuohčču). Ljuddräkterna vittnar om att lån- et från ǣ-stadiet respektive ā-stadiet är äldre än lånet från ē-stadiet! Ljudövergån-gen *ē > ā spred sig från Skandinavien (nordgermanskan) till västgermanskan rätt sent (Heikkilä 2011a: 73). Den ursamiska vokalskridningen har själv varit en stegvis serie av successiva ljudövergångar, vilket bekräftas av språkintern rekonstruktion (M. Korhonen 1981: 110‒111; Sammallahti 1998: 181–183).

Att ljudövergångarna har varit successiva innebär med detsamma temporär längd. Vi är nu kapabla att utvidga och komplettera min förteckning över ljudövergångarnas kronologi, vars stomme härstammar från artikeln Heikkilä (2011a). Urgermanskans keltiska lånord och arkeologi ger ljudövergångsserien dess terminus post quem. Grundandet av staden Kölnår 50 e.Kr. samt stadens namn ger i sin tur en terminus ante quem.


59  Om det här lånordets höga ålder vittnar förenklingen av låneoriginalets efterstavelse (jfr lohi ʼlaxʼ, onni ʼlyckaʼ, Kymi ʼkymmeneʼ).

96 Om den relativa och absoluta kronologin i de urgermanska, förursamiska och medelurfinska ljudövergångarna

Det finns både gradvisa (såsom de flesta vokaliska ljudövergångar) och språngartade (t.ex. metates) fonologiska språkförändringar, d.v.s. ljudövergångar, vilkas grogrund utgörs av ständigt förekommande variation i språket samt inom- och utomspråkligt inflytande (Kolehmainen & Nordlund 2011: 25). 60

Spridningen av en språklig novation, dess genombrott och utvecklingen till en ny norm i språkgemenskapen tar dock alltid sin tid, och förändringen sker i sista hand uttryckligen genom generationsväxlingar. (T. Itkonen 1970: 415; Anttila 1989: 77; Pettersson 2005: 12‒13; Lehtinen 2007: 49–50).

Med anledning av det ovansagda opererar jag med tidsperioder av en människoge-nerations längd i min kronologiska förteckning. En generation är en praktisk tidsen-het när man talar om förhistoriens tidsperioder (se Carpelan 2002: 25, 27). Längden på en generation är 25 år i mina beräkningar, vilket därmed också är precisionsnivån i dateringen av ljudövergångarna. Beträffande de urnordiska ljudövergångarna, som behandlas i följande kapitel, uppnås ställvis en ännu större precisionsnivå. Att tid har gått mellan de successiva ljudövergångarna vittnar också de många lånord som har lånats mellan två ljudövergångar om. Ju flera lånord som har lånats mellan två ljud-övergångar, desto längre tid har det gått mellan de ifrågavarande ljudövergångarna.

Förteckningen över ljudövergångarna kompletteras (läs:preciseras) med hjälp av lån- ord. I den absoluta kronologin är det fråga om hur man delar upp en lång tidsperiod, vars början och slut kan dateras ganska exakt och vars helhetslängd sålunda kan be-räknas. Jag har ovan (kapitel 2.2.2) skisserat en relativ kronologi för de behandlade ljudövergångarna.Denna relativa kronologi ska härnäst omvandlas till en absolut kro-nologi, d.v.s. den relativa kronologin förses med riktgivande årtal. Utan dateringar (d.v.s. fästpunkter) är den relativa kronologin som ett fisknät på drift. Detta nät ska härmed förankras.

Nedanstående förteckning innehåller mitt förslag till relativ och absolut kronologi (jfr Heikkilä 2011a: 73). Min kronologiska förteckning kan jämföras med den kronologi-tabell som Jaakko Häkkinen (2010b: 55) nyligen publicerade. Jag utnyttjar inte Häk-kinens resultat som primärkälla för att våra dateringar ska förbli oberoende av var-andra och därmed jämförbara. De årtal som ingår i förteckningen bör inte ses som absolut exakta för det vore omöjligt,men jag hävdar bestämt att de är väl riktgivande och definitivt mera än blotta gissningar.Årtalet anger när ljudövergången i fråga upp- stod, inte när den hade nått sin fulla historiska distribution. Jag har markerat de ljud-övergångar som jag anser vara mest betydelsefulla inklusive deras datering med fet stil.

Förteckningen har försetts med ljudhistoriskt beviskraftiga exempelord, av vilka de flesta behandlas i brödtexten.

60 Dock bör påpekas att variation inte är överlägsen i förhållande till förändring utan de utgör en hönan-ägget liknande cirkel där förändring matar variation och variation uppfostrar förändring.

 

97 Förteckning 2

1. furfin. uppkomsten av labialvokaler i efterstavelser joukko ʼgruppʼ, rohto ʼläkeörtʼ, ruoko ʼvassʼ 61

2. pregerm. *o > a (ca 1500 f.Kr.) kausi, nauta

[HM: Balttikieltä molemmat, samaa kuin rauta, todennäköisimin eteläistä vasarakirveskieltä.]

3. furgerm. keltiska lånord inlånas (ca 800 f.Kr. –>) rikas, lääkäri,
levätä, lievä, hamppu

[HM: Kelttiläisiä, juu, kuten myös mm. tammi, paasi (jotka taipuvat vanhalla kaa-valla EIVÄTKÄ ole siten tuleet kermaanin kautta!), ammatti, moisio (liivin kautta), jää (? welshin ia [jää], kantaslaavin *egh, voi olla myös samaa juurta kuin en edge = reuna) jne. Lievä voi olla myös muinaisliettuan (ja slangin) *lievas = huono: samaa kuin vasarakirveen loiva ja laiva(s) = kevyt kelluva < lengva(s)]

4. urgerm. *ē1 > *ǣ (ca 750 f.Kr.) hätä 62, hämärä, hämy, Häme/
hämäläinen ~ sápmi

[HM: Muinaisliettuaa kaikki järjetään, ja sieltä lainaa myös kermaanissa! Hätä, heat on samaa kantaa kuin vasarakirveen keittää, kaittaa, koittaa (aamukin ”keittää”) kantabaltin verbistä *kepti = kuumentaa kovaksi (ruukku, leipä ym.).


http://www.etymonline.com/index.php?allowed_in_frame=0&search=heat

Loput tulevat tunnetusti kanbaltin sanata źeme = maa.

https://hameemmias.vuodatus.net/lue/2015/10/suomen-sanat-fraenkelin-liettuan-etymologisessa-sanakirjassa

Lithuanian: žẽmė = maa, maaperä
Etymology: 'Erde = Maa, Boden = maaperä, Acker = pelto, Land = maa(alue)', dial. žãmė, Pl. žẽmes dass. und (häufiger) 'Erdklumpen = maakappalseet, Erdreich = maaomaisuus, Erde als Material = maa aineena',
žemėtas 'voll Erde = maan taäyttämä, mit Erde bedeckt = maan peittämä',
žemėti 'niedrig werden = aleta (esim tie), schmutzig werden = likaantua maasta'.
Lett. zeme (auch Plur. zemes) 'Erde (Boden) = maapohja, Land = maa, Landbesitz = maatila';
preuss. same, semmæ 'Erde = Maa, maa';
zum Betonungsverhältnis von preuss. semmæ und lit. dial. žemẽs.
Die Schwundstufe zu lit. žẽmė findet sich im komponierten nuožmùs = hurja, kiivas, ankara,
vgl. noch žmuo, žmogùs 'Mensch = ihminen',
slav. *zm'j' 'Schlange = käärme' (s.s.v. žemašliaužė = käärme, "maannuolija").
Urverw. mit aksl. aruss. zemlja, poln. ziemia usw. 'Erde',
ai. ks·ɛh (Gen. sg. ks·mah, jmah, gmah·, Lok.sg. ks·ámi, Instr. sg. jmɛ, mit n- Erw. Lok. sg. jman),
av. zeu (mit r- Suffix zamarō in zamarōguz- 'sich in der Erde versteckend'),
griech. [χθών (khthōn), (n- Erw.) 'Erde, Land = maa', khthōnalòj 'niedrig = alava',
phryg. zemew und Gdanmaa, Pers.-N. aus Gdan,
thrak. Semölà,
alb. dhè,
lat. humus 'Erde, Erdboden',
toch. A tkam· (Gen. tkanis), B kem·,
heth. tegan (Gen. sg. tákna(a)ṥ).
Lat. humus ist von dem sich mit preuss. semmai, griech. camai (vgl. s.v. žẽmas mit Liter.) deckenden Lok. sg. humi 'auf dem Boden, zu Boden' aus neugebildet worden.
Auf dem Wz.-Nomen, das repräsentiert ist durch
ai. ks·am- (Nom. ks·ɛh), av. zɛu,
griech. khthōnai =
preuss. semmai 'nieder' (s.s.v. žẽmas) beruhen auch
russ. na zem' 'zur Erde', o zem' (mit ü, das auf idg. Nasalis sonans zurückgeht) 'gegen die Erde' usw.,
erweitertes zemovlast' 'topörcàj',
aksl. zem'nú usw. (s.s.v. žemìnis).
Lit. žẽmė zeigt eine Endung, die entweder auf *æ oder auf *iwæ zurückgeht, während slav. zemlja eine anders geartete, auf *-iwɛ oder *-iwæ beruhende Erw. des kons. Themas ist.
Somessa ei ole koskaan ollut KANTAPERSERMAANEJA!

https://hameemmias.vuodatus.net/lue/2017/06/suomessa-ei-ole-ollut-koskaan-kantapersermaaneja],

vähä ~ vássit,
väsyä ~ viessat,
dievva ~  deavis

5. furgerm. den germanska ljudskridningen (två stadier > längd minst två generationer) (ca 700 f.Kr. –>)
5.1 *pʰ, *tʰ, *kʰ, *kʰʷ > *φ, *þ, *χ, *χʷ (> surgerm. f, þ, χ/h, χ/hʷ) och *bʰ, *dʰ, *gʰ > ƀ, ð, ǥ

5.2 *b, *d, *g > p(ʰ), t(ʰ), k(ʰ) ammatti, köyhä

6. murfin. > e –  a och e: –  a (ca 675 f.Kr.) kelvata, raha, paikka, multa, lieka, niekla, Eura, hieta, hieman, laita, Akaa

[MH: Kaikki järjestään balttia: raha (skrandža = oravannahka), lieka (liekti, lieka = sitoa eläin kiinni), niekla, Eura, hieta ja hieman muinaisliettuaa (1000 e.a.a., loput vasarakirvestä (3000 e.a.a.).

Säälittävää skitsoilua väittelijältä, japilkantekoa kaikesta tieteestä.]

7. furgerm. *ā > ō 63 (ca 650 f.Kr.)

hepo, Ahvenanmaa 61 SSA (s.v. ruoko); Koivulehto (2003: 292); Häkkinen (2004: 285); Heikkilä (2012e: 14–15).

[HM: Metateetista kantabalttia *èšva = hepo, vasarakirvestä.

https://hameemmias.vuodatus.net/lue/2017/03/ahvenanmaa-akwen-on-vasarakirveskielta-ja-tarkoittaa-merimaata ]


62 Ljuddräkten av ordet hätä visar att den tidiga urfinska ljudövergången *ä – ä > *a – i föregick den germanska ljudskridningen.

63 Den här ljudövergången var villkorslös med få undantag (Schrijver 2003: 216). Samma relativa kronologi ingår också i verket Euler & Badenheuer (2009: 79).


98 Om den relativa och absoluta kronologin i de urgermanska, förursamiska och medelurfinska ljudövergångarna


8. urgerm. Verners lag (ca 625 f.Kr.) 64 lieko, kenno, hento, mõõt ’mått’ < urfin. *meetto <– urgerm. mētō ’mått’

[HM: Paskaa. Mitta on goottia (mitan), jnne se on lainattu luultavasti iranista.

TÄSSÄ ”VÄITÖKSESSÄ” ESITELLYLLÄ ”KANTAPERSERMAANILLA”, joka on lähinnä ”taaksepöinrekonstruitua teko-goottia”, EI OLE JUURI MITÄÄN TEKEMISTÄ ASIALLISESTI OIKEAN KANTAGRMAANIN KANSSA, josta tunnetaan hyvin lähinnä fonetiikka, koska se on samaa kuin gootissa.]


9. urgerm. accentframflyttning (ca 575 f.Kr.) (som följd upphör Verners lag att verka) –> urgerm. *ǝ > a i betonad stavelse och *ǝ > Ø i obetonad stavelse 65

10. urgerm. *e > i i obetonad stavelse (ca 550 f.Kr.)

11. urgerm. *ǣ > nvgerm. Ā (ca 525 f.Kr.) 66 katsoa ~ geahččat, jana, malja, havas, kaljama

[HM: EI AIANOATAKAAN KERMAANILAINAA: kaljama = ”jäätymä, oik. jäädyttämä” on vasarakievestä, katsoa EI ole sama kuin kaita (kaitsen), JOKA SITÄ PAITSI ON VASARAKIRVESTÄ sekin! Germaanin *habas = pyydys on balttilaina, samaa kuin haben-verbi!
https://www.pirkanblogit.fi/2017/risto_koivula/hippulat-vinkuen/
malja tulee sanasta malti = jauhaa: ”jossa jauhetaan, liiskataan, mössötään”, jana on ilmeisesti omaperäinen ja-sanan johdannainen.]

12. murfin. *γ, *w, *ŋ, *j (V_V) > Ø -> murfin. ā, ǟ, ǖ (ca 500 f.Kr.)

paasi [kelttiä, basis, voi kyllä olla vasarakirvestäkin: *paaden, -en = pohja], raato [va-rakivestä: ”hiljennetty”, samaa juurta (kb *remta = rauhallistettu, rauhoittunut) kuin rento, ruoto, ruoma (ruho), ruumis ja rauta, joka on tarkoittanut punaista RUUMIS-VÄRIÄ!]; ahjo [liettuaa: ankščias = ahdettava], palje [tulee liivin sanasta palg, joka tarkoittaa pullistettua poskea, palged = kasvot, vepsäksi paug, joissakin muissakin liivin kautta tulleissa sanoissa esiintyy länsibalttiperäinen l:n muutuminen u:ksi, palko on samaa perua, mutta tuskin tulee ”kantakermaanista”! Germaanin *balg = kuiva nahka on balttilaina, joka tarkoittaa kuivatusta (pel-k-) tai valkaisua (bel-g-)].

13. murfin. *i, *i > e, e i inljud i obetonad stavelse <– murfin. uppkomsten av i i in-ljud i efterstavelser genom *Vj >> i och urgerm. Sievers lag ([lång stavelse+j] > [lång stavelse+ij]) (ca 475 f.Kr.) –> murfin. *ji > i väljä, väli: välin, veli: veljen, lensi, tunsi, etsiä, menninkäinen, keritä: keritsee, karsina, kärsiä –> gierdat, haasia, lenseä, mor-sian, rasia, asia, ehtiä <*eštitäk –> astat–> fursa.*š > s och *č > c vuosˈsu (jfr boršut)

[HM: Vain väli ja väljä voivat olla germaanilainoja. Noista kaikista tosi ei ole sellaista väitettykään.]

64 I min första artikel (Heikkilä 2011a: 79) utelämnade jag avsiktligt Verners lag i
ljudövergångarnas kronologiförteckning för säkerhets skull eftersom Koivulehto och Vennemann (1996) hade förmodat att Verners lag verkade före Grimms lag och fun-gerade som fonetisk förebild för urfinskans och ursamiskans stadieväxling. Eftersom östersjöfinskans stadieväxling nu emellertid verkar dateras först till en betydligt sena-re tidpunkt än Grimms lag,finns det enligt min ståndpunkt inget skäl att bara för sta- dieväxlingens skull anse Verners lag vara pregermansk. Jag har således placerat Verners lag på den plats i förteckningen på vilken den på grundval av språkintern rekonstruktion traditionellt oftast placeras i germanistiken (Brinton & Arnovick 2006: 138; Ringe 2006: 93). Jag anser dessutom att ordningen av de här ljudlagarna kan slutledas med stöd av urgermanskans ljudhistoria (se kapitel 2.2.1).

65 Ringe (2006: 79).

66 Alla tre stadier kan urskiljas också i de urgermanska lånordsskikten i finskan. Denna ljudövergång skedde enbart i den betonande stamstavelsen såväl i nord- som västgermanskan (Hofstra 1985: 135‒146; Schrijver 2003: 210, 212).


99


14. urgerm. äldre i-omljud och urgerm. *ei > ī (ca 450 f.Kr.) –> surgerm. *iji > i: och *ji > i i obetonad position och urfin. vokalkombination [lång sluten vokal ‒ icke-sluten vokal] lima, runo,
pino, muro

15. urgerm. *eNC > iNC (en analogisk utvidgning av föregående ljudövergång; sker tidigt i något nordgermanskt område men senare längst i norr) rinta, raddi, linko, into, singota, Ingaevones (98 e.Kr.), skieddu

[HM: Rinta ei ainakaan ole germaanilaina.]

16. ursa. *śC > šC 67 och *ć > č (ca 400 f.Kr.) –> ursa. uppkomsten av
stadieväxling 68 saN. šihti 69 ’sejte’ <– murfin. *šiiti > fin. hiisi

17. murfin. sporadisk omanalys i intervokalisk position *č > *t.š <– murfin. *č > t 70

18. murfin. Ti > *ći (> ci) (ca 350 f.Kr.) siikanen

19. murfin. konsonantassimilationer, av vilka en del endast skedde i obetonad po-sition, t.ex. *t.š > *š.š (> h), *kš > *šš (> h), *tn > nn, *kt > tt 71 mehiläinen, vaha, vannoa, mynnä, vuonna –> mera sentida, icke-samöstersjöfinska konsonantassimi-lationer reflekterar orden vannas, linna, sauna, vaunu, aura osv.


20. urgerm. *staknia –> murfin. *sakńa (> fin. sakna > sauna) –> saN. Suovdnji –> urgerm. Kluges lag (här: PIE *gʰn > pregerm. *gn >) urgerm. *kn > surgerm. kk,

[HM: Puhdasta järjetöntä pöyristyttävää paskaa ja terrorismia!


https://hameemmias.vuodatus.net/lue/2013/05/viikinkiajan-kuurilaisten-dzauna-loydetty-pirkkalasta]

mätäs, tytär –> murfin. uppkomsten av stadieväxling som fonetiskt fenomen 72 och ursa.

67 š-ljud uppstår därmed på nytt i ursamiskan.

68 Sammallahti (1998: 190‒191).

69 The Saami ‒ A Cultural Encyclopaedia(2005: 389).

70 Den här ljudövergången kan knappast vara särskilt gammal, för det urfinska lju-det *č har framför k en annan utgång i sydestniskan än i andra östersjöfinska språk (Kallio 2007: 234). Den urfinska ljudsekvensen *čk utvecklades till tk i och med ljud-övergången *č > t. Ljudkombinationen *čk kvarstod dock i sydestniskans urform men den sammanföll sedermera med urfinskt csom hade uppstått i ljudövergången *ć > c (jfr Kallio 2007: 234, Kallio under utgivning).

71 Kallio (2000a: 83‒84) och LÄGLOS (s.v. vannoa).

[Omaperäinen sana, saamen vuordnot tulee germaanin sanasta varna.

http://eki.ee/dict/ety/index.cgi?Q=vanduda&F=M&C06=et ]


72 Se Foley (1977: 91–100), Lehtinen (2007: 100), Kallio (2008a: 315) och Kroonen (2013: XXXIV).


100 Om den relativa och absoluta kronologin i de urgermanska, förursamiska och medelurfinska ljudövergångarna


De metafoniska ljudövergångarna i ursamiskans vokalskridning (= en omfattande serie av ljudövergångar 73 > implikationer för längden) (ca 300 f.Kr.) ruovdi, vuoksa, vuohčču, vuosˈsu, lieđđi, viehku, riekkis, gieddi –> kenttä, gieggi, *palći –> buolža

21. murfin. *ŋś > *jś (> is) och *ŋć > *jć (> is), sporadiskt även  *ŋć > *jćć > *icc > its *saŋśajtak > *saisoδak, tuntisi, lentäisi, vetinen, vesissä, vesiä, suitset

22. murfin. de palataliserade konsonanternas depalatalisering 74 : *ć(i)
m > c(i), *(ń)ćć > *(n)cc, *ś > s, *ń > n (på 200-talet f.Kr.) salvaa –>
suolvedh

23. ursa. > sC(p, t, k)- <– ursa. *a > *o (> *ō > uo) framför andra stavelsens *a och *ɔ för att undvika homonymiframkallande fonemsammanfall (analogisk utvidgning av de metafoniska ljudövergångarna; något före tideräkningens början) *paça –> buošši, reikä < *raika –> ráigi, vuohčču, duoddut, skuou'tō, patsas < *panccas –> *pȧncȧ > bázzi (jfr metsä < *meccä –> meahcci)

[HM: Ei tekemistä germaanin kanssa.]

24. urfin. exklusive förstadierna till liviska och sydestniska Cai- > Cei-
under följande villkor: C = s, *š eller r 75 *saisoδak > seisoa, heinä >< aivo, laiva, haikara, sairas

[HM: Kaikki balttia.]

25. murfin. *š, *šš > h (på 100-talet f.Kr.) –> surfin. fonematisering av stadieväxling hartia (**harria) saatto ’höstack’, sakko, tanko, haltija, hartia, hurskas (**korskas), turta, surku, murha, saihvo –> urgerm. *gwj > uj Scatinavia fin. Mato < furfin. *mačo >> ursa. *mocco (> sa. muohcu ’mal’) –> nvgerm. *muþþō > sv. mott, mlt. motte, mutte 76


[HM: Anakin haltia ja haltija ovat balttia.]

73 Se Sammallahti (1998: 181–183).

74 Depalataliseringen kan sannolikt tillskrivas urgermanskt och/eller urbaltiskt adstrat (Kallio 2000a: 85). Jag anser ett urgermanskt adstrat vara mera sannolikt eftersom de flesta baltiska lånord (t.ex. fin. härkä ʼoxeʼ, fin. hirvi: hirven ~ saN.sarvva ʼälgʼ) – och följaktligen det baltiska inflytandet över urfinskan – är betydligt äldre än den relativt sentida medelurfinska depalataliseringen.

75 Heikkilä (2013c).

76 Kallio (2000b: 117‒122).


101


26. urgerm. *Vnχ > V:χ (ca tideräkningens början) tanhua (**tankua)

27. nvgerm. a-omljud 77 (t.a.q. 50 e.Kr.) Köln; jfr mynt –> nvgerm. ō > ū > u i slutljud 78 *kazija > kahja, *hazta > hahta, tvennr

28. ngerm. Zn > nn och zd > dd 79 (t.a.q. 98 e.Kr.) (–> sekundärt uppkommet *eNC > iNC genom *eznō > ennō > innō; Fenni (98 e.Kr.), Phinnoi (ca 150 e.Kr.), jfr Ingaevones (98 e.Kr.), Inguiomerus
(117 e.Kr.), kvinna och hingst; surfin. *z > h i obetonad position

29. surfin. och urnord. h –> ursa. h (ca 100 e.Kr.) áhci, harcet

30. surfin. c(i) > s(i) (ca 150 e.Kr.)
Jag har bl.a. markerat de ursamiska metafoniska ljudövergångarna som bildar en del av den ursamiska ljudskridningen med fet stil, eftersom deras datering hjälper oss att komma åt de urgermanska, urfinska och ursamiska ljudövergångarnas inbördes kronologi. Därutöver har jag fetat bl.a.depalataliseringen av de urfinska palatala kon- sonanterna, för den här medelurfinska innovationen, som ”med gott skäl kan anses vara den mest utmärkande urfinska ljudövergången”, erhåller härmed en relativ och absolut datering (Kallio 2007: 233). Den urfinska stadieväxlingen är ett yngre feno-men än första stadiet ti > ci av ljudövergångsserien ti>>si (Lehtinen  2007:100, 184).

Terminus post quem för uppkomsten av den östersjöfinska stadieväxlingen är här-med enligt min åsikt ca 300 f.Kr.De ovan angivna årtalen berättar när varje ljudöver- gång uppstod, inte när ljudövergången hade nått sin fulla belagda distribution under historisk tid, vilket är en annan sak.

77 A-omljud är den näst äldsta germanska isoglossen strax efter *ǣ > ā.

78 Schrijver (2003: 196). Denna ljudövergång bör vara yngre än a-omljud, för också ett slutljudande -ō orsakade stamstavelsens metafoniska ljudövergång u ‒ a, ō > o ‒ a, ō, där slutstavelsens vokal assimilatoriskt drog stamvokalen mot sig. Om ljudöver-gångarnas inbördes kronologi hade varit den motsatta, skulle det inte ha funnits fo-netiska förutsättningar för a-omljud. Det ”nya” slut -u som uppstod i ljudövergången ō > ū > u verkade i likhet med det sedan gammalt existerande u senare u-omljud i urnordiskan. (se Wessén 1966: 31‒32; Wessén 1968: 14; Antonsen 1975: 13).

79 Detta är nordgermanskans äldsta isogloss jämte *ulCa > ulC ~ olC såsom hult ~  holt och kulle ~ kolle (Wessén 1966b: 71–72).


102 Om den relativa och absoluta kronologin i de urgermanska, förursamiska och medelurfinska ljudövergångarna

Jag vill emellertid poängtera att södra Skandinavien och Mälardalen inte var något perifert språkområde av urgermanskan i slutet av bronsåldern och under förromersk järnålder, utan snarare ”Germanias” kärnområde – ingen vagina gentium (omnium), men nog en vagina gentium germanorum, d.v.s. det germanska folkhemmet –, vari-från de germansktalande folkstammarna har spiridt sig i alla väderstreck (jfr Koivu-lehto 1997b: 27–28, 2002: 591; Andersson 2011: 18). Som exempel kan nämnas att järntillverkningen började tidigare inom det geografiska området av dagens Sverige än dagens Tyskland (Koivulehto 1997b: 27; Myhre 2003: 61–62).

Ortnamnsforskningens rön stöder detta antagande. De urgermanska namnen på Västeuropas två största floder, *Rīnaz ʼRhenʼ (> ty. Rhein, holl. Rijn, fra. Rhin) och *Dōnawjō ʼDonauʼ (> got. Dōnawi, fhty. Tuonouwa; jfr lat. Dānuvius/Dānubius –> eng. Danube) är keltiska lånenamn och det sistnämnda har bevisligen lånats efter den (första)
germanska ljudskridningen (Ringe 2006: 296; Euler & Badenheuer 2009: 76; Stifter 2009: 277–278, 280). 80

Detta faktum bekräftar att det germanska urhemmet inte omfattade vare sig Rhens eller Donaus stränder – ja inte heller Rhens östliga biflod Mains stränder vars namn också är av keltiskt urpsrung (Ramat 1981: 11).

Flodnamnet Oder ”Åder” (skrivet Adora år 968, Odera år 1139; jfr fhty. Ādara ʼåderʼ; jfr fin. Eura, Aura) är däremot av germanskt ursprung,likaså Elbe (jfr lat. Albis ʼElbeʼ och fisl. elfr ʼälvʼ) (Koivulehto 1987: 35–36; Hakulinen 2006: 394; Hellquist 2008: 1434; Andersson 2011: 21). Klart norr om älven Main i mellersta Tyskland har det däremot belagts ett par ortnamn av keltiskt ursprung som bevisligen har genomgått den första germanska ljudskridningen.Jag avser toponymerna Finne (<– fkelt. Penna ”Topp/Huvud/Upphöjning” <urkelt.*Kwennā) i Thüringen och Fergunna ʼMittelgebir-geʼ (< urkelt. *Perkwúnjā ”Ekskog” –> lat. silva Hercynia (jfr Hercynei saltus)), av vil-ka den sistnämnda också visar genomgången Verners lag (Ramat 1981: 12). Av ljuddräkterna framgår det att de urkeltiska ljudövergångarna *p >> Ø och därpå föl-jande *kʷ > p är båda äldre än den germanska ljudskridningen. Också upplösningen av de syllabiska resonanterna *R > aR och *ē > ī är äldre urkeltiska ljudövergångar än den urgermanska ljudskridningen, såsom ljuddräkterna av de keltiska lånorden rik (jfr kelt. rix, lat. rex) och (kelt. Íarn ʼjärnʼ <) urkelt. *īsarno (jfr ambactus) –> urgerm. *īsarna > fhty. īsarn, got. eisarn [i:sarn] ʼjärnʼ visar. Kronologin i de urkeltiska och urgermanska ljudöver gångarna kan därmed också relateras till varandra. Intressant nog har namnet på den östeuropeiska bergskedjan Karpaterna belagts i nordger-manskan i en form som visar genomgången ljudskridning och Verners lag: pregerm. *Kárpatōz (jfr lat. Carpatae) > urgerm. *Xárfaðōz > fvn. Harfaðafjǫll ʼKarpaternaʼ (Ramat 1981: 12–13). Detta faktum tyder på att germanernas östexpansion skedde innan germanerna spred sig till Rhens floddal.

80 Den fornhögtyska formen Tuonouwa har genomgått den andra, högtyska ljudskridningen (Ramat 1981: 16, 33).


103


Det verkar följaktligen som om de germanska folkstammarnas spridning och den germanska ljudskridningen löpte parallellt. Urgermanskan verkar ha genomgått rätt stora fonologiska förändringar på en tämligen kort tid under förromersk järnålder. Av det arkeologiska vittnesbördet att döma skedde det betydande socioekonomiska för-ändringar i det nordiska samhället mellan just ca 500 och 200 f.Kr. (Cunliffe 2008: 348–349). Det är knappast fråga om en ren slump. Som jämförelse kan nämnas att de många urnordiska ljudövergångarna skedde under och snart efter folkvandrings-tiden (se kapitel 3). Den ovan framlagda förteckningen över ljudövergångarnas kro-nologi kan i framtiden eventuellt ytterligare kompletteras med de allra äldsta pregermanska och västuraliska ljudövergångarna.

2.8 Sammanfattning

 

Enligt min mening är det här kapitlets viktigaste innehåll med tanke på germanistik och fennougristik forskningsrönet att de ursamiska och medelurfinska ljudövergån-garna har skett på förromersk järnålder efter den germanska ljudskridningen och att dessa ljudövergångar med stöd av en tvärvetenskaplig approach kan placeras i tids-ordning och även dateras rätt exakt med hänsyn till att vi talar om förhistoriska språkförändringar.

Också germanistiken och nordistiken gagnas av att de urfinska och ursamiska ljud-övergångarna kan kopplas och relateras till de urgermanska ljudövergångarnas kro-nologi. Den germanska ljudskridningen eller Grimms lag, Verners lag, > ō och ac-centframflyttningen är alla viktiga urgermanska ljudövergångar. Deras relativa krono-logi var 1) Grimms lag, 2) > ō, 3) Verners lag och 4) accentframflyttningen, och den absoluta kronologin är förromersk järnålder. Den åstadkomna relativa kronologin är ett bevis på att det knappast finns något samband mellan Verners lag och den östersjöfinska och samiska stadieväxlingen. Kronologin möjliggör däremot att det kan finnas något slags kausalt samband mellan ursamiskans metafoni och senurgermanskans umlaut.

Implikationer finns också för Fennoskandiens bebyggelsehistoria, varom mera i föl-jande och därpåföljande kapitel. Mina slutsatser må i enstaka fall vara dragna av ha-pax legomena, d.v.s. hänga på ett ords vittnesbörd, men även det är mera än ingen-ting om antalet motexempel är noll. Vad förhistorien beträffar vore det vetenskapligt hyckleri att kategoriskt kräva tiotals evidensbitar som bevis på fenomenet X, för i så fall skulle vi inte kunna säga någonting om tiden före de äldsta skriftliga språkminnesmärkena.

Kommentit

Ladataan...